Om skapandet av Gemenskapen för Latinamerikas och Västindiens stater (CELAC) i mars 2011 i Caracas betraktades som
födelsen av ett post-amerikanskt halvklot, det som hände i Phnom Pen, Kambodjas huvudstad i november 2012 kan räknas som
födelsen av en post-amerikansk värld.

Vid ett toppmöte i Indokinas halvö, stats- och regeringscheferna från 15 länder i Asien som omfattar över hälften av
världens befolkning tillkännagav bildandet av ett omfattande regionalt ekonomiskt partnerskap som utesluter Förenta
staterna, något som betraktats som Washingtons största förödmjukelse genom sin historia.

President Barack Obama deltog i toppmötet i Phnom Pen entusiastisk med tanken om att uppnå ett skapande av ett
stillahavspartnerskap under ledning av Washington för att utesluta Kina, målet mot vilket hans diplomatiska kår hade
arbetat hårt.

Paradoxalt nog de sydostasiatiska nationerna samt Kina, Indien, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland vid toppmötet
beslutade annorlunda och USA uteslöts.

I den mån 3 miljarder asiater har uppnått större välstånd, har minskat deras intresse av ett samarbete mellan 300
miljoner amerikaner.

Idén om att bilda en asiatisk organisation utan Kina är en grundläggande del av den planerade ”Asiens pivot” som har
upptagit de stora ”tankesmedjor” och politiska rådgivares uppmärksamhet i Washington, till den grad att de har kommit
att betrakta et som den magiska räddnings lösning som kan rädda den amerikanska ekonomin och omstrukturera de
internationella relationer.

Firandet efter det senaste residentvalet överskuggade avsevärt främjandet av dessa planer dagarna innan det asiatiska
toppmötet, men minskade inte optimismen med vilket Obama landade i Phnom Pen.

Men det som hände var förutsägbart.

De asiatiska ländernas export har ökat med över 20 % från toppen innan den ekonomiska krisen 2008, medan USA:s växte
bara 4 %.

Kinas export till Asien, under tiden, har ökat med 50 % från sin högsta punkt före krisen, medan den amerikanska bara
ökade med 15 % tack vare det ekonomiska uppsvinget i länderna i området. Kinesisk export till Asien (ca 90 miljarder US
dollar) är tre gånger större än till USA.

Efter månader av katastrofiska och felaktiga förutsägelser om att Kinas ekonomi skulle kraschlanda, var det tydligt att
den asiatiska jätten har inte haft någon kraschlandning. Den inhemska konsumtionen och exporten till Asien har ökat
nästan 20 % under det senaste året och allt som har minskat är exporten till den amerikanska ekonomin.

År 2002 importerade Kina fem gånger mer från Asien än från USA. Nu importerar de 10 gånger mer från Asien än från USA.

Som påpekas av forskarna Martin Kessler och Arvind Subramanian från Peterson Institute of International Economics, har
de asiatiska valutorna börjat arbeta alltmer med det kinesiska renminbin (RMB) än den amerikanska dollarn. Under de
senaste två åren, i tillväxtekonomierna har RMB alltmer blivit en referens valuta för sin höga grad av samvariation med
andra valutor.

I Östasien finns redan ett block RMB, som kallas så eftersom den kinesiska valutan har blivit den dominerande referens
valuta och förmörkat dollarn. Sju av de tio regionala valutorna rör sig närmare RMB än till dollarn.

Internationella politiska observatörer undrar vilka illusioner grundade president Obama mål när han anlände till Asien
för att föreslå ett stillahavspartnerskapsavtal som skulle utesluta Kina. Supermakten lånar 600 miljarder dollar varje
år från resten av världen för att finansiera sin skuld på 1200 miljarder, nu med Japan som främst långivare eftersom Kina
har blivit, sedan förra året, en nettosäljare av amerikanska statsobligationer.

Amerika är idag en mottagare av kapital, inte en leverantör av kapitalet och även den fortfarande utgör en importmarknad
av betydelse, dess relativa vikt minskar med i relation till den stigande mellan asiatiska handeln som expanderar
snabbare än handeln med USA. Visst världen efter den amerikanska hegemonin är nästan här bland oss och varken drönare
eller smarta missiler verkar kunna stoppa det.