Robert Fisk – The Independent
I Amman, Jordaniens huvudstad, finns ett litet hus med soliga uteplatser och träd. Köket finns i slutet av en korridor. Här finns det kvinnor som täcker sina huvuden med sjalar som förklarar för de förtvivlade och livrädda flickor som kommer dit om hur de jordanska lagar fungerar när det gäller äktenskap och skilsmässa.
I detta hus finns samhällets dolda hemligheter som inte borde berättas, vittnesmål från kvinnor som utsatts för terror och död och som håller sig inom familjen, samhället och flyktingläger. Dessa berättelser är inte för västerlänningar. Men Nadia Sharouj, kanske den mest frispråkiga, modiga och intelligenta kvinna som har uppstått ur denna organisation, vill berätta om de 4 000 kvinnor som har passerat genom denna kvinnojour, dess medarbetare som arbetar för ingenting, deras advokater som kämpar för kvinnors rättigheter i domstolarna, deras 14 kontor runt om i landet som försöker skydda landets kvinnor från våld och dödshot. Irbid är de mest hektiska kontor, och nära de palestinska flyktinglägren.
Just nu kämpar hon mot en av äktenskapsmissbruks förbannelse, egyptiska kvinnor som uppvaktas av jordanska män i Kairo. De accepterar att gifta sig med dem, eftersom de jordanska passhandlingarna är mer värdefulla än ett egyptiskt pass, och först efter att de har gift sig och anlänt till Amman, får de veta att deras män är jordanska romer.
”Dessa män vill inte arbeta och förvänta sig att deras fruar ska försörja dem genom att dansa på barer, prostitution eller tiggeri” säger Shamrouj, rasande. ”Dessa kvinnor kommer till oss för att få hjälp och den egyptiska ambassaden här gett oss mycket stöd. Vi hittar ett sätt att få i stånd en skilsmässa och skicka tillbaka dem till Egypten.”
En av organisationens jurister hotades av familjen till en av de jordanska romer som ville behålla sin hustru, en kvinna som studerade vid Kairo universitet och som nu har återupptagit sina studier med avsikt att hjälpa grupper som stödjer kvinnor. Närpolisen anklagade henne för att lämna sin man.
Nio kvinnor gömde sig i Shamroujs fristad denna vecka, och de flesta av dem var rädd för att dödas efter att de anklagades för ”hedersbrott”. Föregående vecka fanns 18 kvinnor. Nadia Shamrouj skiner när hon visar mig huset som köpts av kvinnoorganisationen. Hit tar kvinnorna sina barn så att de kan träffa sina faddrar vid fall att familjerättsliga tvister.
Tre par sitter under ett träd och pratar medan ett barn leker i trädgården. Det finns medmänskligheten här. Det finns ett internetcafé på första våningen där de säljer choklad och smörgåsar. Längre fram i samma gata, finns ett bibliotek för kvinnor och i kvinnohuset finns en frisörsalong där man utbildar kvinnor i yrket. En ung kvinna som arbetar där går genom korridorerna med ett kafé och en bunt papper. Två av de kvinnor som sökt skydd där ler mot henne.
”Vi försöker utbilda kvinnorna så att de kan tjäna pengar och gå vidare med sina liv” säger Shamrouj. När vi skulle öppna detta hus krävde regeringen och polisen att ha den under uppsikt. De ville göra det till ett fängelse. Men vi sa att det inte var vad vi ville göra.”
En palestinsk-jordansk kvinna som bad att inte avslöja hennes namn, berättar om sitt lyckliga äktenskap med sin kusin, som öppnade flera företag i Amman och blev framgångsrik. ”När en man har tillräckligt med pengar, vill ha fler kvinnor” säger hon sorgset. Hennes äktenskap kollapsade när mannen tog en andra hustru och när hon dog i en bilolycka, tog han en tredje fru. Det är en historia där det finns familjerättsliga tvister, hot om död och flykt från hemmet.
Hon tog en taxi söder om Aqaba, ensam, rädd och med väldigt lite pengar. Föraren försökte hitta en lägenhet åt henne men då kom en annan förare. Jag förväntade mig en svart berättelse till om svek, men jag hade fel. ”Männen diskuterade mitt problem och sa ’som palestinier måste vi hjälpa varandra.” De körde mig gratis till Amman och till denna fristad. Jag stannade här i 14 dagar och arbetade i köket. Organisationen hjälpte mig att ordna min skilsmässa och att få tillbaka mina barn. Den hjälpte mig också att öppna ett café, jag blev så småningom modedesigner och även köpt en ny bil. Min son är nu i sjätte klass.” Framgång.
Jordanska kvinnoförbundet som öppnade fristaden grundades 1945 och upplöstes 12 år senare, när kung Hussein införde undantagstillstånd. Arbetet återupptogs 1974. 1981 upplöstes gruppen upp igen med samma gamla visa, en polismyndighet misstänksamt mot kvinnogrupper och en regering som gärna vill kontrollera varje aspekt av sina medborgares sociala liv.
”Vi gick till Högsta Domstolen och vi fick rätt till att fortsätta med vårt arbete” säger Shamrouj, en lärare som har studerat juridik. ”Vi återbildade gruppen 1990 och öppnade ett journummer för att hjälpa kvinnor sex år senare, 1999 började vi fungera som en tillflyktsort. Det var det första fristad i sitt slag i arabvärlden.”
Vart tredje år väljer kvinnohusets personal sina ledare vart tredje år vilket har uppmärksammas av flera icke-statliga organisationer och europeiska regeringar. Föreningen får bidrag från Spanien, Italien, Sverige och USA. De fick också pengar från Storbritannien fram till invasionen av Irak. ”Det brittiska departementet for International Utveckling stödde oss ekonomiskt, men efter invasionen av Irak fattade vi beslutet om att vi inte ta emot brittiska pengar vilket vi meddelade den brittiska regeringen” säger Shamrouj, som inte verkar vara glad för det.
”Den brittiska ambassadören ringde oss och vi hälsade på honom. Han beklagade vårt beslut eftersom många människor i hans land var också emot kriget. Han berättade att personligen var han också emot. Vi svarade att vi inte kunde fortsätta vår relation med London efter vad den hade gjort.”
Shamrouj anordnar internationella seminarier för arabiska människorättsförsvarare. I juli anlände till Amman kvinnor från Bahrain, Libanon, Egypten och de ockuperade palestinska områdena för att diskutera sekularism, det civila samhället och mänskliga rättigheter för kvinnor i de islamiska samhällena. Hon och hennes kollegor reser över hela arabvärlden, har kontakt med andra kvinnohus och försöker lära lokala poliser att deras uppgift är att skydda och inte döma kvinnor, de skall behandlas som oskyldiga och inte som skyldiga, de ska inte gripa dem som om de vore brottslingar och återföra dem till våldsamma familjemedlemmar.
Den jordanska regeringen har öppnat ett eget kvinnohus vilket välkomnas av Shamrouj. ”Vi kämpar emot familjens egna lagar i arabvärlden, i Libanon, Palestina, Egypten, Jordanien, och vi måste se till det är civilrätten som råder. Domarna protesterade. De sa att man inte borde störa religionen. Därför kommer vi nu att fokusera på att kontakta Arabförbundet. Här i Jordanien finns både kristna och muslimer och det är de kristna som har flera ”hedersmord” per capita än muslimer.
Troligen den största delen av det kristna samfundet i Jordanien består av palestinska flyktingar.
