Jonathan Cook – Middle East Eye

 

 

Det är inte skamligt att Miljöpartiet (Green Party) antog en motion som likställer sionism med rasism vid sin partikongress i helgen.

Det skamliga är att inget etablerat brittiskt politiskt parti gjorde detta tidigare.

Vi befinner oss nu tre år in i Storbritanniens aktiva medverkan till Israels folkmordsliknande framfart i Gaza – en framfart som har lagt enklaven i ruiner samt dödat och lemlästat tiotusentals palestinska barn.

Samtidigt bekräftade Internationella domstolen (ICJ) för två år sedan att Israel, långt före folkmordet i Gaza, gjorde sig skyldigt till brottet apartheid genom att systematiskt förtrycka palestinier under sitt styre.

Fram till i helgen hade inget brittiskt politiskt parti vågat erkänna dessa bistra realiteter. Inget parti hade gett brittiska väljare chansen att ta avstånd från staten Israel så som den faktiskt ser ut, snarare än så som den framställdes i grundarnas säljargument: som en fredssökande fristad för judar.

Vad en majoritet av medlemmarna i Miljöpartiet nu har accepterat är att den sionistiska ideologin – som gav upphov till Israel och utgör grunden för dess världsbild präglad av judisk överhöghet – måste identifieras som roten till problemet.

Problemet ligger inte hos en viss premiärminister, ett visst politiskt parti eller en specifik regering. Det är själva staten – Israel – som utövar apartheid, och vars medborgararmé utförde massakern i Gaza med ett överväldigande stöd från den israeliska allmänheten.

Avhumaniseringen av palestinier – att betrakta dem enbart som hinder för ”judiskt självbestämmande” – är inneboende i den sionism som Israel förkroppsligar.

Det är detta Israel – inte något potentiellt, alternativt Israel som aldrig blev verklighet – som dess anhängare, såväl judar som icke-judar, försvarar.

 

Bättre PR

Det moderna Israel är förverkligandet av den sionistiska ideologin, precis som Sydafrika på 1980-talet var förverkligandet av apartheidideologin. Båda är vad forskare kallar nybyggar-koloniala stater. Sådana stater har identifierbara mönster av djupt rasistiskt beteende som eskalerar beroende på omständigheterna.

Det börjar ofta med etnisk rensning, där den infödda befolkningen antingen utvisas eller samlas i reservat. Den segregerade befolkningen tilldelas sedan en annan uppsättning rättigheter än kolonisatörerna under ett apartheidsystem. Och om de infödda blir för hotfulla mot det rasistiska projektet riskerar etnisk rensning och apartheid att glida över i folkmord.

Det sionistiska projektet har uppfyllt alla dessa krav, en efter en.

Projektet fick formellt stöd 1917 genom Balfourdeklarationen som ett uttalat kolonialt företag från Storbritanniens sida. Staten Israel grundades därefter 1948 genom etnisk rensning, då hundratusentals palestinier drevs bort från sitt hemland.

År 1967 utökade Israel sin territoriella kontroll genom att driva bort ännu fler palestinier. Ett nätverk av åtskilda getton, styrda av apartheidlagar, påtvingades den kvarvarande ursprungsbefolkningen.

Slutligen, efter ett våldsamt utbrott under en enda dag i oktober 2023 – då Hamas bröt sig ut ur det största av koncentrationslägren, Gaza – satte Israel igång med att jämna enklaven med marken. Detta har av en samlad skara människorättsorganisationer, juridiska experter och forskare bedömts utgöra ett folkmord.

När apartheidregimen stod som starkast ville de flesta vita sydafrikaner att deras stat skulle bestå, då de såg den som det främsta uttrycket för ”vit självbestämmanderätt”. De omfattade en rasistisk ideologi, oavsett vilka rationaliseringar de använde för att rättfärdiga detta.

Sionister vill att staten Israel ska bestå som det främsta uttrycket för vad som felaktigt kallas ”judisk självbestämmanderätt” – eller, mer korrekt, sionistisk självbestämmanderätt.

De omfattar en lika rasistisk ideologi – oavsett hur de själva rättfärdigar den – men en ideologi vars image har förbättrats avsevärt genom att den försetts med etiketten ”judisk”.

Den rasism som präglar Israels sionism har faktiskt fått ett tydligare uttryck – för närvarande i form av folkmordet i Gaza – än vad Sydafrikas apartheidrasism fick. Detta beror just på att västerländska ledare har överseende med varenda brott Israel begår, årtionde efter årtionde.

 

Att dra en gräns

Medlemmar i Miljöpartiet har till slut sagt: ”Nu får det räcka!”

De har krävt att Israel ska avvecklas som en stat som gör sig skyldig till brottet apartheid, på samma sätt som apartheidregimen i Sydafrika en gång avvecklades. De har också krävt att Israel ska ersättas av ”en enda demokratisk palestinsk stat i hela det historiska Palestina med Jerusalem som huvudstad, lika rättigheter för alla samt palestiniernas och deras ättlingars rätt att återvända” – vilket återigen påminner om tidigare försök att omforma Sydafrika till en ”regnbågsnation”. Som svar på De grönas moraliska tydlighet har det brittiska politiska etablissemanget och medieetablissemanget gått till kraftigt angrepp mot partiet och anklagat det för antisemitism.

Precis som när det gällde apartheidregimens krav på ”vit självbestämmanderätt” måste man ställa följande fråga gällande så kallad ”judisk självbestämmanderätt”: Vad är kostnaden? Vem får betala priset för att sionismen gör anspråk på en sådan rättighet?

När det gällde apartheidtidens Sydafrika stod offren – den svarta befolkningen – i centrum för debatten. När det gäller apartheidtidens Israel är offren – palestinierna – knappt synliga.

I brittiska medier utelämnas palestinierna konsekvent ur debatten om De grönas ståndpunkt att ”sionism är rasism”, trots att de har förstahandserfarenhet av vad sionismen är och vad den innebär. De människor som själva har drabbats av apartheid och folkmord ignoreras.

Som den palestinske skribenten Mohammed el-Kurd påpekar är han – liksom andra palestinier – den verkliga auktoriteten på området sionism, inte judar. Varför? För att ”den utövas på min kropp”.

I panelsamtal bjuder man gång på gång in företrädare för det judiska samfundet och framstående judiska debattörer – såsom krönikörerna Lord Finkelstein och Jonathan Freedland – som om det vore de som var offren. Palestinska röster lyser nästan helt med sin frånvaro i dessa samtal.

Det som det brittiska etablissemanget återigen erbjuder är en ekokammare.

Medierna har sökt upp det fåtal judiska medlemmar i partiet som upprörs av motionen. Samtidigt har de ignorerat de judiska medlemmar som helhjärtat stöder den, däribland Stephen Kapos, som överlevde Förintelsen.

De känslor som hyser av brittisk-palestinska medlemmar i partiet – människor vars familjer i årtionden har lidit till följd av Israels och den sionistiska rörelsens agerande – anses uppenbarligen inte värda att tas i beaktande.

 

Dags att välja sida

Den bortgångne ärkebiskopen Desmond Tutu, som ägnade årtionden åt att bekämpa apartheid i Sydafrika, fällde det kända uttalandet: ”Om du är neutral i situationer av orättvisa har du valt förtryckarens sida.”

De grönas motion har tydliggjort Tutus poäng i ett modernt brittiskt sammanhang. Det är dags att göra ett val.

De som vill vara ”neutrala” inför folkmord – eller föredrar att avleda uppmärksamheten genom att lägga hela skulden för Israels brott under årtionden uteslutande på Benjamin Netanyahu – har många politiska partier som välkomnar dem.

De vars samvete inte längre tillåter dem att förhålla sig neutrala i vad som kanske är vår tids största moraliska fråga, har nu för första gången ett parti – ett enda parti – som företräder deras åsikter.

Ett politiskt parti som kallar sig progressivt och antirasistiskt bör sträva efter att leva upp till dessa ideal. Dess uppgift är sannerligen inte att vara undflyende gällande apartheid och folkmord bara för att få sionister att känna sig bekväma inom partiet.

Och här ligger hotet för Israels försvarare, såväl judar som icke-judar.

Om ett parti tillåts ge väljarna en meningsfull röst i frågan om Israel – och mot folkmord – vart kan det leda? Om De grönas antisionism visar sig vara en röstmagnet, kanske även andra politiska partier plötsligt hittar en moralisk ryggrad?

Det är av avgörande betydelse för sionister att kväva allt meningsfullt motstånd mot Israels brott. Och därför dammar de vanliga aktörerna, helt förutsägbart, av den smutskastningskampanj de använde mot Jeremy Corbyn när han blev ledare för Labour 2015.

Minns att Corbyn av det brittiska etablissemanget stämplades som antisemit för att han erkände Israel för vad det är: en apartheidstat.

Vad etablissemangsmedia däremot inte nämner är att han fick full upprättelse genom Internationella domstolens utslag 2024, där Israel befanns skyldigt till brottet apartheid.

Det spelar ingen roll. Smutskastningen bidrog till att knäcka Corbyn. Så varför inte pröva samma trick mot det gröna partiet och dess judiske ledare, Zack Polanski? Efter att Polanski tredubblade De grönas röstandel i ett fyllnadsval i torsdags – men förlorade mot en Labour-kandidat som gynnades av den oundvikliga ”smekmånad” som partiets nye premiärminister åtnjuter – var mediernas budskap samstämmigt: var inte detta ett bevis på att Polanski borde avgå?

Enligt The Guardian har högt uppsatta företrädare för Labour uppgett att partiet, efter omröstningen om sionism, kommer att vägra samarbeta med De gröna om nästa val resulterar i ett parlament utan tydlig majoritet (så kallat ”hung parliament”).

Med andra ord: för att underblåsa ännu en helt uppblåst kontrovers om antisemitism väljer Labour hellre att släppa fram en högerextrem koalition mellan Konservativa partiet och Reform UK än att ingå avtal med ett judiskt lett grönt parti.

 

Anklagelser om antisemitism

I en upprepning av smutskastningen mot Corbyn anmälde en handfull parlamentsledamöter från Labour och Liberaldemokraterna denna vecka De gröna till polisen och myndigheten för jämlikhet och mänskliga rättigheter (EHRC) för påstådd diskriminering av judar i samband med att motionen mot sionism antogs.

De hoppas att tillsynsmyndigheten ska kunna förmås att utreda De gröna på samma sätt som man utredde Corbyns Labour-parti.

År 2019 fann EHRC endast marginella exempel på antisemitism under Corbyns ledning.

Trots detta lyder den nya narrativen att samma så kallade vänsterextremister – som rensades ut ur Labour av hans efterträdare Keir Starmer – nu har sökt sig till De gröna.

Paradoxalt nog försöker Labours nuvarande ledare, Andy Burnham, samtidigt febrilt att vinna tillbaka den antisionistiska vänstern till partiet. Han inser att han inte kan vinna nästa parlamentsval utan dem.

De parlamentsledamöter som anmält De gröna till EHRC leds av Mike Tapp, tidigare minister med ansvar för inrikesfrågor i Labour, och Mark Sewards, ordförande för organisationen Labour Friends of Israel. Ingen av dem är jude.

Polanski, ledaren för De gröna, är jude. Han är faktiskt den ende judiske ledaren för ett större brittiskt parti.

Detta märkliga – ja, rentav upprörande – förhållande uppmärksammas inte heller av medierna. Men det passar väl in i mönstret från det senaste decenniets uppståndelse kring ”vänsterantisemitism”, en storm som piskats upp av etablissemanget.

Labours disciplinära förhandlingar rörande antisemitism, under såväl Corbyns som Starmers ledarskap, leddes till största delen av högerorienterade, icke-judiska företrädare och riktade sig oproportionerligt ofta mot vänsterorienterade, antisionistiska judiska partimedlemmar.

Det är värt att notera att risken för judiska medlemmar att uteslutas ur Labour under Starmer var tretton gånger högre än för icke-judiska medlemmar.

Labours högerfalang, ledd av Starmer och med stöd av etablissemangsmedier, uttryckte inte bara total avsaknad av obehag inför detta faktum, utan hyllade öppet vågen av uteslutningar.

När frågan överhuvudtaget uppmärksammades – vilket skedde sällan – rättfärdigades jakten på antisionistiska och antirasistiska judar underförstått med argumentet att de utgjorde ”fel sorts judar”; en av de mest uppenbara antisemitiska klichéerna.

Polanski, ledare för De gröna, låter sig inte så lätt stämplas som antisemit. Därför konstrueras nu samma narrativ kring honom – under täckmanteln av omtanke om judars säkerhet – där han framställs som ”fel sorts jude”.

I linje med denna framställning reagerade Israel omedelbart på De grönas nya policy genom att förbjuda Polanski att resa in i landet, trots att sionismen hävdar att den ”judiska staten” Israel utgör en livsviktig fristad för alla judar.

Detta är samma israeliska stat som, vilket den juridiska organisationen Adalah påpekar, har antagit dussintals apartheidlagar. Dessa lagar ger judar särskilda privilegier inom alla samhällsområden – privilegier som förvägras landets hårt förtryckta minoritet på två miljoner palestinska ”medborgare”.

Detta apartheidsystem cementerades ytterligare i lag 2018 genom grundlagen ”Israel som det judiska folkets nationalstat”. Lagen utesluter uttryckligen palestinier från grundläggande rättigheter i deras eget hemland. Brist på ärliga avsikter

År 1975, samtidigt som Israel befäste sin olagliga och våldsamma militära ockupation av palestinier på Västbanken, i Gaza och i östra Jerusalem, antog en majoritet av FN:s medlemsstater en resolution som var identisk med De grönas motion.

Generalförsamlingen förklarade att ”sionism är en form av rasism och rasdiskriminering”.

Den resolutionen kvarstod i 16 år, fram till 1991, då världen förändrades drastiskt. Sovjetunionen kollapsade, vilket lämnade mindre stater utsatta och sårbara inför USA, den enda kvarvarande militära supermakten.

President George H.W. Bush utnyttjade tillfället för att genom påtryckningar tvinga FN-medlemsstater att dra tillbaka sitt stöd för resolutionen, samtidigt som Israel inledde en kampanj av psykologisk manipulation där man vägrade inleda fredssamtal med palestinierna så länge resolutionen inte hade upphävts.

Det var i denna kontext som FN:s generalförsamling återkallade sitt beslut om att klassa sionism som rasism.

Den efterföljande fredsprocessen – Osloavtalet – ledde 1993 till undertecknandet av en överenskommelse på Vita husets gräsmatta, vilken många palestinier trodde skulle leda till en palestinsk stat sida vid sida med Israel. De skulle komma att bli djupt besvikna.

Under Osloåren utökade Israel sina bosättningar i en aldrig tidigare skådad takt och slukade de områden som var avsedda att utgöra en palestinsk stat.

Den palestinske förhandlaren Michael Tarazi gjorde en minnesvärd liknelse om den skenheliga Osloprocessen: han beskrev den som att förhandla om en pizzabit medan den ena parten åt upp den.

Israel underlät upprepade gånger att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, trots löften enligt Osloavtalets villkor. Så småningom försvann palestiniernas tilltro till att Israel agerade i god tro.

De palestinska ”moderata” krafter som deltagit i förhandlingarna framstod som diskrediterade. Hamas popularitet sköt i höjden, särskilt i det koncentrationsläger som Israel hade förvandlat Gaza till.

Israel inte bara spärrade av Gaza utan utsatte området för svält och ägnade sig därefter åt att med jämna mellanrum ”klippa gräset” – det vill säga spränga bostadsområden i luften och urskillningslöst slakta civila.

Allt detta kulminerade i Hamas utbrytning från Gaza i oktober 2023 och Israels efterföljande folkmordsliknande framfart. Detta folkmord tvingar återigen fram en moralisk omprövning av Israel – och en insikt om att landet aldrig har menat allvar med freden. Israel föddes som ett nybyggarkolonialt projekt. Det fanns aldrig någon avsikt att avträda territorium eller tillåta en palestinsk stat. Avhumaniseringen av palestinier var en integrerad del av dess uppdrag.

Med andra ord har Israel alltid varit ett rasistiskt projekt. De gröna har äntligen – och mycket sent omsider – insett det som borde ha varit uppenbart hela tiden. De bör inte klandras för detta.

Istället bör vi rikta vår kritik mot dem vars mål är att köpa mer tid åt Israel, så att landet kan fortsätta begå sina dagliga rasistiska övergrepp mot det palestinska folket.

Vi har redan varit alltför överseende och väntat alldeles för länge. Israel kommer inte att förändras. Rasismen sitter för djupt.

 

 

Original text: What’s shameful is that no party before the Greens called Zionism racist