Ali Mesnawi – Mas De Una Voz

För några månader sedan läste jag i tidningen El País en artikel av Cristovam Buarque (brasiliansk politiker) med titeln ”Våren och hösten” där författaren avvisade uppfattningen att 15M rörelsen* var inspirerad av de arabiska revolutionerna, för att enligt honom de senare hävdar rättigheter som redan uppnåtts av människor i västvärlden som arbete, respekt för mänskliga rättigheter och ett värdigt liv. Medan västerländska proteströrelser har mycket djupare motiv som den sociala modellens konkurs, brist på förtroende för demokratiska institutioner och besvikelsen inför förvanskningar av själva demokratin som ett resultat av den ekonomiska och mediala maktens inblandning.

Herr Buarque säger:

”Den arabiska fantasin är begränsad till att uppnå den demokrati som Europa redan har. Av denna anledning är det en vår med möjlighet att nå en blygsam sommar med en ny konstitution som tillåter att organisera partier, separera den offentliga och privata näringsverksamhet, stoppa korrupta politiker, välja presidenter, uppnå pressfrihet samt rättsväsen och den lagstiftande maktens självständighet. Allt som Europa redan har.”

När man läser artikeln får man känslan av att författaren tillhör den typ av ”blåblodiga vite mannen” som inte kan tänka sig att araberna kan vara pionjärer eller främjare av något positivt, särskilt när det blir ett exempel och vägledning till den ”privilegierade rasen.” Och om vi antar att författaren verkligen uppskattar dessa skillnader mellan de två, är uppenbart att Herr Buarque inte har förstått någonting av vad som händer i den arabiska världen, eftersom befolkningen vid den södra kusten har inte tagit hänsyn till den västerländska version av demokrati som en inspirations modell för deras proteströrelse, dessa människor har sedan en lång tid sluttat att se väst som en samhällsmodell.

Det är sant att väst var under en tid det förlovade landets återspegling för många tredje världens folk som var utsatta för despotism, bristen på frihet, förnedring och misär. Väst var yttrandefrihet, jämställdhet, respekt för värdighet och demokratis land. Denna bild gjorde att många i tredje världen emigrerade till det förlovade landet där de välkomnades med värdighet och gavs möjlighet att starta ett nytt liv baserat på respekt och frihet. Men denna situation har ändrats över tiden och vi började se en växande inställning som betraktade invandrarna som ett störande, konstigt och oönskad element som inte passade med den fina dekoren av en ren och obefläckad Europa. I denna mening blev välkänd den schweiziska författaren Max Frischs uttryck från 1965, ”Vi frågade efter arbetstagare och det kom människor” även om på den tiden fanns ännu inte allmänhetens oro som skulle visa sig ett par decennier senare med en ökad synlighet av invandrare och deras sociala yttringar, till vår tid, där en borgmästare i provinsen Almeria (Spanien) sade: ”Vi behöver fler invandrare mellan 07:00 och 19:00, men de ska försvinna mellan 19:00 och 07:00.”

För att återgå till vårt ämne, verkar det som Herr Buarque inte har insett att araberna väcktes ur sin dröm om det förlovade landet för länge sedan, när de insåg att den välkomnande de fick i Europa kom inte från en moralisk hållning som bygger på upplysningens principer, men var resultatet av deras iver att sätta igång maskinen för den ekonomiska utvecklingen, och märkte att när deras närvaro var för synlig och ekonomins feta kor började gå ner i vikt, började hyfs och värdig behandling att ta mörkare toner. Och när araberna såg till internationella politiken fann de ännu starkare skäl att ifrågasätta giltigheten i den västerländska demokratins modell. En demokrati som stödde diktatoriska regimer i deras länder, främjade krig och ockupation i Irak och Afghanistan och ett villkorslöst försvar av staten Israel, en stat som har antagit en ideologi som själva Förenta Nationerna har fördömt som rasistisk ideologi. Dessutom när araberna betraktade de västerländska samhällen blev de medvetna om dess psykiska obalans mellan materia och ande mellan ”lera och himlen” mellan ”Aten och Jerusalem”, underförstått att väst inte hade löst dess tragiska historiska konflikt med religionen, och att de faktiskt hade löst det genom att döda och dra med rötter en del av sin existens som om det var cancer och försökte kväva eventuella manifestationer av religionen i sina samhällen, och förvandlade sekularismen till en gyllene kalv som dyrkas och i vars altar offrades individens rätt att leva sin religion fullt ut.

Herr Buarque fortsätter:

”Trots den optimism som araberna har väckt, det är i Europa där vi kan hitta hoppet i utformningen av det nya, som är mycket mer än den nya Egypten, som är dock gammal för Spanien. Det är i Plaza Catalunya eller i Puerta del Sol där det svåraste finns, eftersom det är därifrån det verklig nya kan föddas, eftersom den arabiska sommaren är förra årets sommar och bara efter hösten kan nästa års sommaren komma.”

”Tahrir är en symbol för ett litet steg som kan ses tydligt, de europeiska torgar är symboler för förvirring inför en stor hopp.”

”De unga araberna riktar sin blick mot europeiska länder, spanjorerna mot framtiden. Detta kräver en mycket mer djupgående förändring än den som leder från diktatur till demokrati.”

”Den stora utmaningen för att förvandla hösten (i Europa) till en vår är att utveckla hållbara alternativ för en ny era. Och inte begränsa sig till att upprepa erfarenheter, kopiera redan testade projekt, som de unga araberna försöker göra.”

”Optimismen i de arabiska ländernas vår kommer från blygsamheten i realiserbara syften, pessimismen i Europa kommer från oförmåga att gå längre än det som redan har gjorts.”

Jag tror att dessa författarens ord återspeglar utan tvekan å ena sidan, den västerländska mannens arrogans och stolthet (även om författaren är brasilianare är det helt klart att han genomsyrar helt igenom västerländskcentrisk vision av världen) inför ett fenomen som överraskar honom och inte kan smälta, och å andra sidan speglar en grov okunnighet om det arabiska sinnet eftersom de uppgifter som han använder tillhör sextiotalet och sjuttiotalet när araberna fortfarande trodde att Europa och västvärlden kunde vara en modell att följa.

Om detta är den analys som Herr Buarque gör av de arabiska revolutionerna, betyder det att han har förstått väldigt lite av dessa rörelsers kärna, eftersom det inte finns något tvivel om att i grund för dessa fenomen återfinns ekonomiska faktorer som arbetslöshet eller höga levnadskostnaderna, men inte på något sätt kan anses att dessa faktorer är de viktigaste faktorer.

Som framgår av de paroller som lades fram under demonstrationerna och genom uttalanden från språkrören, den främsta drivkraften för deras kamp har varit känslan av att vara berövade sin värdighet under årtionden, genom diktaturer (stödda av västvärlden med en partisk bedömning av folkets rättigheter) som har samlat i sina händer den politiska och ekonomiska makten.

Det är också sant att de arabiska rörelserna krävde demokrati, men inte en enda gång betraktades den västerländska versionen av demokratin som modellen att följa och målet för deras insatser, de har alltför länge lidit av konsekvenserna av en pervers tillämpning av västerländsk demokrati där alltid har fått företräde de ekonomiska och strategiska intressena framför de moraliska eller etiska övervägandena.

Vi har alla sett demonstranterna i Tahrir Square kräva demokrati, värdighet, frihet och broderskap med sina koptiska kolleger, men samtidigt bad de tillsammans i en scen så störande och avslöjande för västerländska ögon.

Vad Herr Buarque har inte märkt är att de krav revolutionärer i Tahrir Square kämpar för är faktiskt en tredje väg som syftar till att harmoniskt kombinera de islamiska värden som andlighet och etik. Det skulle vara intressant om västvärlden förstår budskapet och leta efter en lämplig version för sin egen del så att den kan förena sig med de andliga värdena (i själva verket inneboende hos människan) och hitta en egen tredje väg mellan extrem materialism som verkar föråldrad och tydlig oförenlig med hållbar utveckling och en obskyr religiositet vars historiska konsekvenser markerade Europas mörkaste ögonblick.

Kanske har 15M rörelse förstått mycket väl budskapet i Tahrir Square, medan Herr Buarque är helt borta.

IIF:s Redaktion:

* 15M eller 15 maj rörelse är en spansk protest rörelse mot de sociala och ekonomiska försämringar som har skett i Spanien som ett resultat av de ekonomiska svårigheter i Spanien och Europa.