Harriet Sherwood – Rebelion

 

Mitt i ett landskap av plastpåsar som fångats i ärttörne buskar, bilkarosser utspridda i ett skrotupplag och fallfärdiga släpvagnar, fortfarande kan man skilja spår av bibliska landskapet på en kulle mellan de antika städerna Jerusalem och Betlehem, ett par åsna bundna till ett vridet olivträd, och bredvid får och getter bräkande som kryper närmare varandra för att få skydd mot decembers kyliga luft.

Detta område kommer dock att snart täckas med cement efter förra veckans auktoriserad byggandet av 2 600 bostäder i Givat Hamatos, den första israeliska nybyggnation av en bosättning sedan 1997.

Platsen är belägen mellan två befintliga bosättningar, Gilo, med 40 000 invånare, belägen på toppen av en kulle, och i öster, fast på en annan kulle, Har Homa, med en befolkning på cirka 20 000 personer som planeras att expandera. Båda bosättningar byggs till stor del på mark som tillhör staden Betlehem.

Givat Hamatos kommer att bilda en strategisk länk mellan dessa båda städer, som ytterligare hindrar trafiken mellan Betlehem och det som förväntas bli Palestinas framtida huvudstad, östra Jerusalem, som ligger bara sex kilometer bort.

Israel anser att dessa och andra bosättningar på den palestinska sidan av den gröna linjen är legitima förorter i Jerusalem, en stad som de säger är den judiska statens enade och odelbara huvudstad. Under de senaste veckorna har premiärminister Benjamin Netanyahu och flera myndigheter aviserat en serie expansionsplaner.

I Jesus födelseplats har effekterna av israeliska bosättningar och deras tillväxt varit förödande. I en julhälsning sade palestiniernas president Mahmoud Abbas att Betlehem led en ”kvävande verklighet”. Han tillade: ”För första gången på 2000 år av kristendom i vårt land, har de heliga städerna Betlehem och Jerusalem helt skilts av bosättningar, väggar och rasistiska checkpoints.”

Idag är Betlehem omgiven av 22 bosättningar, däribland Nokdim, hem till den tidigare extremistiska israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman och Neve Daniel, hem till ministern för offentlig diplomati Yuli Edelstein.

Staden ser ännu mer isolerade av den stora betong och stål skiljemur och omkörningsvägar som förbinder bosättningarna i Jerusalem och Tel Aviv och israeliska militära zoner. Med lite utrymme att expandera, är Betlehem i dag mer tätbefolkade än Gaza, enligt en palestinsk tjänsteman.

I Beit Sahour, platsen som ligger på den östra kanten av Betlehem, där enligt kristna traditionen meddelade änglarna Jesus födelse till herdar i ett fält, bor William Sahouri som känner av trycket. För tio år sedan flyttade han till ett bostadsprojekt för ungdomar från kristna familjer som en gång var fält och kullar där fåren betade.

Nu har de flesta av dessa områden hamnat på andra sidan skiljeväggen och är oåtkomliga för palestinierna. Har Homa, som liksom alla bosättningar i östra Jerusalem och Västbanken är olagliga enligt villkoren i internationell rätt, sprider sig snabbt. Kranarna arbetar med nya flerbostadshus, bulldozers plattar ner marken för att bygga nya vägar och byggnader.

I motsats till ovan hänger över Sahouris hem liksom de andra i grannskapet en israelisk rivnings order. Det utfärdades 2002, strax efter husen byggdes utan israeliska tillstånd. Ett tillstånd som är nästan omöjligt att få i Västbankens område som är under full israelisk militär kontroll. Efter en serie av protester frystes rivnings order men de inte ogiltigförklarades.

”Det är som att sitta på en bomb” säger Sahouri som uppskattar att hans familj har bott i området i över 300 år. ”Vi vet inte när de kommer att riva ner det. Det kan komma ner som helst bulldozers och tunga maskiner och avsluta det hela.”

”Men” tillägger han och pekar på den andra sidan av Har Homa, ”israeler kan bygga 1000 bostäder på tre månader. På 10 år en stad, samtidigt måste vi bygga sten för sten”.

Folket i Beit Sahour, där 80 % av dess 15 000 invånare är kristna, säger att bosättarna har satt ögat på en annan närliggande plats. En tidigare israelisk militärbas i Ush Ghurab besöks nästan varje vecka av hårdföra bosättare från bosättningar som också byggts inom Västbanken. Besökarna har målat om de övergivna byggnaderna, planterat träd och hissat israeliska flaggor. Nu kallar bosättarna platsen Shdema platsen och håller regelbundna möten och aktiviteter på toppen av kullen.

Lokala palestinier fruktar att besökarna börjar sova i den gamla basen, sedan börja expandera platsen med fler husvagnar, sedan tillhandahåller grundläggande tjänster, el, vatten, vägar och bygger färdigt permanenta bostäder. Detta är ett välbekant mönster för radikala bosättningar som inte godkänts av staten Israel.

”Detta område har blivit en prioritet”, säger en lokal palestinsk aktivist, George Rishmawi. ”Erfarenheten säger oss att det är så bosättningar uppstår, med stöd från fanatikerna.”

På andra sidan av Betlehem, kämpar en annan övervägande kristen gemenskap också en kamp, denna gång mot den planerade sträckningen av separationsmuren. Enligt nuvarande förslag kommer muren att isolera marken till 58 familjer, förutom två kloster. Munkarna och nunnorna i Cremisan har gått samman med boende för att kämpa en rättslig strid över vägen för att lösa det inom israeliska domstolar i början av nästa år.

”Muren kommer att konfiskera nästan all vårt land” säger Samira Qaisieh, vars hus i utkanten av Beit Jala byggdes av makens familj för nästan ett århundrade. Från sin terrass täckt med vinstockar kan se, över dalen Gilo, den israeliska bosättningen byggd på mark som hon hävdade tillhörde hennes farfar. ”Israel säger att de gör allt detta i säkerhetens namn. Men vad de verkligen vill ha är ett land utan det palestinska folket.”

Qaisieh tänker lämna området om de inte ändrar rutten för väggen. ”Det finns inget arbete. Om vi förlorar vårt land, varför stanna? Vilket framrid kommer mina barn att ha?”

Två tredjedelar av den 643 km långa Västbankens mur har byggts. 85 % av dess rutt går i Västbanken och sväljer nästan 8,5 % av palestinsk mark. År 2004 fastslog den Internationella domstolen att det var olagligt och att byggandet måste upphöra.

Väggen slingrar sig runt större delen av Betlehem, kastar en djup skugga, både bokstavligt och bildligt, med sitt betongblock på 8 meter. I restaurangen Julgranen, där det finns få kunder för ”fast food” har verksamheten stannat av eftersom den israeliska muren blockerar huvudvägen mellan Jerusalem och Betlehem. Tiotals små butiker längs vägen har tvingats att stänga.

Några hundra meter från den tomma restaurangen, en lång stålkorridor som en bur leder genom många vändkors tills en checkpoint som är den viktigaste utgång för stadens palestinska befolkning som vill gå till Jerusalem. Vid jul ger den israeliska armén tusentals extra tillstånd för palestinska kristna att besöka de heliga platserna i Jerusalem, men bristen på regelbunden tillgång har haft en fruktansvärd inverkan på företag och sysselsättning.

Med en arbetslöshet på 18 %, har Betlehem ett av de högsta arbetslöshetstalen i alla Västbanken städer, säger Vera Baboun, vald borgmästare i Betlehem i oktober, den första kvinnan att inneha denna position i stadens historia. ”Vi är en kvävd stad utan utrymme att växa på grund av bosättningarna och muren.”

I en broschyr för att fira julen 2012 säger Kairos Palestina, en kristen allians, ”Konfiskeringen av mark och tillströmningen av israeliska bosättare, tyder på att det inte kommer att finnas någon framtid för palestinierna (kristna och muslimer) i detta område. I denna mening är utsikterna till en ”lösning” klart mörkare varje dag.”

Under de senaste decennierna har de kristna lämnat Betlehem i tusentals och nu utgör de en minoritet i en stad som en gång dominerades av dem. Under 2008 utgjorde de kristna upp 28 % av de 25 000 invånarna i Betlehem. Slitaget på vardagen under israelisk ockupation, brist på möjligheter, brist på hopp och det palestinska upprorets våld för 10 år sedan har ofta framhållits som de främsta orsakerna till den kristna utvandringen.

Men under de senaste åren emigranternas flöde har minskat. ”Vi är här, och vi kommer att fortsätta vara här för att hjälpa vår nya stat att bli en verklighet” säger Nora Carmi från Kairos.

I Beit Jala är fader Ibrahim Shomali, som leder alla fredag aftonbön utanför under olivträd för att protestera mot den planerade sträckningen av muren runt klostret Cremisan, för att dess konstruktion ska leda till en ny utvandring av kristna. ”Folk ger sig av” säger han trött. ”Men vissa av oss kommer att vara kvar för att be och kämpa emot.”