Ashraf El Khabiry
Västvärlden påstår sig vilja verka för att sprida demokrati över hela världen.
Frankrike som ska vara frihetens moder i den västerländska historien, hade ockuperat Algeriet i 132 år men de kunde inte renodla demokratin i Algeriet. Är det för att de inte ville – eller är der för att de inte kunde?
Samma Frankrike gav fullt stöd till militärkuppen och mördat det första försöket till demokrati i Algeriet. Detta med stöd av en absurd teori att när muslimerna kommer till makten kommer de att eliminera demokratin, son inte finns i verkligheten. Det är därför man måste eliminera muslimerna, innan de eliminerar demokratin, det gör inget om man eliminerar dem på ett odemokratiskt sätt t ex. genom en militärkupp.
Ett annat exempel är från Storbritannien, när egyptierna revolterade 1929 och ville ha lagar och eget parlament var Churchill premiärminister. När nyheterna om revolten nådde honom sade han: ”Ge dem en leksak att leka med”.”
Men det finns även exempel på hurdan demokrati västvärlden vill att muslimerna ska tillämpa som t ex Udo Steinbach i boken ”Islams Mångfald” kallar för Kemalism. Med det menar han den turkiska ”demokrati utvecklingen” på Kemal Ataturks tid, som bland annat ”skiljer ut den religiösa sidan av samhället från den politiska sidan.” Dessutom ser han på Turkiet som en fredlig stat som ”ansökt om fullt medlemskap i EG” och ”är det mest övertygande demokratiska experimentet i den islamiska världen”. Jag frågar bara, vad skulle t ex kurderna ha att säga om detta?
Hur som helst man var inte så förtjust i att skapa politisk befrielse (demokratisering) i mellanöstern och de arabiska länderna och detta motiverades med att den arabiska kulturen är fientlig mot demokrati och att det inte finns något demokratiskt arv i denna kultur. Den politiska atmosfären under och efter den europeiska kolonialismen, då soldaterna tog över makten, med kolonisatörernas goda minne, bekräftade och ledde till denna teori förstärktes. De militära regenterna, helt logiskt efter sin utbildning i väst var inte intresserade av folkmassornas politiska deltagande och uppbyggandet av demokratiska institutioner.
Ingmar Karlsson skriver i sin bok ”Islam och Europa, samlevnad eller konfrontation”, ”Europeisk kolonialstyre följdes av inhemska regeringar som styrdes av monarker eller officerare som fått sin utbildning i kolonialmakternas militärakademier, där de inte tränats för att överta självständiga demokratier utan för att tjäna som instrument för kolonialmaktens intressen.”
Den amerikanska effekten
Vad är den amerikanska effekten i den demokratiska utvecklingen efter det kalla kriget då USA fick mycket inflytande genom det nya världssystemet?
Michael Hudson, en professor och expert i politiska relationer mellan arabvärlden och USA säger i en intervju till Al-Mujtamaa att USA vare sig stödjer eller bistår dem som vill främja demokratisering. Man ör rädd att demokrati i vissa länder kan leda till att det uppstår fientlighet gentemot amerikanska intressen i allmänhet. Vissa i väst och i USA anser att politisk islam eller fundamentalism utgör ett hinder för demokrati utveckling. Vissa ifrågasätter om muslimska rörelser och demokrati kan leva i harmoni eller om de ör oförenliga. USA:s säkerhet och ekonomiska intressen kommer i första hand. Dessa intressen är viktigare för dem än att verka för demokrati och om det uppstår motsättningar mellan amerikanska intressen och demokratin, så väljer man självklart det som skyddar de amerikanska intressen. Att arabvärlden endast får ha en sådan demokrati som inte skadar USA:s ekonomiska intressen innebär att det inte är en sann demokrati man är ute efter, utan någon slags låtsats demokrati, kanske en amerikansk demokrati såpopera.
Denna dubbelmoral till trots upplever hela världen och särskilt muslimerna att många stora och grundliga förändringar är på gång. Västvärlden sätter en viss oseriös press på regimerna i fråga om den demokratiska utvecklingen men pressen inifrån är betydlig allvarligare då folk protesterar och kräver mera medbestämmanderätt. Många västerländska experter menar också att det vore klok av regimerna att visa mera politisk öppenhet och tillåta flera politiska partier delta i det demokratiska maktspelet.
Shura, rådplägning, är fastställd
Tidigare nämnda Udo Steinbach hävdar i boken Islams mångfald att sekularismen är den enda förutsättningen för demokrati. Han som många andra har totalt missat att Islam är en helhet där religion och politik är sammanflätade för att garantera en sann rättvisa och samhälleliga rättigheter för alla medborgare. Dessa är grundläggande principer i upprätthållandet av en stabil samhällsordning enligt Guds lagar. Bland dessa rättigheter är rösträtt, yttrandefrihet, rätt till arbete eller socialhjälp, osv. (Läs mera om dessa rättigheter i Islam och Demokrati, del 1 i Salaam nr1 / 96)
Det är Koranen som har fastställt shura (demokratiska principer) till en islamisk sed.
Det har gjort muslimerna till som [i allt] iakttar regeln om samråd. (42:38) och befallt alla i makt position att Inhämta deras råd i de angelägenheter [som är av vikt] (3:159).
Vissa muslimska tänkare säger sig inte gilla lånade uttryck, så som order demokrati, då det inte ger hela innebörden av ordet shura, vars innehåll är klart för muslimerna. Vissa andra menar dock att det är innebörden av uttrycket som räknas, och att det inte är något fel med att låna uttryck från andra språk.
Tillämpningen av shura/demokrati i Islam
Inom ramen för de grundläggande principerna i en islamisk stat finns det ett stort utrymme för tillämpning av dessa shura principer allt efter de rådande omständigheterna i varje samhället och era.
Principerna i demokratin tar olika former av praktisk tillämpning även i europeiska länder.
1951, under en islamisk fiqh (islamisk rättskunskap) – vecka i Paris gav den juridiska kommittén följande slutplädering: ”De islamiska fiqh principerna har ett obestritt juridiskt värde och olikheterna i de islamiska skolorna innehåller en stor och beundransvärd rikedom av begrepp och information samt fundamentala juridiska principer, som motsvarar det moderna livets alla behov och frågor.”
Professor Scheri från den juridiska fakulteten i Wien sade i en internationell konferens i Wien 1927 att ”mänskligheten bör vara stolt över en man som Mohammed som trots sin analfabetism kunde för 1400 år sedan komma med en lagstiftning som vi européer skulle vara glada om vi kunde få till stånd om 2000 år!”
För varje nation finns det en grundlag. I en islamisk stat är sharia de islamiska oföränderliga grundlagen. Däremot finns det ett stort utrymme för de rättslärda att finna lämpliga demokratiska former som bäst passar till den aktuella situationen.
Icke muslimernas deltagande i det politiska livet i en islamisk stat
En del västerländska historiker som har studerat den muslimska civilisationens historia har lagt märke till ett fenomen som inte funnits i andra civilisationer. Detta är att många icke muslimer hade stort inflytande i den muslimska statens maktapparat. Adam Mietz skriver i boken Islams blomstertid: ”Det är förvånande att det fanns så många ickemuslimska tjänstemän i den muslimska staten, så många att vissa muslimer började protestera.”
Det fanns ett antal ministrar under kalifatet som var judar och kristna, sådant har aldrig förekommit i Europa. Men däremot, när den tyske ambassadören i Marocko, Morad Hoffman hade konverterat till Islam så ville man avsätta honom! Mot denna bakgrund undrar man varför det aldrig har funnits någon muslimsk representant i den västerländska maktapparaten.
Alhambra – symbolen för samexistens och tolerans
Ingmar Karlsson skriver i sin inlaga till Euroislam konferensen i juni 1995: ”Kristna i Orienten var van att lyda och betala skatter till olika härskare, men dessa (muslimerna) var annorlunda mot de tidigare herrarna. De beblandade sig inte med de kristnas religionsutövande och läror. Administrationen var i lokala representanters händer och ofta fick tidigare (folkets egna och ofta kristna; förf. anm.) representanter sitta kvar i den lokala maktapparaten.” När muslimerna kom till Spanien, fann de ett folk som uppdelat. De infödda spanjorerna var förtryckta av främmande aristokrater och judarna var förtryckta av den kristna kyrkan. Muslimerna tog makten i Toledo med hjälp av judarna och i Cordoba med hjälp av en fattig fåraherde som visade dem hur de skulle ta sig in i staden. Efter Sevillas fall började den islamiska staten Al-Hambra att bildas. Det mest iögonfallande är att muslimerna inte kom till Spanien som härskare och kolonialister, tvärtom, de kom dit med en modell om en rättvis stat, där alla hade sina mänskliga rättigheter oavsett tro, samhällsklass, kön eller ålder.
Alhambra blev symbolen för samexistens mellan muslimer, judar och kristna. Europa fick se praktisk demokrati och lokal självbestämmanderätt samt ett återuppväckande av vetenskap och konst. Den humanism som sedermera förknippats med väst, fungerade där i praktiken. De första moderna vetenskapliga, humanistiska och praktiskt demokratiska tankegångarna på europeisk mark fick se dagens ljus under Islams beskydd.
For sina insatser för Europa belönades muslimerna med en rasande, barbarisk förstörelse. Hela bibliotek och ovärderliga kulturskatter förstördes. De som inte ville, åtminstone till synes konvertera till kristendomen och inte heller hann fly massavrättades. Ännu grymmare är att än idag firar man i Spanien detta nedslag för demokrati, tolerans och kultur.
Ingemar Karlsson avslutar sin inlaga till konferensen med orden: ”Frågan om det gemensamma europeiska hemmet kan byggas enligt Alhambras modell är en mycket viktigare fråga än frågan om den gemensamma europeiska marknaden eller om den europeiska centralbanken.”
Kan det finnas ickemuslimska partier i en muslimsk stat?
I den muslimska världen har man alltid accepterat oliktänkande. Detta framkommer tydligt av de muslimska tänkarnas litterära verk och bekräftas även av många västerländska tänkare.
Rashed Al Ghanoushi skriver i sin bok Allmänna fri- och rättigheter i det islamiska samhället: ”Icke muslimerna har full rätt att bilda partier. Men om de motarbetar Islams principer kommer de att bli marginaliserade, precis så som de kommunistiska partierna i USA och en del europeiska länder där de marginaliserades på grund av bristen på anhängare. De sekulära partierna har uppfattat detta och räknar sig tillhöra den islamiska kretsen.”
Demokrati innebär majoritetsvälde och eftersom muslimerna är i majoritet i den muslimska världen, har de rött att sträva för islamiskt styre. Det är den utvecklingen vi idag ser i muslimernas strävan för att få medverka i politik, fackföreningar och andra rörelser i vissa muslimska länder.
Skulle ett muslimskt parti lämna makten om ett ickemuslimskt parti får majoriteten i parlamentet i ett muslimskt land?
Detta är en hypotetisk fråga som ibland ställs av vissa motståndare till Islam. Makten i alla fria val utgår från folket och om ett ickemuslimskt parti får majoritet i fria val, då innebär det att majoriteten i landet inte är längre muslimer, och att det då blir ickemuslimskt styre i landet. Det enda ett muslimskparti då har att göra är att försöka förbättra sitt partiprogram och vänta på nya val.
Denna samma fråga skulle man också kunna ställas i dagens USA. Om ett kommunistisk parit skulle vinna där, skulle man då lämna över till kommunisterna? I den muslimska världen märker man att muslimerna vinner mark på det politiska planet. Detta trots att de inte har vare sig massmedia eller resurserna på sin sida. Tvärtom, de blir till och med förföljda och svartmålade av makthavarnas massmedia.
Demokrati i förhållande till religionen
I västvärlden råder det en viss förvirring i begreppen om Islams och Kristendomens förhållande till politik och man har till och med försökt att marginalisera Islam till dogmatism. I själva verket har demokrati inget med kristendomen att göra. Tvärtom, demokratin är en utveckling som tog plats efter att kyrkans makt blivit bruten och dessutom kan den kristna tron kort beskrivs som teokratisk. Trots detta påstår vissa att demokratin är en kristen produkt. Fastän kristendomen inte innehåller någon lagstiftning, tycker man i väst att det inte är konstigt att vissa politiska partier har kristen anknytning. Däremot tycker de att det är konstigt att Islam ska ha en anknytning med politiken.
Som muslim är man uppmanad att arbeta för både detta liv och dör livet efter detta, och det råder ingen konflikt i detta, tvärtom, denna syn är fullständig överensstämmande med helhetssynen i Islam, både i smått och stort, på alla områden.
Hur kommer man till en sann demokratisk utveckling i den muslimska världen?
Största hindret för utvecklingen av demokrati i den muslimska världen är okunnighet. Enligt officiella siffror är 56 % procent av egyptierna analfabeter. Det är svårare för en analfabet att veta vad han har för rättigheter! Först när han har värvat sig kunskaper om sina rättigheter kan han kräva dem. Självklart kommer han då också att kräva sina demokratiska rättigheter, och kommer så inte att nöja sig med en låtsasdemokrati utan sannerligen tillämpa den sanna demokratin som Islams grundprinciper garanterar!
Verklig demokrati i muslimska länder kan ändå inte komma efter ett beslut i Vita Huset utan folket i den muslimska världen har framför sig en lång kamp mot okunnighet, ekonomiska svårigheter och andra arvegods från kolonialtiden och dessutom kan västvärlden oreserverade stöd till de odemokratiska regimerna leda till att konflikterna trappas upp.
Det som däremot inger hopp om en sann demokratisk utveckling är att många muslimska tänkare är överens om att shura principen kan var en modern form av demokrati och att demokrati och shura principen är förenliga bland annat i vad gäller fria val. Det är folkets vilja som avgör ven det är som ska styra i landet. I fria val kommer muslimerna naturligtvis inte välja annat än islamiskt styre, därför att Islam är deras tro, historia, kultur och levnadssätt.
Salaam, Mars-April 1996, Sida 19-23
