Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 2

Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 3

Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 4

Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 5

”Det finns människor som tror att det är inte nödvändigt att studera naturen. Vi vill inte, säger de, studera naturen, men
teologi. Ni ska veta att så säger lata människor, eftersom teologin bevisas genom att studera naturen. Med andra ord, det
finns ingen motsättning mellan förnuft och tro.”

Inledning

Denna uttalande av den kristne Saint John Damascenus (675-749), son till kalifens Abd al Maliks finansminister, prydligt
sammanfattar den allmänna inställningen under de första århundradena av islam.

Muslimerna hade snabbt ockuperat alla de områden som stod under inflytande av den grekiska civilisationen (Syrien,
Palestina och Egypten). Där bodde de sista lärda från Alexandrias skola som hade stängts av Justinianus, några årtionden
innan Islam expanderade. Dessa forskare var kristna, men den grekisk-hellenistiska kulturen överlevde fortfarande som en
del av den kristna teologin. Likaså var fallet med den persisk-islamiska civilisationen, som omfattade mycket av det som
idag är Irak, Iran och Centralasien, områden som snart kom att falla under islams inflytande. Muslimerna samverkade med
alla dem, vare sig de var greker eller perser, för att tillgodogöra sig allt som kunde betraktas som användbart. De
förstörde inte de besegrades kulturarv utan de integrerade det med ett öppet sinne. Detta ledde i sin tur till muslimernas
egen kulturell blomstring inspirerade i alla avseenden av Koranens enhetliga vision.

En av den islamiska vetenskapens viktiga egenskaper är det ömsesidiga beroendet mellan olika vetenskapliga discipliner. Det
finns ingen uppdelning mellan naturvetenskap, vetenskap om det synliga, och teologi eller konst. Det finns inga vattentäta
skott. Detta förklarar det stora antalet allvetare som den islamiska civilisationen gav upphov till. Dussintals muslimska
tänkare som al Kindi, Avicenna, Al Razi och Al Biruni hade stora kunskaper både i medicin, matematik, teologi och i
geografi. Den vishet som kommer från tron integrerar all vetenskap i en organisk helhet, eftersom de alla har som
studieobjekt en värld som i sin helhet är ett tecken av Guds uppenbarelse. Man går utan avbrott från koranisk skola till en
madrasa, som är den autentiska islamiska universitetet och som nästan alltid befinner sig nära en moské. Universitet som
Qarawiyyin i Marocko, Samarkand i Centralasien, Cordoba i Al Andalus, Sankoré i Västafrika, eller Al Azhar i Egypten, inte
bara lär ut religiös kunskap och teologi, utan även ämnen som astronomi, medicin, fysik, kemi, matematik, algebra, musik
eller konst.

Trots att den utan tvekan agerade som underlag och inspiration för vetenskapen och teknikens utveckling i Europa under
renässansen, är den islamiska vetenskapens själ som gör det till mer än en länk mellan hellenismen och modernitet; en enkel
förberedelse för den västerländska vetenskapen. Om vi följer denna själ, kan det hjälpa oss att bryta med en vetenskaps
praxis som försöker göra den moderna vetenskapen till det enda absoluta värde, som nedvärdera alla problem som inte handlar
om effektivitet, och alla andra värde som inte är relaterad till obegränsad tillväxt.

Matematik

Det räcker med att titta på de geometriska aspekterna av hela den islamiska konst och arkitektur av islam för att se den
privilegierade plats matematiken hade i den islamiska civilisationen. Vetenskapen om siffror, till vilket muslimerna ägnade
ett särskilt intresse, blev grund för den enorma utvecklingen av islamisk konst, som bygger nästan helt på geometriska
principer grundade i matematiken. Denna förkärlek till siffrorna är direkt kopplat till själva kärnan i det islamiska
budskapet, den Gudomliga Enheten (al-Tawhid). Således är nummer ett i den numeriska serien den mest direkta och förståeliga
symbolen för källan till allt som finns. Resten av siffrorna och deras relationer är en oändlig stege genom vilket man reser
sig från en värld av mångfald, som härrör från ett, till källan.

Indo-arabiska siffror

Det grekiska arvet inom matematik integrerades i det muslimska arvet främst genom den Pytagoras skolan och dess kvalitativa
och nästan mystiska föreställning om denna disciplin. Även om det grekiska bidraget till matematiken var enorm löste de
aldrig ett av de stora problem som hindrade denna vetenskapsutveckling nämligen en enkel och flexibel numrerings system som
möjligtgjorde arbetet med komplexa operationer.

Nästan från början av islam samlade muslimerna alla de grekiska verk om matematik, men de ärvde också alla de idéer som
utvecklades i Mesopotamien, Egypten och, ännu viktigare, i Persien och Indien. Indierna kände till och använde position och
decimalsystemet, med andra ord, en siffra tillskrevs olika värden beroende på vilken position den hade i relation till
andra. Dessutom kände de till noll vilket innebar att deras numrering system var fri från bokstäverna i alfabetet och andra
liknande lösningar, med andra ord, den var perfekt.

Al Biruni förklarar i sin bok ”En kritisk studie av vad Indien säger, vare sig rationellt godkänt eller inte”, att indierna
uppfann siffrorna eftersom de inte kunde enas om ett alfabet som skulle användas med numeriskt värde eftersom de hade så
många olika alfabet i Indien.

Muslimerna kände till de indiska siffror genom olika astronomiska kompendier kallade Siddhanta, men de utvecklade ett annat
sätt att skriva dem baserat på antalet vinklar för varje siffra. Detta nya sätt att skriva siffrorna överfördes till väst
och är det som har kommit att dominera världen, även om den gamla indiska skriften fortfarande används i det landet, i
områden med persiska kulturen och östra arabvärlden.

Utrustad med ett praktiskt numreringssystem höjde muslimerna beräkningskonsten till något eftertraktat, en vetenskap de
älskade. Det mest kända verk där de ”indoarabiska siffrorna” dyker upp för första gången (kallade så trots att de inte var
araber utan perser, som introducerade dem i den islamiska världen) är skriven av persen Al-Khwarizmi (790-850),
bibliotekschefen under kalifen al-Maamun (r. 813-833) i Bagdad omkring år 820 e.Kr. Hans bok heter Addition och Subtraktion
av Indisk Matematik och översattes till latin under 1200-talet av den engelska översättare Abelard de Bath. Boken orsakade
uppståndelse i väst. Sedan dyker upp och bli populära i europeiska språk nya termer som algoritm, som härrör från namnet
al-Khwarizmi, eller siffra, som kommer från arabiska sifr (tom), ett ord som ursprungligen betecknade endast noll.

En annan figur i spetsen för numeriska beräkningar var persen Al-Kashi (1380-1429), som uppfann decimalbråket, han gjorde
en exakt beräkning av p, något som inte gjordes förrän 200 år senare i västvärlden. Han byggde den första kända räknaren
och var först med att lösa den så kallade Binomialsatsen, flera hundra år innan Newton själv. Överallt i den islamiska
världen fanns författare som skrev hundratals viktiga verk för att främja matematiken, Bröderna Musa, Thabit ibn Qurra
(830-901), Nasiraddin Al-tusi (1201-1274) eller den kända poeten Omar Khayyam (1040-1123), vars arbete i algebra
fortsatte vidare med de berömda 1600-tals italienska algebra kunniga, Tartaglia och Cardano.

Förutom användning av nummer, vilket gör att dem i praktiken var aritmetikens grundare, gjorde muslimerna av algebra en
exakt vetenskap genom t ex al-Khwarizmis verk som lade grunden för analytisk geometri och gav plan och sfärisk
trigonometrin vetenskaplig status, genom al-Battanis enorma arbete även känd som Albategnius (cirka 850-929), som inrättade
de trigonometriska grunderna och tog fram den grundläggande formel för sfärisk trigonometri, eller Al-Biruni (973-1048),
som gjorde också exceptionella insatser inom områden som teoretisk matematik och praktisk aritmetik, summan av serien,
kombinatorisk analys, tre regeln, irrationella tal, rationella tals teori (nyckeltal), algebraiska definitioner, samt
metoder för att lösa algebraiska eller geometri ekvationer.

Muslimer organiserade matematiska kunskaper, de förtydligade och förenklade färdigheterna, men också lärde sig att använda
matematiken, en vetenskap som tidigare varit nästan helt spekulativ, inom praktiska användningsområden. Men framför allt
fann islam i matematiska former ett idealiskt verktyg för att uttrycka en meningsfull estetik, dess grundläggande sätt att
se och förstå världen.