Asad AbuKhalil – Rebelion

Upproret i Bahrain är glömt. Det verkar inte finnas på varken någon stat eller partis dagordning. Få minns nu att den syriska regimen stödde också undertryckandet av upproret i Bahrain och dess stöd till den saudisk-amerikansk militära interventionen (Syrien hoppades vinna Saudiarabien och Persiska vikens samarbetsråds (GCC) medlemmars gunst och få deras stöd vid en framtida revolt inom sina egna gränser).

Andra arabiska regeringarna uttryckte varken någon sympati eller stöd för Bahrains folk, regionen fortsätter att drabbas av effekterna av den intensiva anti-shiitiska agitation sponsrat av saudierna. Den saudiska regimen har lyckats föra oss tillbaka till de dagar då shiiterna inte accepterades som legitima muslimer. Al Azhar, lätt att kontrollera och köpas, verkar ha glömt att den formellt hade accepterat shiiterna som ”riktiga” muslimer.

Bahrain är ett specialfall i många avseenden. Det har alltid varit före andra GCC medlemmar i fråga om politisk verksamhet. Absolut inte på grund av huset Khalifas vänlighet, men tack vare Bahrains befolkning som, i årtionden, har visat ett starkt politiskt medvetande. I årtionden var det en scen för politisk aktivism och vänsterorienterade arabisk nationalism. Landets media var mer levande än någon av de olika bulletiner ägda av saudiska prinsar. Fackföreningar i Bahrain var förebilder i modig politisk verksamhet.

Dock utnyttjade Khalifa familjen utbrottet av det libanesiska inbördeskriget i 1975 för att införa en strikt och repressiv regering och att trycka tillbaka de tidigare politiska och sociala framsteg. Khalifa huset, liksom de olika GCC länderna, antog formeln om att ersätta den brittiska koloniala sponsring för det amerikanska imperialistiska beskyddet. När USA väl har fått finansiella, underrättelsetjänst och militära tjänster från de reaktionära monarkierna, engagerade de sig starkt i att försvara dessa regimer mot alla interna fiender. USA har försvarat under de senaste åren många av dessa regimer, inte mot extremistisk islamism, men mot progressiva och liberala grupper. USA höjer sällan rösten mot Persiska vikens staters förtryck. Obama administrationen kunde inte ens låtsas upprördhet över förtrycket i Bahrain.

GCC länderna räknade också att USA:s belöning skulle öka om de övergav palestinierna och etablerade öppna och dolda förbindelserna med Israel (Vad skulle ha gjort Zayids barn om Hizbollah eller Iran hade skickat, liksom Mossad, grupper av mördare till sina städer? och hur hade världen reagerat? Ni kan föreställa er den lidelsefulla tal av den amerikanska ambassadör i FN och det falska humanitära tal om vem den franske utrikesministern kunde vara).

I varje fall har USA mörkat Bahrains kungliga familjs agerande. De inte bara gjorde allt möjligt för att minimera graden av förtryck och våld, men de har fortsatt med att lägga fram argument för att göra Bahrain till ett specialfall. På något sätt, när det gäller USA, har den så felaktig kallade ”arabiska våren” ingenting att göra med Bahrain. Troligen var det amerikanerna som kom på att bilda en särskild kunglig kommitté, och troligen var USA som nominerade Cherif Bassiouni som tidigare har visat sin lojalitet till USA:s politik.

Rapporten ger i princip legitimitet till Bahrains monarkis förtyck och säger att den kungliga familjen och dess politiska system inte är ansvarig för det. Kommissionen, om den hade varit verkligt oberoende, ekonomiskt och politiskt, skulle ha dragit slutsatsen att det är kungen som är ansvarig och hade blivit mindre beroende av tanken om sammandrabbningar mellan ”bra och dåliga” element inom familjen. Kommissionen borde också noterat att förtrycket i Bahrain inte skulle ha varit möjligt utan USA och EU:s stöd (som verkar älska och bry sig om visa araber medan glatt betraktar dödandet av andra).

Bahrains härskare och dess amerikanska sponsor kommer att använda kommissionen för att föreslå att Bahrains regering är öppen och transparent. Förmodligen kommer man att straffa och utvisas några utländska legosoldater och anställa nya. Den femte flottan påverkas inte. Den kungliga familjen kommer att fortsätta att främja myten om den måttliga och vänliga kronprinsen. Detta är den klassiska agerande i politiken hos monarkierna i regionen.

Men Bahrains opposition har en chans att återuppleva ett uppror som är oundvikligt. Al-Wifaq har helt klart misslyckats, den kunde inte konfrontera regimens kraftiga sekteristiska propaganda och ofta var på defensiven. Den vidtog aldrig avgörande positioner. Den sekulära oppositionen har alltid varit dynamisk och kreativ i Bahrain. De kan återuppliva programmet så länge det inte äventyrar och kompromissar om den enda lösningen på problemen i Bahrain: störtandet av den kungliga familjen. De djupa klyftorna i Bahrain skapas och utvidgas av den kungliga familjen. Nationell enighet är omöjligt i närvaro av Khalifas familj.