De tre döva och den stumma dervischen

Idries Shah

 

Det fanns en gång en getherde, som dagligen ledde sin hjord på jakt efter färska betesmarker på en kulle med utsikt över staden där han bodde med sin familj. Han var döv, men det spelade ingen roll. En dag glömde hans fru att ge honom påsen med sin lunch och även att skicka sin son att ge honom det så som hon hade gjort vid andra tillfällen, även när solen var högst upp.

”Jag ska gå hem för maten” tänkte herden, ”Jag kan inte stanna här utan att äta något tills solen går ner.”

Plötsligt såg han en man som klippte buskarna på sluttningen. Han närmade sig honom och sade: ”Bror vill du vara vänlig att se mina getter så att de inte springer bort? Min fru har glömt min mat och jag måste återvända till stan för att hämta det.” Men den som klippte buskarna var också döv och inte förstod vad getherden ville av honom.

Sedan sade han: ”Varför skulle jag ge dig de buskarna jag klipper för mina egna djur? Jag har två får och en ko i mitt hus, och jag måste gå långt för att skaffa mat åt dem. Nej, gå härifrån, jag vill inte veta om människor som du som bara vill ta det lilla jag har”. Han gjorde också en gest av hån med handen och skrattade högt. Getherden hörde inte vad mannen sa och svarade: ”Åh, tack för att du ville hjälpa mig min generösa vän, jag ska gå så fort jag kan. Var välsignad! Nu känner jag mig lugn.”

Han sprang till byn och gick till hans lilla hus. Han fann sin fru sjuk med feber, och grannens hustru som tog hand om henne. Han tog sin påse med mat och sprang tillbaka uppför backen. Noggrann räknade han getterna och fann att alla var där. Mannen som klippte buskarna var fortfarande upptagen med sitt jobb, och getherden sade till sig själv: ”Wow, vad underbar är denna person, och pålitlig. Han har tagit hand om mina getter så att de inte springer bort och han väntar inte ens för en tack för sin hjälp. Jag ska ge honom denna lama get som jag ändå hade tänkt slakta. Det blir en trevlig middag för honom och hans familj.” Så sprang han med geten över axlarna medan han sa: ”Åh, broder, här får du en gåva för att ta ha tagit hand om mina getter medan jag var borta! Min stackars fru har feber och därför glömde hon min mat. Slakta denna get till din middag idag, den har ett förlamat ben, så jag hade tänkt ändå slakta henne.”

Men den andra hörde inte hans ord och ilsket skrek: ”Din dumma getherde! Jag såg inte vad som hände när du var frånvarande. Hur kan jag vara ansvarig för att ditt förbannade djur bröt benen? Jag var upptagen med att skära dessa buskar, och jag har ingen aning vad som hände! Ut härifrån annars slår jag dig!”

Hedern blev förvånad av mannens ilskna gester men kunde inte höra vad han sa, så hon kallade en man som red förbi i en fin häst. ”Min ädla herre, jag ber dig, kan du förklara för mig vad denna man säger. Jag är döv och jag vet inte varför han förkastar min gåva, en get, med ett sådant raseri.”

Getherden och mannen som klippte buskarna började skrika till resenären som hoppade ner från hästen och gick mot dem. Det var en häst tjuv och döv som en sten. Han hade gått vilse och ville veta var han var. När han såg männens ilskna gester sade han: ”Ja, bröder, jag stal hästen, jag erkänner det, men jag visste inte att den tillhörde er! Jag ber er att förlåta mig, jag hade ett ögonblick av frestelse och agerade utan att tänka!”

”Jag har ingenting att göra med getens brutna ben” skrek mannen som klippte buskarna.

”Säg mig varför han inte accepterar min gåva!” uppmanade honom getherden. ”Jag ville bara ge honom den som ett tecken på uppskattning!”

”Visst, jag erkänner att jag stal hästen”, sade tjuven, ”men jag är döv och jag kan inte höra vem av er som är ägaren.”

Då dök upp en gammal dervisch, som gick på den dammiga vägen mot byn. Mannen som klippte buskarna sprang mot honom, drog i hans mantel och sade: ”Vördade dervisch, jag är döv och jag kan inte förstå något av vad dessa två säger. Var vänlig att döma klokt och berätta för oss vad de andra skriker om.”

Men dervischen var stum och kunde inte svara. Han närmade sig dem och observerade noga de tre dövas ansikten som hade slutat tala. Han såg på dem så länge och så intensivt att de började känna sig mycket obekväma. Dervischens glittrande svarta ögon, fördjupade sig männens ögon, sökande sanningen, han försökte hitta något som skulle ge honom nyckeln till situationen. Men de andra började frukta att dervischen skulle förtrolla eller kontrollera deras vilja på något sätt. Plötsligt hoppade tjuven på hästen och galopperade bort. Omedelbart började getherden att samla sina djur och leda dem till toppen av berget. Mannens som klippte buskarna sänkte blicken, packade ner sina buskar i ett nät och kasta den över axeln och sprang till sitt hus.

Dervischen fortsatte sin resa och tänkte: ”Tal kan vara en form av kommunikation så värdelösa att man kan lika väl vara utan det.”