Abdel-latif Bilal Ibn Samar

Jag går in i huset. Posten, som alltid, under dörren, lätt trampade. Det finns ett brev till mig, jag känner igen
skrivstilen trots mörkret. Jag går upp i denna gamla gård som byggdes över det som var ett kloster i Barcelonas
gotiska kvarter. Sex våningar utan hiss med en smal, brant trappa. Jag skulle kunna tända lamporna, men jag gillar
att gå upp på trapporna så, jag gillar att titta på mörkrets ljus förändringar. Det är en vana jag lärde mig från
äldre grannar.

Skenet från gatan smyger sig in genom fönstret, även om det räcker för de första stegen. Resten får lite ljus av den
rektangulära lampan i taket av fastigheten, rätt i mitten av trappan och som lyser lite den tunna räcke, i ett tydligt
exempel på hållbar arkitektur utformat långt innan hållbarhet var ett problem.

Synen blir långsam van med mörkret vid första våningen. Ju högre jag går upp på trapporna desto starkare blir ljuset.
De omålade väggar ger suggestiva abstraktioner som förökar sig med grannskapets användning av trapporna. Tack vare att
vi inte använder el, tack vare dessa äldre som fortfarande använder metoder som åter blir moderna och nödvändiga, kan
jag uppskatta det subtila i detta hus arkitektur och i andra gårdar i trakten. Mörkret väcker andra synen i mig, nya
konturer kommer fram.

Klockorna i katedralen och Sant Just kyrka tillkännager middagen. Jag tar av mig skorna och går in genom dörren med
höger fot och Bismillah. Väl uppe på taket, har solen fortfarande inte förlängt tillräckligt objektens skugga, det är
fortfarande lite över en timme för salat av Dohr, när solen når sin högsta punkt innan den börjar gå ner. Här uppe är
kontrasten mellan mörkret och ljuset tydligast på grund av de smala och fuktiga gatorna i grannskapet.

I kuvertet finns det ett kort. Vykortet är bedårande. Josep, Rosas far dog i sommaren.

Ett halvt år senare, har jag fortfarande i fickan bladet som distribueras vid hans begravning, där familjen hade
skrivit:

Upp på toppen,
ingenting hörs
endast vinden.
Ingenting ses
Endast himmel
ingenting stör
den trogna hjärta.

Byns kyrka var fullpackad. Rosa talade och var upprörd. Nu, som varje år vid denna tid, skickar hans dotter till oss
en mycket personlig julhälsning. Den här gången som en hyllning till hans bortgång far har de fotograferat en liten
träskjul som byggdes på landsbygden av Josep. De önskar oss ett gott nytt år, full av hälsa och kamratskap.