Ett annat begrepp som bör utredas är ”Jihad”. Den exakta innebörden av ”jihad” är ansträngning, inre kamp varken krig eller
heligt krig. Detta innebär att i islam betyder Jihad att ”visa sina ansträngningar i en kamp”. Profeten Muhammed förklarade
att den största jihad varje individ har framför sig är att kämpa emot sina inre röster eller låga instinkter, med andra ord
mot vår egen själviskhet, världsliga önskningar och för stora ambitioner.

”Det finns en stor öken som vi kan få att blomstra. Den största öken, finns inom oss själva.”

En intellektuell debatt mot icke-religiösa åsikter och ateister är en form av ”jihad”.

Bortsett från de ideologiska och andliga betydelser, kamp i fysisk bemärkelse kan också betraktas som ”jihad”. Det bör dock
användas enbart för försvar. Användningen av begreppet ”jihad” i våldshandlingar mot oskyldiga människor, såsom terrorism,
är fullständigt orättvis och snedvriden.

Profeten Muhammad reagerade inte omedelbart mot de aggressiva hedningarna i Mecka. Endast efter år av förföljelse ledde
profeten Muhammed sitt folk mot dem . Profeten erbjöd många gånger den andra kinden.

De islamiska principer som Gud proklamerar i Koranen är fredliga och i Koranen befaller Gud de troende att behandla dem som
inte är muslimer på ett rättvist sätt.

Islam placerar toleransen inom bestämda gränser. I detta avseende på samma sätt som han från början erkände de religiösa
minoriteternas rättigheter i Arabien och överallt där Islam var närvarande satte han upp gränser för avgudadyrkan, som var
ett uttryck för förfall och okunnighet i vilket de flesta av profeten Muhammeds samtida hade sjunkit i. I allmän kan man
säga att islam skyddar varje religiöst samfund som har en skriven lag, och håller en tro som inte är skadlig för människor.
Dock var förbudet mot avgudadyrkan i Arabien en gradvis process för att ge folk tid att övertyga sig själva och lära sig
mera om islam. Samtidigt bör man notera det faktum att man inte erkände avgudadyrkan som en organiserad gemenskap av de ovan
nämnda skäl, innebar inte att man förnekade eller tillät kränkningen av deras naturliga rättigheter, såsom säkerhet, mat
och andra grundläggande rättigheter, som är en del av respekten för människans värdighet, som infördes av Islam.

En av de viktigaste bevarade handlingarna i detta sammanhang är den så kallade Medinas konstitution, stadgar som Profeten
dikterade och som lade grunden till det första muslimska samfundet i denna arabiska stad samt avtalet om samexistens med
judarna, en stor minoritet i Medina. Samtidigt som man för första gången i historien upprättade den islamiska Ummah, eller
samhälle med självstyre, tog profeten på sig ansvaret som den högsta dömande instans, som erkände judarnas egna rättigheter
samt deras del av ansvaret för att bevara gemenskapens politiska sammanhållning i vilket de blev en del av. Man
proklamerade att Banu Auf judarna (en arabisk stam Medina) var en del av de troendes gemenskap. Judarna ansvarar för sin
livsstil och tro, deras rättigheter och deras rikedom, och muslimer för sina, men undantag på dem som agerar med
orättfärdighet (i båda grupperna) och bryter mot lagen.

När det gäller Profetens relation med kristna var avtalet med Nayrans delegationen det mest berömda. Nayran som är en sydlig
region i den arabiska halvön, skickade en delegation till Medina för att träffa Profeten och argumentera för sin religion.
De kristna fick ett avtal som liknar den som judarna fick. Det berättas att när de anlände blev de bjudna att överlägga i
moskén och att Profeten även tillät dem att utföra sina böner där.

Samma anda gällde i islam, i alla perioder av sin historia, och överallt den dominerade. Islams snabba expansion i Syrien
och andra områden av det bysantinska riket förklaras av historiker som ett resultat av det klimat av intolerans och
förföljelse som existerade mellan olika kristna grupper; muslimerna blev en oas av tolerans okända för dem fram tills dess.
I Persien erkände islam sabéerna, zoroastrister och mazdaister som ”Bokens folk” och i Indien samexisterade islam med den
hinduiska religionen i åtta århundraden, till den grad att västvärldens kunskap om Indiens historia och religioner, grundas
i de studier gjorda av muslimska forskare, främst från Al Biruni.

Det kanske mest uppenbara exemplet på tolerans och religiös mångfald är den islamiska Spanien, eller rättare sagt Al
Andalus, genom vilket Islams många bidrag blev kända och som möjliggjorde återupplivandet av den västerländska kulturen
genom den så kallade ”Renässansen”. Det var svårt att föreställa sig att då skulle kunna uppstå ett exempel på samexistens
och andlig och intellektuell blomstring men det är uppenbart att Islam markerade slutet på den gamla uppfattningen av
världen, som präglades av stam, ras och religion exklusivitet för att bana väg för en mycket bredare syn på människan och
världen i stort.

Det är inte förrän 1700 och 1800-talet man börjar i väst att definiera religiös tolerans och att utarbeta ett politiskt
system de olika religionerna skulle kunna samexistera.

Då löstes oftast de flesta religiösa tvister med våld, där de dominerande grupper gjorde sig skyldiga till massmord.

Hursomhelst, toleransen i det moderna samhället bygger på relativisering av religionens roll och dess brist på politisk makt
gentemot den framväxande staten samt som ett uttryck av den ständiga konfrontationen mellan olika grupper (borgerliga mot
adeln, sekulära mot religiösa, revolutionärer mot kontrarevolutionär, katoliker mot protestanter, osv.), konfrontation som
inte kunde övervinnas genom någon övergripande idé. Detta exkluderande europeiska mentalitet, utan tvekan dess största
svaghet, ledde till att toleransen användes på ett motsägelsefullt sätt till sin egen fördel och till nackdel för dem som
stod utanför vad de betraktade som sitt mänskliga universum. Frihet, jämlikhet och broderskap var sålunda ett giltigt
begrepp för de rika, vita eller kolonialister, beroende på varje enskilt fall, och mindre giltig för de som var i underläge.
Vi vill inte förneka på något sätt de framstegen i religiös tolerans som nyligen gjorts i västvärlden, men de gjordes i takt
med att man glömde allt som har att göra med religiös tro.

I islam blev det tvärtom, man förlorade toleransen genom att regeringar i länder med en muslimsk majoritet tog avstånd från
islam.