”Att begrava sanningen under Gazas spillror” – Israel avslöjat

Dr. M. Reza Behnam – The Palestine Chronicle

 

I över ett år har krigsherrarna i Israel och USA, med stöd av företagsmedia, begravt sanningen under spillrorna i Gaza. USA:s mainstreammedia har agerat som trähuggare och vattenlådor för imperiet.

För att förstå hur vi kom hit måste vi låna från den skotske författaren från 1800-talet, Walter Scott, som skrev: ”Åh, vilket trassligt nät vi väver när vi först övar på att lura.”

Scotts reflektion hjälper till att förstå hur media har förvandlat det fruktansvärda lidandet för palestinierna och Israels folkmordskampanj i Gaza till bara ytterligare en nyhet – en ”acceptabel” händelse i våra dagliga liv. Den ger också inblick i hur den israeliska regimen indränkt i blod har framställts som offret, den gode soldaten och värd att försvara.

Israel är en veteran inom informationsbedrägeri. I ett halvt sekel har de definierat berättelsen och kontrollerat informationsmiljön för att dölja sin brutala apartheidockupation och expansionistiska mål i Palestina. De har överväldigat publiken, särskilt i USA, med information som är gynnsam för Israels sak och undertryckt det som har utmanat deras berättelse.

TV-ankare, journalister och ”intelligentsia” i tankesmedjor som sprider sig över nationens huvudstad har betingats att acceptera och försvara Israels politiska trop och att snabbt misskreditera argumenten från dem som utmanar dess nedbrytning.

Företagsmedias självcensur, underrapportering, luftborstning av grymheter, misslyckande med att kontextualisera den palestinska upplevelsen under apartheidstyret och, det mest grymma, att ignorera USA:s delaktighet i att konstruera och upprätthålla den israeliska apartheidregimen under 76 år, har bidragit till en miljö som har uppmuntrat Israel att bli allt våldsammare.

De värsta journalistiska metoderna var iögonfallande efter den palestinska offensiven den 7 oktober 2023. Sinnecheferna har tillåtit Israel att fastställa parametrarna för budskapet, för vad som kunde/inte kunde skrivas och sägas.

Täckning skulle ske på Israels sätt – genom en militär lins. Alla utländska nyhetsorganisationer som verkar i Israel är föremål för reglerna för en militär censor, med endast vissa ämnen tillåtna. Det är till exempel vanligt att läsa eller höra journalister börja sina reportage med ”Israel sa.”

Det har också ägnats lite uppmärksamhet åt Tel Avivs vägran att tillåta utländska journalister tillträde till Gaza, till regimens interna mediecensur och förbud, och till de 128 palestinska journalister och media personal i Gaza, som har blivit måltavla och dödade av den israeliska militären.

Även om media gav en orimlig mängd bevakning till de israeliska berättelserna om massmord, halshuggna spädbarn och anklagelser om omfattande och systematiska våldtäkter under oktoberattacken, har ingen sådan uppmärksamhet ägnats Israels ”Hannibal-direktiv” och ”Dahiya-doktrinen”.

Den 7 oktober gav den israeliska militären sina styrkor tillstånd att verkställa Hannibaldirektivet. Uppförandekoden antogs 1986 och tillåter soldater att döda sitt eget folk om de ska tas levande av sin upplevda fiende. En växande mängd bevis har avslöjat att hundratals israeler som dog den dagen dödades, inte av Hamas, utan av sina egna soldater.

Dahiya-doktrinen blev officiell militärpolitik efter Israels förödande attack mot Libanon 2006. Doktrinen, som är uppkallad efter Dahiya-förorten i Beirut, kräver användning av massivt, oproportionerligt våld och avsiktlig inriktning mot civila och civil infrastruktur i framtida krig.

Alltför länge har vilseledande berättelser använts och föga uppmärksamhet har ägnats Israels oförsvarliga politik. Detta är särskilt fallet när det gäller FN:s generalförsamlings partitionsresolution 181 (1947) som Israel använde för att förklara statsskapande och i sin kolonisering av det som fanns kvar av det historiska Palestina.

Genom att undvika åratal av israeliskt apartheidstyre och den 16 år långa belägringen av Gazaremsan lämnades allmänheten med intrycket att attacken i oktober var en slumpmässig oprovocerad våldshandling. De hörde få detaljer om den förkrossande belägringen som Israel påtvingade Gaza när det drog sig tillbaka 2005, och lämnade efter sig en restriktiv plan för frigörelse som behöll exklusiv kontroll över Gazas luftrum, territorialvatten, gränser, elektricitet, vattenförsörjning och förflyttning av människor och varor.

Historien visar att det finns ett direkt samband mellan ockupation och våld, att ockuperade människor kommer att använda alla medel de har för att vara fria, inklusive våld.

Internationell rätt (fjärde Genèvekonventionen, 1949) bekräftar nationella befrielserörelsers rätt att göra motstånd, att använda våld mot militär ockupation.

Genom en mer nyanserad lins kunde Hamas agerande den 7 oktober ses som en rimlig och förväntad reaktion på Israels våldsamma oändliga koloniseringsprojekt.

Media kom inte ihåg att den afrikanska nationalkongressen, liksom Hamas, stämplades som en terroristorganisation av USA. Och att det var först 2008 som Nelson Mandela, fängslad i 27 år för att ha motsatt sig den sydafrikanska apartheidregimen, togs bort från USA:s terrorbevakningslista – förvandlades från ”terrorist” till en berömd ”fyrstjärna för frihet och demokrati.”

Den sammanlagda myten om den ädla israeliska, försiktiga krigaren och ”civiliserade angriparen” överensstämmer inte med bilderna som kommer från Gaza och Libanon. Logiken har dock vänts på huvudet när det palestinska folket blir tillsagt att acceptera att de – de koloniserade och förtryckta – inte har någon rätt att försvara sig och är skyldiga till det blodbad som den israeliska kolonisatören utförde.

Den engelske romanförfattaren, George Orwell (1903-1950), hade rätt när han skarpt observerade att ”Politiskt språk är utformat för att få lögner att låta sanningsenliga och att mörda respektabel, och att ge ett intryck av soliditet åt ren vind.”

Inom företagsmediebubblan har amerikanska skriftlärare använt politiskt språk för att främja Israel. Nationella befrielserörelser som kämpar mot israeliskt folkmord och USA:s hegemoni betecknas som terrorister som ”stöds” av Iran. Medan Washingtons ”stöd” av folkmordsfanatiker i Tel Aviv ”hjälper” en allierad. Det politiska ledarskapet i Iran karakteriseras som en ”regim”, medan Israel leds av en demokratisk ”regering”.

Liksom terrorism används också termen ”proxy” upprepade gånger för att karakterisera Irans allierade. Hamas, Hizbollah i Libanon och Ansar Allah i Jemen framställs felaktigt som vasaller av Teheran, att de inte är inhemska, utan utländska påtvingade aktörer utan en massiv bas av stöd i sina egna länder.

Israels förtryckande närvaro på Västbanken framställs som ”defensiv”, medan judiska kolonisatörer, skyddade av sin militär, plundrar och hjälper sig själva till palestinska hem, egendom och bankkonton. Enligt det palestinska hälsoministeriet har minst 716 palestinier, inklusive 160 barn, dödats av israelisk armé och illegala kolonistattacker på den ockuperade Västbanken sedan den 7 oktober 2023.

Efter ett år av krig har Israel bevisat att det inte är en demokrati, det är en apartheidenhet, det är inte ett utlovat land, det är ett nybyggare-kolonialt projekt, det är inte en nation under belägring, det är en angripare, den försvarar sig inte, den bedriver ett folkmordskrig i Gaza.

Även om det har förekommit ett antal betydande rapporter om verkligheten i Gaza, har media ägnat liten, om någon, uppmärksamhet åt dem. Vi har till stor del hållits i mörker. De inkluderar:

Brown University, Watson Institute, ” United States Spending on Israel’s Military Operations and Related US Operations in the Region”, 7 oktober 2023-30 september 2024.

Watson Institute, ” The Human Toll: Indirect Deaths from War in Gaza and the West Bank, October 7, 2023 Forward.”

Gaza Health Care Letters, 2 oktober 2024 Öppet brev till president Joe Biden och vicepresident Kamala Harris, undertecknat av 99 läkare och annan medicinsk personal som har tjänstgjort i Gaza det senaste året.

Enligt Watson Institute har Biden-administrationen spenderat 22,76 miljarder dollar för att finansiera folkmordet i Gaza. I deras brev den 2 oktober, ett av många adresserade till Vita huset, rapporterade sjukvårdspersonal att 62 413 människor i Gaza har dött av svält och att dödssiffran sannolikt är större än 118 908.

Det är farligt och kostsamt att hålla ”vi människorna” i mörker. Vi måste tänka tillbaka på lögnerna som ledde oss in i krig i Vietnam, Afghanistan, Irak och på andra håll.

Gripande är de varnande orden från vår diskrediterade 37:e president, Richard M. Nixon, kusligt relevanta idag: ”Fundamental för vårt sätt att leva”, sade han den 22 november 1972, ”är tron ​​att när information som riktigt tillhör offentligheten hålls systematiskt tillbaka av makthavarna, folket blir snart okunniga om sina egna angelägenheter, misstroende mot dem som förvaltar dem och – så småningom – oförmögna att bestämma sina egna öden.”

Det är oseriöst att försöka övertyga allmänheten om att mordet på motståndsledare som är motståndare till USA-israelisk hegemoni i Palestina och i regionen kommer att avsluta deras kamp för frihet. Det trassliga nätet av bedrägeri som drivs av Washington, Tel Aviv och företagsmedia kommer inte att vända motståndarna tillbaka.

Som de har bevisat i mer än sju decennier är de herrar över sina egna bedömningar, beslut och handlingar.

 

 

Originaltext: ‘Burying the Truth under Rubble of Gaza’ – Israel Unmasked