Amara Bamba – Saphirnews
Den första versen i Sura Al-Fatiha är kategoriskt auktoritär som syftar till att vara totalitär. Det kräver att all beröm reserveras för den enda källan till livet (Allah), den absoluta Herre över alla världar. Så fullständigt och absolut, den andra versen vänder balansen.
Eftersom ”Ar-Rahman, Ar-Rahim” syftar på Guds kärlek. En absolut kärlek, gränslös och som täcker alla dimensioner av tillvaron. En ursprunglig kärlek som varken har början eller slut, något som inget mänskligt sinne kan föreställa sig eftersom en mänsklighet av naturen är en upplevelse av ändlig ordning.
När vi vill förklara ”Ar-Rahman” och ”Ar-Rahim”, står vi inför vår obehag som människor. Det enklaste är att prata om mystik, med risk för att ge intryck av att avfärda problemet. För att undvika att ge efter för denna lätthet, skjuter vi upp konstruktionen av dessa ord bara för att gå ner i polemik.
Sheikh Hamza Boubakeur menar att debatten om innebörden av Guds attribut är en ”steril debatt om ett dåligt ställt problem”. För det handlar om människor, med våra ord och begränsningar, som vill greppa ”den gudomliga verkligheten, mystisk, svårfångad, evig, oföränderlig…”. Vi försöker göra detta samtidigt som vi är ”dömda av vår natur att tänka i tid, rum och det relativa”. Och vi känner Gud utanför tiden, utanför rummet och Absolut!
Hamza Boubakeur håller med mystikerna eftersom ”de förstod denna motsägelse”. Med hänvisning till shadiliternas ordning, skriver han: ”Ärligt talat, dessa är bara ord som indirekt kommit till vår uppmärksamhet av Gud ’så att vi tillber honom enligt våra medel’ inte enligt ’Hans natur’”. Detta gäller ”Ar-Rahman” och ”Ar-Rahim” och de andra gudomliga egenskaperna.
Fokusera på begreppet ”rahma”
Total kärlek, oändlig kärlek, gudomlig kärlek eller ovillkorlig kärlek och många andra uttryck, alla dityrambisk, är inte tillräckligt för att förklara ”Ar-Rahman” och ”Ar-Rahim”. Vi förstår därför valet av översättare som följer i fotspåren av kristna som säger ”barmhärtig” när de möter samma gudomliga kärlek i översättningen av Bibeln.
På 1100-talet, för att översätta Bibeln från latin till franska, uppfanns ordet ”barmhärtighet” för att återge betydelsen av ”rahma”, den vanliga roten till ”Ar-Rahman, Ar-Rahim”. Motsvarande ord, på hebreiska, är ”rahamim”. Det framkallar tillståndet för fostrets välbefinnande inom modern där miljön är helt ordnad, orkestrerad och orienterad för att säkra fostret och främja uppkomsten av liv.
Sammantaget behålls denna idé om barmhärtighet för att översätta gudomlig kärlek. Den är klädd i olika superlativer för att göra ”Mest Barmhärtig” eller ”All Barmhärtig”. Annars bibehålls en del av denna barmhärtighet för att göra ”Mest Barmhärtig” eller ”All-Medkännande”. Vilket är meningsfullt, även om de är förminskande.
Vi förstår också en översättare som André Chouraqui, nära hebreiska källor, som vill återställa dimensionen av moderskap i förhållande till fostret. Han väljer ”matrisen” för ”Rahman” eftersom ”detta ord härstammar från raham, matrisen, vars funktion är att ta emot, behålla och överföra liv. Allah är källan till allt liv, skapelsens universella matris”, förklarar författaren.
Professor Jacques Berque insisterar på ”R.H.M”, roten till ”Rahma”. Det ”framkallar en känslomässig solidaritet”, säger han och syftar på ordet ”Rahim” som betyder ”matris”. Detta val, som också är André Chouraquis, framträder i den muslimska debatten i form av Guds ”natur”, Hans väsen eller, om du vill, dess närmaste aspekt, den mest jämförbara med Hans skapelse.
För Salah Eddine Kechrid är ”rahma” Guds ”väsen”. Eller, om man misslyckas med att tillskriva Gud en essens, är ”rahma” det tillstånd som föregår eller driver fram skapelsen. Så ”Ar-Rahman, Ar-Rahim” blir ”den barmhärtige av essens och par excellence”. Implicit blir ”rahman” orsaken eller orsaken, kanske motivationen, till skapelsen.
I denna vision, där ”rahma” representerar den gudomliga egenskap som ligger närmast Hans väsen, drar vi slutsatsen att: Gud skapade genom ”rahma”! Med andra ord, ”rahma” är den aspekt av skapelsen som är närmast Skaparen. Den stöder hela skapelsen och utan den kollapsar skapelsen ungefär som skapelsens ”struktur”, mindre tekniskt, skapelsens ”impuls”.
”Ar-Rahman, Ar-Rahim” är enkelt, dess budskap rent om livet
Vår syn på skapelsen har förändrats mycket under det senaste århundradet. Eftersom solens uppgång och nedgång redan var en illusion, men med Albert Einsteins allmänna relativitetsteori sjunker all materia in i illusionens rike. Vi vet nu att materia bara är energi i ett tillstånd av jämvikt. Ett tillstånd så stabilt att om man bara stör det kan det orsaka en explosion.
Inom kvantfysiken är den atomära verkligheten också kosmisk eftersom vi hittar samma energi överallt vid olika vibrationer och frekvenser. Och bakom energin är ”vakuumet” en illusion, som Nicolas Tesla hävdade på sin tid. Vakuumets struktur är kärnan i Nassim Harameins arbete med hans Resonance Science Foundation. Denna energi existerar men inte som ”fysisk observerbar”.
För Nassim Haramein är ”att bemästra vakuumenergi nästa steg i mänsklig evolution. Det här blir då möjligheten att göra saker som vi inte kan föreställa oss idag. Men detta är bara möjligt om vi utvecklas tillsammans istället för att kämpa mot varandra, låt oss förstå behovet av att samarbeta eftersom vi alla är anslutna till varandra genom tom energi. Med andra ord kommer vi att utvecklas i vetenskap och medvetande på samma gång.
Idag vet vi redan att tomrummet är organiserat. Den har en komplex struktur som är kreativt perfekt. Från strukturen av tomrummet föds energi. Från energi kommer materia. Filosofer och mystiker har länge haft denna diskurs som är den för samtida fysiker. Vad kommer före energi? Mystik svarar ”medvetande”. Från medvetandet kommer energi.
Inom kvantmekaniken kan tillståndet som föregår energi, medvetande, inte modelleras av vår fysikaliska vetenskap. Att bara observera det påverkar medvetandet. Dess ekvation blir då omöjlig. Men vi betraktar bilden av ett medvetande som splittras i en mängd medvetande. Varje fragment fragmenteras i sin tur i ett oändligt protokoll vars mål är att fixa informationen för att föra tillbaka den till det initiala medvetandet, Källan.
Islamisk mystik talar inte om medvetande eller tom energi. Hon talar om själar som lämnar Källan där allt är ren kärlek. De anländer till jorden som ”Guds kalifer” för att manifestera sin kärlek till dounia innan de återvänder till Källan. När den stannar här nedanför, bevarar en mänsklig själ minnen av sitt ursprungliga paradis, Källan dit hon vill återvända.
I den islamiska synen har Gud ingen början eller slut. men han är ursprunget till Allt. Det första tillståndet av skapelsen är ett tillstånd av total, fullständig och perfekt kärlek vars paradis är symbolen i Koranen. Det är ”rahman” som vissa säger ”barmhärtighet” och att jag säger ”gudomlig kärlek”. Andra ser samma ”rahma” i en matris eller modermönster. Men ”rahma” är bortom allt detta.
Populära exegeter gör ”Ar-Rahman” till gudomlig barmhärtighet för alla, utan diskriminering av trosuppfattningar. Då är ”Ar-Rahim” Guds barmhärtighet efter döden med förmåner som ges till muslimer. En lugnande åsikt för muslimen men inte särskilt förenlig med gudomliga egenskaper.
Det centrala budskapet i vers 2 av Sura Al-Fatiha håller på att dö eftersom det glöms bort i dagens muslimska diskurs. Men det är enkelt eftersom det består av två ord, två grenar av samma rot ”rahma”. Varje gren stöds av sin oproportionerliga superlativ, inget verb, inget epitet, inget attribut, inget som kunde försvaga eller avrunda deras meddelanden. Två vanliga ord, utsträckt och naken.
”Rahma” är inte en rekommendation av Islam utan dess väsen
”Ar-Rahman, Ar-Rahim” är enkelt, dess budskap rent om livet. Ett skyddat liv, skyddat, i en mild miljö. Den kvinnliga doften i denna vers 2 står i motsats till vers 1. I ”Ar-Rabb” i vers 1 möter vi Herren den Allsmäktige, Skaparen med kosmisk suveränitet, Gud Fadern i motsats till moder- eller matrisfiguren ”Ar-Rahman” och ”Ar-Rahim”, feminin, det ”svagare könet”!
Alla hjärtans dag kväll, 1994. En kollega bjöd in mig till sitt hem i Paris. Hennes man var muslim, så Alla hjärtans dag kombinerades med iftar. Jag lagade en maträtt från Elfenbenskusten och en text om Love som det stod på inbjudan. Och för att prata om kärlek under Ramadan valde jag Guds kärlek, Skaparens kärlek till hans skapelse efter en dikt av Khalil Gibran.
Min kollega kom till mig i slutet av kvällen, lite förvirrad och undrade om jag var kristen eller muslim: ”Jag visste inte att man kunde prata med Gud i Islam som du gjorde.” Maken var inte förvånad: ”Du talade om Gud som de gör i Marocko där hemma. Förutom att du talar franska och vi talar arabiska.”
Det finns en form av språklig blygsamhet i att älska Gud i en moské. Ortodoxin fördömer, till den grad av förtryck, dessa ”sufier” som tillåter sig att älska Gud offentligt i ord berusade av kärlek. Ett känt fall är rättegången mot Mansur al-Hallaj, avrättad i Bagdad 922. Orientalisten Louis Massignon rapporterar om det i sin berömda bok The Passion of Al-Hallaj.
På dagen för avrättningen dök Al-Hallaj upp inför folkmassan som samlades vid Bagdads Al-Mansour-moské och sa: ”Vet att Gud har gjort mitt blod tillåtet för dig, döda mig då! … Du kommer att bli belönad för att du kommer att ha kämpat så för tron, och jag kommer att ha dött som martyr… Det finns inget arbete som är mer brådskande för muslimer än min avrättning. Vet att min avrättning kommer att vara uppfyllandet av de sanktioner som fastställts i enlighet med lagen, för den som överträder den måste lida dem.” I sufismens historia förblir denna rättegång från 1000-talet ett landmärke som markerar punkten för brott mellan tro motiverad av kärlek och lag som handlar om ordning. ”Alla kommer att gå till paradiset utom de som vägrar,” sade profeten för att ge en uppfattning om gudomlig barmhärtighet.
Dr. Adnan Ibrahim, imam i Ash-Shuraa-moskén i Wien (Österrike) sa i en predikan: ”Rahma, (kärlek), är inte ett av alternativen som erbjuds inom Islam. Det är inget som vi kan välja att acceptera eller förkasta. Det är inte en rekommendation av Islam men det är dess essens.” För honom måste samtida muslimer återknyta till betydelsen av ”rahma” om de vill spela sin roll i dagens värld.
Detta gör att två verser av Sura Al-Fatiha studeras här. Vers 1 etablerar Gud i Hans kosmiska suveränitet, Hans absoluta makt över alla världar. Vers 2 introducerar Gud i hans nåd och hans oändliga kärlek, impulsen till skapelsens ursprung. Och människan i allt detta? Detta är ämnet för vers 3 som vi kommer att kommentera i en framtida artikel, inshAllah.
Må Gud acceptera vår fasta. Må han göra våra hjärtan tomma på allt hat för att fyllas med kärlek. Må hans frid och välsignelser vara över hans sändebud och alla dem som älskar honom. Vi träffas i våra dua vid iftar tid.
