Abderrahmane Aknou – Participation & Espiritualité Musulmanes

Livet är ett öde och en destination. Det är en gåva från Gud som erbjuds mänskligheten som en möjlighet, en chans att känna sin Skapare och leva en djupgående och autentisk andlig upplevelse. Det är inte bara en följd av dagar, inte heller en parentes utan horisont, utan en tid som ges för att förbereda sig för det eviga livet. För det finns verkligen ett liv efter döden, och detta förbereds genom ett liv före döden, levt med medvetenhet, ansvar och en inriktning mot livet efter detta.

Denna andliga upplevelse är dock varken uppenbar eller bekväm. Den utspelar sig mitt i kaoset i en värld av prövningar, i hjärtat av sociala, politiska och ekonomiska sammanhang som ofta drar människor långt från deras djupaste strävanden efter moralisk och andlig helhet. Till dessa yttre påtryckningar läggs egots inre spänningar, med dess egna ambitioner, dess önskningar om erkännande, besittning och dominans. Människan finner sig då fångad mellan kallelsen till det väsentliga och frestelserna av ära, ackumulering, sken och njutning, som lovar mycket men ofta lämnar ett avgrundsdjupt inre tomrum.

Under sådana förhållanden blir det lätt att gå miste om livet genom att inte ägna det åt det väsentliga, genom att ägna det åt det förgängliga och meningslösa, genom att gradvis falla in i en sorts blindhet. Existensen kan sedan upplösas i agitation, konformitet, vana eller distraktion, till den grad att människan glömmer själva syftet med vilket hon skapades.

Enligt islams föreskrifter är livet värdefullt just för att det ger människor möjlighet att söka Gud på sitt sätt att bebo tiden. Tid är inte neutral: det är en förtroende, en andlig resurs som ska odlas. Att använda denna tid klokt innebär att ge mening åt existensen genom att motstå alla krafter som tenderar att reducera mänskligheten till ett rent obetydligt tillbehör inom ett system, saknar djup och transcendens. Att söka Gud innebär inte att dra sig tillbaka från världen, utan att stanna kvar i den på ett annat sätt, med ett väckt samvete och en rättfärdig avsikt.

För detta behöver mänskligheten inre disciplin. Denna disciplin är väsentlig. Det är det som präglade livet för Guds män, vars dagliga liv var djupt strukturerade och ordnade kring en ständig närvaro av Gud. Deras dag började ofta i nattens sista tredjedel, med tid ägnad åt bön, åkallan, läsning, lyssnande till och meditation över Guds ord. Sedan utvecklades dagen enligt de fem bönetiderna, med särskild uppmärksamhet på de välsignade stunderna, de som föregår soluppgången och de som åtföljer solnedgången, tills hela livet blev en inre vaka.

Denna andliga tidsorganisation betecknades av gudsmän med termen wird. Ur en lexikal synvinkel hänvisar ordet wird till det som återkommer regelbundet, till en tilldelad del, en fast andel som inte försummas. Andligt betecknar wird detta repetitiva och trogna arbete med sig själv, detta andliga program som konsekvent följs, denna fritt valda regel som strukturerar det inre livet. Det är inte en tom automatism, utan en själs disciplin som är avsedd att permanent förankra den i jorden av tillbedjan, rättfärdighet och närvaro hos Gud.

Det är genom detta tålmodiga arbete med sig själv som man återknyter kontakten med det väsentliga, gradvis befriar sig från världens tyngd och egots tyranniska krav, och stiger andligt. Disciplin är då varken en begränsning eller en berövande, utan en väg till inre befrielse. Här återspeglar det den intuition som uttrycks av Simone Weil, för vilken det andliga livet vilar på uppmärksamhet, denna förmåga att göra sig tillgänglig för sanningen genom inre tystnad och självförnekelse.

Att odla sin inre trädgård, arbeta med sitt hjärta och inom sig utveckla dygderna av en fullständig och förkroppsligad tro blir således en livslång strävan. En diskret, krävande, ofta osynlig strävan, men en utan vilken livet förlorar sin riktning. Det är i denna trohet mot det väsentliga som livet återupptäcker sitt sanna djup: inte som en flykt mot det förgängliga, utan som en väg till upphöjelse, rättfärdighet och förberedelse för det som återstår bortom tiden.