IF Redaktion

Det fanns en man vid namn Altanbori känd som en skämtare men också som en snåljåp. Han var med om många skrattretande händelser och han hade ett par skor som var flera år gamla och varje gång det blev hål i dem klistrade han dit en bit skinn.

En gång gick han till marknaden till glasavdelning. Då sade en säljare till honom att det fanns en köpman från Alibo som hade fina guldfärgade glas och hade gått i konkurs.

”Om du köper dem så säljer jag dem åt dig om några månader. Och du får massor med pengar.”

Då köpte han dem och gick vidare till en annan avdelning. Då sa en annan säljare till honom att det fanns en köpman som hade rosenvatten och det var mycket billigt. ”Om du köper det så kan jag sälja det åt dig senare. Du kan tjäna massor med pengar”. Då köpte han rosenvatten och hällde det i de gyllene glasen och ställde dessa på en hylla hemma hos sig så länge.

Den gick till hammam för att duscha. Där träffade han en god vän som sa till honom: ”Altanbori, jag tycker att du ska köpa ett par nya skor.”

”Ja, det ska jag göra.”

När han hade duschat färdigt gick han ut och fick syn på ett par nya skor bredvid sina egna, så han tog dem istället.

Stadens domare var där inne. När han duschat färdigt fick han inte tag på sina skor, Efter det att han letat ett tag väntade han till dess att alla som varit inne hade hämtat sina skor, och då var bara Altanboris skor kvar och de var välkända, alla visste att de stora skorna var Altanboris.

Då skickade domaren några poliser till Altanboris hus. De tog med sig honom och domarens skor.

Altanbori fick böter och fängelsestraff.

Efter denna händelse bestämde Altanbori sig för att slänga bort sina skor. Han slängde dem i Tigrisfloden.

En fiskare som fiskade i floden slängde sitt nät i vattnet, då fick han skorna i nätet och eftersom de var så stora och välkända i hela staden gick fiskaren hem till Altanbori, men denne var inte hemma, så han slängde in dem genom ett öppet fönster.

De träffade de guldfärgade glasen som stod på hyllan och gick sönder och rosenvattnet rann ner på golvet.

När Altanbori kom hem på kvällen och fick han se sina olycksbringande skor och glasen som gått sönder och rosenvattnet som runnit ner på golvet, slog han sig i huvudet och sade: De här skorna gör mig fattig. Jag måste göra mig av med dem.

Då kom han på tanke om att gräva ner dem i jorden. Men på kvällen hörde grannarna ljudet och trodde att det en tjuv så de kallade polisen.

När polisen fångat Altanbori sade de till honom att det inte var bra att stjäla från sina grannar. Han fick betala böter för att gå fri.

”Jag måste se till att de här skorna försvinner för alltid” utropade han.

Han slängde dem i Alkans avlopp (Alkan är ett gammalt namn på hotellet eller lokalen där goda vänner brukar träffas) men Alkans avlopp stängdes och då började det att lukta illa i hela byggnaden.

Reparatörer kom ditt och undersökte felet och då hittade dem Altanboris skor, de tog dem till polisen. Domaren dömde Altanbori att betala alla reparationskostnader. Då sa Altanbori till sig själv: ”Den här gången ska jag inte lämna skorna ur min åsyn. De ska alltid vara framför mig så att de inte ska kunna orsaka mig något ont längre.”

Han tvättade dem och ställde dem uppe på taket under solen för att de skulle torka. Då fick en hund syn på dem.

Hunden trodde att det var något som den kunde äta, så han tog dem och sprang över taket till ett annat tak, men skorna föll ner och träffade en gravid kvinna son fick missfall och när poliserna undersökte saken fick de veta att anledningen var Altanboris skor.

Han fick kompensera kvinnan.

Då gick Altanbori till tingsrätten och tog med sig sina skor och berättade för domaren allt som hade hänt med skorna och sa: ”Jag vill att ni ska skriva en frikännande dom som befriar mig från de här skorna. De har orsakat mig fattigdom och massor med besvär.”

Då skrattade domaren och alla andra och gav honom lite pengar och lät honom gå sin väg.