Blake Alcott – The Palestine Chronicle
Koloniserade har kämpat mot kolonisatörer i årtusenden. Inte för att kolonisatörerna var kristna korsfarare eller muslimska tatarer, eller buddhister, eller franska, belgiska, britter eller tyska, utan snarare på grund av vad kolonisering är: kollektivt slaveri.
När en palestinsk motståndsman skjuter en israelisk soldat, vem skjuter han egentligen? Av alla bevis skjuter han inte en jude för att han eller hon är jude, utan för att han eller hon är en kolonial ockupant.
Det palestinska motståndet har alltid – ja: ända sedan åren av det brittiska mandatet – sagt att det kämpar mot koloniala ockupanter vars ras och religion inte spelar någon roll. Jag tror på dem, desto mer som det inte finns någon historia av antijudiskhet i arabvärlden.
PLO kan inte ha haft något emot judar som judar – det vill säga för att de var judar – eftersom artikel 6 i dess stadga inkluderade inhemska judar i sin definition av ”palestinier”.
Mot mitten av den brittiska ockupationen sa den palestinska ledningen alltmer att de skulle acceptera som palestinier de judiska invandrare som hade blivit palestinska medborgare enligt mandatlag – trots att de hade kommit till Palestina för att ta över det. Om och om igen betonade de att det var sionistisk invandring de var emot, inte nödvändigtvis judisk invandring.
Så med den korrekta definitionen av ”antisemitism” har palestinierna aldrig varit antisemiter. Men mer: varken judar som judar, eller sionismen, har något att göra med kärnan i palestiniernas befrielseproblem, som helt enkelt är att de är koloniserade, av vem som helst.
Mitt val för Årets artikel 2023 dök upp i Mondoweiss den 26 september, skriven av Mohammed El-Kurd med titeln: ”Judiska bosättare stal mitt hus. Det är inte mitt fel att de är judar.”
Det är politiskt, inte etniskt
Koloniserade har kämpat mot kolonisatörer i årtusenden. Inte för att kolonisatörerna var kristna korsfarare eller muslimska tatarer, eller buddhister, eller franska, belgiska, britter eller tyska, utan snarare på grund av vad kolonisering är: kollektivt slaveri.
Etniciteten (eller ”rasen” – i den här artikeln är de synonyma) och religionen hos den koloniala ockupanten av Palestina är alltså en tillfällighet i palestiniernas frihetskamp. Från 1918 till 1948 var kolonialmakten det kristna Storbritannien. Det kunde ha varit vem som helst. Nu insisterar ockupanterna på att kalla sin kolonialstat ”judisk”. Men som Mohammed El-Kurd skrev, det är deras sak.
Sionister är en blandning av israeler, västerländska politiker och apologeterna för rasistisk kolonialism i västerländsk press, från Washington Post ända ner till Zürichs Tages-Anzeiger. Det är dessa sionister som obevekligt begår det intellektuella brottet att blanda ihop Israels natur som kolonisatör och dess självförlänade natur som judisk. De angriper våra hjärnor dagligen med den bokstavligen osanna ekvationen sionism och judiskhet som alltid ligger bakom den israeliska majoritetens etnicitet eller religion snarare än dess roll som förtryckare sedan 1948.
Om de istället skrev att upp till 1200 ockuperande bosättare och soldater hade dödats den 7 oktober 2023, skulle den nuvarande striden äntligen beskrivas korrekt: den är politisk. För israelerna är det visserligen också rasistiskt och religiöst, men inte för palestinierna. Som Hamas skrev i sitt dokument med allmänna principer och riktlinjer 2017.
Hamas för inte en kamp mot judarna för att de är judar utan för en kamp mot sionisterna som ockuperar Palestina. Ändå är det sionisterna som ständigt identifierar judendomen och judarna med sitt eget koloniala projekt och illegala entitet.
Lärdomen för de av oss i Palestinas solidaritet är att vi aldrig ska tala eller skriva om den ”judiska staten”, bara om ”Israel” eller ”koloniala staten” eller kanske den ”sionistiska enheten” eller, enligt vanligt arabiskt språkbruk, helt enkelt ”ockupationen”.
En liten historia
När palestinierna – folket i den södra delen av al-Sham – befriades från det osmanska styret, törstade de efter enkel självständighet. Enligt villkoren i artikel 22 i Nationernas Förbunds förbund ville de ”stå på egen hand”.
Ingen förnekar att rollen som kolonisatör övergick från ottomanerna till britterna strax efter första världskriget. Britterna styrde Palestina i trettio år från sitt kolonialkontor i London. Regeln formades och upprätthölls av byråkrater och soldater från en stor ö nordväst om Frankrike, inte av inhemska palestinier. Desto mer som Nationernas Förbund inte utövade någon kontroll över sina ”mandat” territorier, borde den som vill förneka att ”Mandat” bara var en eufemism för ”koloni” kliva fram.
Men från och med 1948, när det gäller Israel, tar förvirringen över. Den och dess apologeter bränner midnattsoljan för att försöka visa att Israel inte är en (bosättare-)koloni, även om fakta gör deras jobb mycket tufft.
Några fakta: The Jewish Colonization Association grundades redan 1891 för att hjälpa till att bosätta europeiska judar i Palestina. The Jewish Colonial Trust var en bank som bildades i London 1899 för liknande ändamål. Artiklarna som beskrev Storbritanniens uppgift som ”obligatorisk” inkluderade bokstavligen 1917 års Balfour-deklaration löfte att upprätta (dessvärre, i Palestina) ett ”nationellt hem för det judiska folket” och specificerade dessutom som det huvudsakliga koloniseringsverktyget en ”judisk byrå” som skulle ”underlätta Judisk immigration” ”uppmuntra en nära bosättning av judar på landet” och ”underlätta att judar skaffar palestinskt medborgarskap”.
Det vill säga, mekaniken bakom brittisk och judisk-sionistisk kolonisering var aldrig åtskilda. Jerusalems guvernör Ronald Storrs kallade den brittiska enheten i Palestina för ”sionistmandatet” – en sionistisk koloni. De europeiska invandrarna beskrev rutinmässigt sina nya bosättningar som ”kolonier”. Och deras användning av ordet ”återvända” för att beskriva sin rörelse från Europa till Palestina var ett erkännande av att de under det verkliga nittonhundratalet kom från någon annanstans.
1921 skrev den palestinske antisionisten Mohamed Osman förbluffat till kolonialminister Churchill att ”vi har aldrig hört talas om att ett land har getts i grossistledet till ett folk som aldrig har sett det eller vars fäder aldrig har bott i det.” 1930 frågade Awni Abdul Hadi retoriskt en kommission för Nationernas Förbund: ”Hur kan dessa brittiska politiker ge löften i ett land de inte äger till en grupp utlänningar i ett land som inte heller är deras?” Han upprepade denna känsla för David Gruen 1934. Dessa var de första inhemska konceptualiseringarna av nybyggare-kolonialism.
Upprepade ”lagstiftande råd” som drevs av Storbritannien förutsåg en majoritet av platserna för anhängare av koloniseringsprojektet. Kabinetsutskottet för Palestina 1939, trött på de förödande kostnaderna för den stora revolten samt mandatet i allmänhet, diskuterade ”att överlämna en hel koloni till judarna” för deras stat – t.ex. Brittisk Guyana eller Honduras. Och George Antonius 1940 skrev att det ”judiska nationalhemmet”, som hittills inte existerat, logiskt sett bara kunde beteckna en koloni.
Förutom en handfull kom de faktiska sionisterna som tvingades på Palestina före 1948 från Europa eller Amerika, och 1948 var de över 500 000 starka och tillsammans med de arabiska judarna utgjorde de 32 % av Palestinas befolkning.
Deklarationen om Israels etablering (inte ”självständighet”) undertecknades av 37 personer. En föddes i Palestina, en i Jemen och 35 i Östeuropa. Om detta inte är upprättandet av en europeisk koloni, vad är det då?
Usurpation av politiskt land
Resten av de kolonier som etablerades strax efter första världskriget – Libanon, Syrien, Irak, Jordanien, Saudiarabien, Egypten – fick sin självständighet. Endast Palestina fanns kvar och är fortfarande koloniserat. Storbritannien hade gjort sitt jobb med att föra stafettpinnen vidare till Israel, staten som de hade möjliggjort.
Dagens israeler utövar alltså i själva verket kolonial makt, och därför har vi en helt adekvat icke-raslig, icke-religiös vokabulär för att beskriva de koloniserades kamp. När vi till exempel talar om attacken mot den sionistiska staten den 7 oktober, kan hänvisning till den statens självdefinierade judiskhet ta baksätet.
När det gäller faktiska landområden som tagits under militär kontroll, i slutet av 1948 hade omkring 78 % av Palestina blivit rånat och satt på huk av bosättare. FN:s generalförsamlings resolution 181 hade rekommenderat den nya etnostatens kolonisering av 56 % av Palestina, men vapen och våld säkrade ungefär ytterligare 22 %. (Och sedan Jordanien och Egypten tog resten, hade hela Palestina sedan blivit politiskt tillskansat – koloniserat.)
Vi känner till detaljerna kring den etniska rensningen på grundval av icke-judiskhet. Resultatet blev att i dag är minst två tredjedelar av palestinierna på flykt. De lever under fruktansvärda orättvisor, både historiska och aktuella. Liksom alla kränkta människor gör de och kommer att slå tillbaka, oavsett ras eller religion hos de som gör fel. På liknande sätt, i Hollywood-filmer står markägaren på sin veranda med sitt hagelgevär och säger till inkräktarna ”Get off my land!” utan att fråga efter inkräktarnas ras eller religion.
Detta är inte att förneka att många palestinier inte bara motiveras av sin vision om befrielse utan också av sin religion, oavsett om de är kristen eller islam. Al-Aqsa-floden heter det passande namnet. Men ämnet islamism i frihetskampen går långt utanför denna artikels ram.
Ras och religion är vapen
Rasism och religiös fördomar är extremt ogillade på den allmänna opinionens sidor, och naturligtvis förintades judar som judar fruktansvärt i Europa före 1948. Så anti-palestinierna kan bara tjäna på om den allmänna opinionen ser frihetskampen i rasmässiga och religiösa termer.
Storbritannien lade grunden för att ”religionisera” Palestina. I Balfourdeklarationen upprättade den två grupper – ”judar” och ”icke-judar” – och uppfann senare ett ”högsta muslimska rådet”. Den reserverade dessutom platser i lagstiftande rådet för kristna, judar och muslimer separat.
Det påpekas sällan att det bara är den israeliska sidan som definierar sin gruppbildning i etno-religiösa termer. Palestinierna har alltid inkluderat alla de tre ovannämnda religionerna i sin grupp, och definierat sig endast i termer av plats, språk och kultur. Även den islamiska motståndsrörelsen Hamas definierar i första hand sig själv, inte Palestina, som islamisk, och har aldrig förnekat att druser, kristna och judar är ”palestinier”.
Allt tal om två ’sidor’, och särskilt om två ’folk’, är alltså falskt. I bästa fall är det att jämföra äpplen och päron, medan det i värsta fall gör man till en etnisk fråga den palestinska politiken på ett orättvist sätt.
Men framför allt, utan denna etno-religiösa inramning, faller antisemitismvapnet ur sionisternas händer. Detta vapen är nu kraftfullt även om dess dagar är räknade på grund av dess inneboende dumhet. Det har övertygat hundratals miljoner väljare i de prosionistiska västländerna.
Det pågående folkmordet är förvisso en fråga om ras och religion, men bara för att förövarna vill ha det så. Det är de som brutalt diskriminerar vad gäller etnicitet.
Vi måste redan nu börja bojkotta premissen att kampen är mellan två religioner eller ”folk”, och bara använda dess korrekta beskrivning som en antikolonial kamp. Du kämpar för att få tillbaka ditt fysiska och politiska land, vem som än tog det. Du gör motstånd mot israeler som är judar, men inte för att de är judar. Det finns inget behov av att särskilt begrunda kolonialmaktens Israels judiskhet.
Fjorton miljoner palestinier kommer att få tillbaka sitt hemland. Det blir lättare om den palestinska saken kan förklaras politiskt för människor i länder fulla av sionistiska apologeter – människor som skulle kunna ta bort sina nuvarande ledare. Jag tror att vi kan göra det här jobbet mer effektivt om vi inser att det här inte handlar om judar. Judiska israeler kommer in i bilden bara för att det är en historisk olycka som är ockupanterna. Det handlar inte ens om sionism. Det handlar om palestinier.
Originaltext: Ignore Race and Religion – It’s Political, Not Ethnic
