Haidar Eid – Mondoweiss

Jag föddes i flyktinglägret Nuseirat, alla mina syskon föddes där också. Min far, tillsammans med min syster och bror, är begravda på två av dess kyrkogårdar. Nästan hela Eid-klanen bor fortfarande där, och de som slaktats av folkmordsbenägen Israels mördarmaskin ligger begravda där. Hundratals av mina elever kommer därifrån. Jag känner nästan varenda gata i lägret. Jag är bekant med ansiktena på dess invånare, som alla är flyktingar från städer och byar som raderades av apartheid-Israel 1948.

Nuseirat, ett av Gazas åtta flyktingläger, har blivit en viktig del av mitt nationella medvetande och klassmedvetande, en plats för både fattigdom och revolution. I början av 1970-talet var jag ett litet barn när jag hörde om sammandrabbningarna mellan fedayeen, våra supermän och de sionistiska ”skurkarna”. Berättelser om hjältemod och martyrskap till försvar av lägret och ett förlorat land kallat Falasteen diskuterades av familj, släktingar, grannar och vänner – alla flyktingar från södra delen av ”Land of Sad Oranges”, som vår intellektuella jätte, Ghassan Kanafani hänvisar till. En koppling skapades av byn Zarnouqa, från vilken mina föräldrar fördrevs av sionistiska ligister tillsammans med tusentals andra bybor 1948, och Nuseirat. Zarnouqa/Nuseirat-dialekten blev den korrekta formen av talad arabiska för mig, det är bortoqal (apelsiner), fick jag höra, var de bästa i hela den vida världen (ibland skulle talaren erkänna ”andra efter Jaffas”!) Dessa apelsinodlingar återplanterades runt Nuseirat tills apartheid-Israel beslutade att rycka upp dem alla under den första intifadan.

Jag skriver det här stycket timmar efter att folkmordsbenägen Israel dödade 274 och skadade mer än 400 vackra Nuseirater, av vilka många är mina släktingar, vänner, studenter…bara för att rädda fyra av dess fångar. 64 av offren var barn och 57 kvinnor. De som brutalt mördades skulle antingen till eller komma tillbaka från Camp Souk, äta sin frukost, leka på gatan, gå till Al Awda-sjukhuset, laga mat, besöka släktingar och vänner, d.v.s. tidpunkten valdes noggrant för att döda så många människor som möjligt.

När kommer folkmordsmannen Biden att vara nöjd? Hur många fler barn måste tappa lemmar eller dödas? Hur många mammor måste mördas eller förlora sina små för att övertyga det koloniala västerlandet, med USA i spetsen, att det är dags att ha en vapenvila? Uppenbarligen räcker inte de 36 800 dödade, inklusive 15 000 barn och 11 000 kvinnor, med mer än 11 ​​000 under spillrorna. Vad sägs om förstörelsen av 70 procent av hela Gazaremsan? Mördandet av hundratals av dess akademiker, läkare och journalister? Radering av hela familjer från folkbokföringen? Stängningen av dess 7 portar? Att svälta ihjäl de som vägrar lämna eller dö?

Nej, inte tillräckligt.

Gaza förintas i realtid inför världens ögon. I själva verket har Gaza inlett början av slutet för ”mänskliga rättigheter” som definierats och monopoliserats av det koloniala västerlandet. Ingen internationell domstol, inte heller den internationella brottmålsdomstolen eller FN:s generalförsamling och dess säkerhetsråd har kunnat stoppa folkmordet och skydda min Nuseirat. Och varför? Bara för att några bruna infödda palestinier lyckades bryta sig ut ur Gaza efter över ett och ett halvt decennium av att ha levt under total luft-, land- och sjöblockad i det största friluftsfängelset på jorden! Hur vågar de krossa Israels, och det koloniala västs, bild av militär oövervinnlighet

Nuseirat är ett mikrokosmos av folkmordet. Livet för fyra vita, ashkenasiska israeler motsvarar livet för 274 infödda mödrar, läkare, barn… Och den vita världen firar denna ”seger” oavsett ”kollateral skada” så länge som offren inte är som ”oss”, de vita gudarna i denna orättvisa värld.

Nuseirats massaker är inte ett ögonblick av seger efter vilket Benjamin Netanyahu och hans gäng fascistiska ligister kan kalla det en dag. Det kommer att bli fler massakrer som begås av samma blodtörstiga kolonisatörer. Men Nuseirat kommer, precis som alla massakrer som begås av kolonialister, oavsett om det är i Algeriet, Sydafrika, Irland eller andra nybyggarkolonier, att vara en vägvisare i vår långa vandring mot frihet. Bara de som står på historiens rätta sida kan läsa skyltarna.

Originaltext: My Nuseirat