Joseph Massad – Middle East Eye

 

I slutet av förra månaden slog Internationella domstolen (ICJ) fast att det är ”troligt” att Israel begick folkmord mot palestinier i Gaza.

Som svar på fallet som väckts av Sydafrika, beordrade domstolen Israel att ”förhindra alla handlingar” i strid med folkmordskonventionen och att ”förebygga och straffa den direkta och offentliga uppmaningen att begå folkmord” mot palestinier. ICJ citerade de många folkmords- och dehumaniserande uttalandena från höga israeliska tjänstemän, inklusive Israels president och premiärminister.

ICJ-beslutet placerar Israel helt och hållet i sällskap med folkmordsbelagda vita kolonialbosättarsamhällen. Som ett resultat av det interimistiska avgörandet kommer världsdomstolen att under de kommande månaderna eller åren överväga ytterligare om Israel begår ”folkmord”.

Det är en försenad undersökning av de grymheter som sionismen och den judiska bosättarkolonin har begått på det palestinska folket sedan 1880-talet, och mer fruktansvärt, som Sydafrika hävdade i sitt fall, sedan 1948, och inte bara sedan den 7 oktober 2023.

 

Historiska anklagelser

Medan palestinier har anklagat Israel för etnisk rensning sedan 1948 och framåt, har israeliska politiker och israeliska och palestinska forskare också anklagat Israel för att begå etnisk, politisk och social mord mot det palestinska folket.

När det gäller folkmord var det nyligen genomförda sydafrikanska fallet inte första gången en sådan anklagelse framfördes. Kort efter massakrerna i Sabra och Shatila i september 1982 antog FN:s generalförsamling en resolution som fördömde massakrerna som ”en folkmordshandling”, med överväldigande 123 länder som stödde resolutionen och endast 22 nedlagda röster och inga motsatta röster.

De vita bosättarkolonierna i USA och Kanada förkastade termen ”folkmord” och avstod från att rösta. Det gjorde även de vita bosättarkolonierna i Australien och Nya Zeeland och västeuropeiska kolonialländer, inklusive Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien och Nederländerna, bland andra. Däremot förklarade Sovjetunionen: ”Ordet för vad Israel gör på libanesisk mark är folkmord. Syftet är att förstöra palestinierna som en nation.”

Den tyska demokratiska republiken anklagade också Israel för att begå folkmord, liksom Kuba och Nicaragua. Den nicaraguanska delegaten förundrades över hur ”ett folk som led så mycket av den nazistiska utrotningspolitiken i mitten av 1900-talet skulle använda samma fascistiska, folkmordsargument och metoder mot andra folk”.

En oberoende internationell kommission bestående av internationella jurister som utreder Israels brott i Libanon rekommenderade också i början av 1983 att ”ett kompetent internationellt organ skulle utformas eller inrättas för att klargöra uppfattningen om folkmord i relation till israelisk politik och praxis gentemot det palestinska folket”.

Ända sedan början av Israels omvandling av Gaza till ett koncentrationsläger 2005-2006 och fängslandet av mer än två miljoner palestinier i det, har anklagelserna om Israel som ett folkmordsland blivit allestädes närvarande.

Bortsett från palestinierna själva stämplade Venezuelas president Hugo Chavez till exempel Israels bombningar av Gaza 2008-2009 som ”folkmord”. I kölvattnet av det israeliska mordet på mer än 2200 palestinier i kriget mot Gaza 2014, anklagade Bolivias president Evo Morales Israel för folkmord, liksom dussintals överlevande från Förintelsen och hundratals ättlingar till överlevande från Förintelsen.

 

”I gott sällskap”

Sedan åtminstone 2008 har internationella forskare också anklagat Israel för folkmord mot palestinierna i vetenskapliga tidskrifter för grymheter som begicks 1948 och därefter.

Israel och dess apologeter har alltid förnekat dessa anklagelser bestämt. Därmed är de dock i gott sällskap med vita bosättarkolonier som fortsätter att debattera om deras kolonisering har varit folkmord mot ursprungsbefolkningar.

Faktum är att även europeiska och amerikanska forskare har aktivt bidragit till att dölja vita bosättares folkmordsmetoder. Den framstående tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt betonade 1951 att de engelska nybyggarnas kolonisering av Amerika och Australien, de två kontinenterna ”utan en egen kultur eller historia”, bevittnade ”jämförelsevis korta perioder av grym likvidation på grund av de inföddas numeriska svaghet”.

Hon gick så långt som att hävda att ingen av Englands nationalistiska och koloniala statsmän ”någonsin var allvarligt bekymrad över diskriminering av andra folk som lägre raser, om inte annat av den anledningen att länderna de talade om, Kanada och Australien, var nästan tomma och hade inga allvarliga befolkningsproblem”.

Folkmord åtföljer ofta vita europeiska kolonialism av bosättare runt om i världen. Motiveringen för att förinta de infödda för att de vågade stå emot de vita kolonisternas stöld av deras land fyller arkiven för det europeiska koloniala tänkandet. Detta är särskilt fallet när vita bosättare stötte på motstånd på ”gränsen” till sina kolonier, vare sig det var i Amerika eller Australien.

Det som kallas ”repressalier” eller, i fallet med Israel och dess västerländska apologeter, ”vedergällning”, förblir kolonisternas mordiska kampanjer mot de infödda hörnstenen i västerländsk moral. De ser de inföddas attack mot sina koloniala förtryckare som början på våld och inte som ett defensivt svar på kolonial stöld och förtryck.

Västerländska regeringar har bibehållit denna ståndpunkt, vilket vittnas av deras häftiga stöd för Israels folkmordskrig. Detta är ett tillägg till de motiveringar som den vanliga västerländska pressen erbjuder för förintandet av det palestinska folket och polisarbetet, både bokstavligt och bildligt, av alla åsikter, särskilt vetenskapliga, som fördömer Israels illdåd som en del av sionismens rasistiska och förintelsekaraktär. FN:s generalförsamling själv hade bedömt sionismen som sådan 1975 när den formellt definierade den som ”en form av rasism och rasdiskriminering”.

 

Ett ”avgörande ögonblick”

Att den nyligen genomförda resolutionen vid generalförsamlingen som krävde en vapenvila stöddes av 153 länder och bara motsatte sig av 10 (inklusive Israel och USA), och att ICJ-beslutet stöddes av 14 av dess 15 permanenta domare, är knappast en tillfällighet. Detta internationella samförstånd har varit inget mindre än en uppgörelse mellan de vita europeiska länderna och deras vita bosättarkolonier på ena sidan och resten av världen på den andra.

Det pågående folkmordet på palestinierna är ett avgörande ögonblick, med vita supremacister som stöder folkmordet på icke-vita folk, och folket i resten av världen som förstår att Israel är en folkmordsbekämpande europeisk bosättarkoloni, stödd av nuvarande och tidigare vita koloniala länder, motsätter sig dem.

Förskräckt av ett sådant fördömande av Israel av majoriteten av världen, har Tyskland, som har en mycket lysande folkmordshistoria, legat i framkant av länder som försvarar det israeliska folkmordet och insisterat på att gå med i Israels försvar som en tredje part vid ICJ.

Det var ingen tillfällighet att Namibia, vars folk var de första offren för det tyska folkmordet, blev upprörda över Tysklands obotliga stöd till folkmord mot icke-vita palestinier: Namibias president Hage Geingob (som nyligen gick bort) beklagade ”Tysklands oförmåga att dra lärdomar från dess fruktansvärda historia”, och förklarade att Namibia ”avvisar Tysklands stöd för den rasistiska israeliska statens folkmordsuppsåt”.

Med tanke på Västtysklands oupphörliga diplomatiska, finansiella och militära stöd till Israel sedan 1950-talet, inklusive den återförenade tyska statens stöd till Israels nuvarande folkmordskrig mot dem, skulle det palestinska folket vara mer än berättigat om de skulle betrakta dagens Tyskland som ”Det fjärde riket”.

 

En lång vit supremacistisk linje

Som en del av deras dominans över ursprungsbefolkningen vars land de tillskansat sig, antog vita bosättarkolonier alltid en immigrationspolitik för bara vita.

Den ”vita Australien”-politiken för immigration, som infördes 1901, tillämpades strikt fram till 1973. Nya Zeelands policy för immigration endast för vita, som infördes 1947, avskaffades inte förrän 1987 (även om den ändrades 1974). Kanadas öppet rasistiska invandringspolitik höll i sig fram till 1962. Sydafrikas rasistiska invandringspolitik bestod till apartheidens fall 1994.

Den vita överlägsenhetsuppfattningen om den amerikanska republiken blev lag 1790 i den första naturalisationslagen, som begränsade rätten till medborgarskap till alla ”fria vita personer” som var bosatta i landet i två år och deras barn under 21 år. Detta kompletterades av immigrationspolitik som kulminerade i den rasistiska kinesiska uteslutningslagen från 1882 (delvis upphävd 1943), som uteslöt de flesta asiater (inklusive indianer och japaner) och inte helt upphävdes förrän 1965.

Israels antagande av lagen om återvändande 1950, som tillåter judar var som helst i världen att immigrera till Israel och bli medborgare – en rättighet som den förnekar det ursprungsbefolkning palestinska folket som det drev ut och som dessa judar ska ersätta – är av liknande ordning.

Både vita konservativa och vanliga vita liberaler, inklusive den vitdominerade västerländska liberala pressen och universitetsförvaltningar, har alltid stött dessa vita koloniala kolonialregimer och deras politik gentemot ursprungsbefolkningen. Dessa institutioner, liksom västerländska regeringar själva, inkluderar nu symboliska färgade personer som upprepar den vita liberala linjen mot Israel.

Närhelst det uppstod meningsskiljaktigheter bland dem handlade det mest om hur man bäst skulle kunna eliminera hotet från de infödda och om graden av grymhet som skulle utsättas dem för.

Det pågår debatter idag om palestiniernas öde och hur man bäst kan besegra deras kamp samtidigt som man värnar om judisk rasöverhöghet i den judiska bosättarkolonin. Dessa diskussioner är karakteristiskt upplagda som uppmaningar till ”fred” och ”icke-våld” och för att få ett slut på den ”humanitära krisen” i Gaza. Ledande för dem är den vita liberala pressen och vita liberala akademiker och universitetsadministratörer, tillsammans med deras icke-vita dotterbolag, inklusive vid mitt eget Columbia University.

Vad allt detta tydligt visar är att världen idag är uppdelad mellan två motsatta läger: en minoritet av mäktiga imperialistiska vita supremacister, såväl konservativa som liberaler, inklusive symboliska icke-vita liberaler, som stöder folkmordet på palestinierna och majoriteten av folket av världen som inte gör det.

Anhängarna av folkmord är skamlösa och obotliga. Att ICJ gick ut mot Israel och till stöd för Sydafrika har orsakat dem lite eller ingen förlägenhet.

 

 

Originaltext: How Israel’s genocide in Gaza became a showdown between the West and the Global South