Muhammad Zubayr Siddiqi – islam-belgique.com

 

Historien nämner inte många kvinnliga initiativ i de vetenskapliga strävanden, detta förändras inte förrän den moderna tiden där kvinnor spelar en aktiv och viktig roll i detta arbete tillsammans med männen.

Hadith vetenskapen är dock vid denna tidpunkt, ett utmärkt undantag. I Islam, en religion som till skillnad från kristendomen, vägrar att tilldela Gud en kön (1) och har aldrig utsett en elit av manligt prästerskap som förmedlare mellan människan och sin Skapare, börjar livet med en försäkran om att trots att kvinnor och män har fått av naturen kompletterande snarare än identiska roller, det finns inte någon högre andlighet tillskriven det manliga egenskapen (2).

Det muslimska samfundet litade på både män och kvinnor när det gällde viktiga frågor enligt den gudomliga perspektiv. Det är bara denna inställning som kan förklara varför islam kunde producera ett stort antal framstående visa kvinnor med stark, tydlig och korrekt omdöme och över vilka stora delar av islams bygge ligger på. Detta är något som särskiljer islam från alla andra religiösa strömmar i väst.

Från Islams tidigaste dagar har kvinnorna spelat en viktig roll i bevarandet och utvecklandet av hadith kulturen och denna roll kvarstår genom århundraden. I varje period av den islamisk historia har funnits många hedervärda kvinnor, erfarna experter i den profetiska traditionen (Hadith) som behandlades med vördnad och respekt av sina bröder. Många referenser ägnas åt dem i de biografiska lexikon.

Under Profetens tid, frid vare med honom, var många kvinnor inte bara ett exempel på hur många traditioner (de tidigare) utvecklades, men de var även mycket aktiva i överföringen (av den profetiska undervisningen) till sina systrar och bröder i Islam (3). Efter Profetens död ansågs många muslimska kvinnor som hade levt nära honom (sahabiyat), särskilt hans hustrur vara förvaltare av stora kunskaper och uppmanades att lära ut andra muslimer vilket de gjorde mer än gärna och delade med sig de enorma kunskaper de hade samlat i Profetens närhet.

Kvinnor som Hafsa, Umm Habiba, Maymunah, Umm Salama och Aisha, må Allah vara nöjd med dem, är alla hadith studenter bekanta med eftersom de var bland de första och mest framstående hadith berättare (4). Aisha är en av de viktigaste personerna i hadith litteratur historia, inte bara som en av de första att lämna det största antalet hadith, men också som en av dem som tolkade dem på ett mer korrekt sätt.

Under de efterträdares period (Tabi’un) ockuperade kvinnorna viktiga positioner som hadith berättare. Hafsa, dotter till Ibn Sirin (5), Umm al-Darda (död år 81 Hijra/700 e Kr) och Amra bint Abd al-Rahman var några av de viktiga kvinnliga överförarna av hadither i denna period. Iyas ibn Mu’awiya som var en viktig förmedlare av hadith och domare med obestridlig kompetens och förtjänster, ansåg att Umm al-Darda, var överlägsen alla andra berättare av hadith under denna period, bland vilka han inkluderade berömda hadith mästare som Hasan al-Basri och Ibn Sirin (6). Amra, ansågs vara en stor auktoritet på traditioner som berättades av Aisha. Kalifen Umar ibn Abd al-Aziz gav i uppdrag till en av hennes studenter, den berömda domaren i Medina Abu Bakr Ibn Hazm, att skriva ner alla kända traditioner under ledning av Amra.

Efter dem, Abida al-madaniya, Abda bint Bishr, Umm Umar al-Thaqafiyya, Zaynab (Ali ibn Abd Allah ibn Abbas barnbarn), Nafisa bint al-Hasan ibn Ziyad, Khadija Umm Muhammad, Abda Bint Abd al-Rahman och många andra utmärkte sig som offentliga föreläsare av hadith. Dessa hängivna kvinnor kom från olika samhällsklasser vilket visar att varken social rang eller kön var ett hinder för att förvärva islamisk kunskap. Till exempel var Abida en av Muhammad ibn Yazids slavar. Hon lärde sig ett stort antal hadith av olika lärare från Medina. Senare lämnades hon över av sin lärare till Habib Dahhun, den berömda spanska hadith berättare när han besökte den heliga staden under sin pilgrimsfärd. Han var så imponerad av hennes kunskaper och lärande, att han frigjorde henne och sedan gifte han sig med henne och tillsammans åkte de tillbaka till Andalusien. Det sägs att hon överförde tiotusen hadith med godkännande av sina lärare i Medina.

Zaynab bint Sulayman som dog 142/759, var däremot född prinsessa. Hans far var kusin till Al Saffah, grundaren av den abbasidiska dynastin och guvernör i Basra, Oman och Bahrain under Al Mansurs kalifat (9). Zaynab fick en fin utbildning och blev väldigt kunnig i hadith. Hon var en av de mest respekterade kvinnliga hadith berättare av sin tid, och hade många viktiga män bland sina elever.

Denna sammanslutning av kvinnor och män runt den profetiska traditionens kultur fortsatte när de berömda hadith antologier sammanställdes. En undersökning av dessa texter visar att alla viktiga första sammanställare av traditionerna fick många texter av Shuyukh kvinnor (erfarna lärare), samtliga stora samlingar innehåller namnen på kvinnor som auktoriteter efter författaren. När dessa arbeten sammanställdes, dessa hadith kunniga kvinnor själva med en perfekt kunskap om det, gav kurser för stora grupper av studenter för att senare ge de sina egna Hijaz (myndighet för överföring).

Under 400-talet e. H lockade stora och hängivna skaror av studenter, de hadith kurser som gavs av Fatima bint Abd Al-Rahmans (död 312 H/924, känd som Al-Sufiyya på grund av hennes enorma medlidande), Fatima (barnbarn till Abu Dawood, författare till de välkända sunna), Amat al-Wahid (som dog 377 H/987, hon var dotter till den framstående juristen Al-Muhamili), Umm Al-Fath Amat as-Salam (som dog 390 H/999, dotter till domaren Abu Bakr Ahmad, som dog 350 H/961) och Junma bint Ahmad (MGvnd).

Kvinnor fortsatte att utmärka sig som kunniga i haditherna under 500 och 600-talet efter Hijra. Fatima Bint Al Hasan ibn Ali ibn Al Daqqaq Al Qushayri var berömd inte bara för hennes fromhet och mästerliga kalligrafi, utan också för hennes kunskaper om hadith och kvaliteten på överföringskedja (isnaad) hon kände till. (12) Ännu mer framstående var Karima al Marwaziyya (dog 463 H/1070) som betraktades som referensauktoritet av Sahih Al-Bukhari under hans tid. Abu Darr i Herat, en av de ledande forskarna under denna tid, uppskattade hennes kunskaper så högt att han rekommenderade sina studenter att studera Sahih bara tillsammans med henne. Hon finns med i centrum av överföringen av Islams viktiga arbete (Sahih Muslim) (13). I verkligheten, skriver Goldziher, ”hennes namn fanns slående ofta i Hijaz för denna boks berättelser (14). Al-Khatib al-Baghdadi, (15) och Al-Humaydi (mGvnd) (428/1036-488/1095) fanns bland hennes elever.

Bortsett från Karima, några andra kvinnor som överförde hadith ”intog en framträdande plats i historien om överföring av texten i Sahih” (17). Bland dem bör särskilt nämnas Fatima Bint Muhammed (död 539/1144), Shuhda ”författare” (död 574/1178) och Sitt Al-Wuzara bint Umar (MGvnd) (18) (död 716/1316). Fatima läste boken under överinseende av den stora hadith auktoritet Said al-Ayyar, hon fick från specialister i hadith den prestigefyllda titeln Mushida Isfahan (den framstående myndigheten i Isfahan). Shuhda var en berömd kalligraf och en hadith kunnig med stor rykte, hennes biografer beskriver henne som ”kalligrafen, den stora auktoriteten på Hadith och den med stark karaktär bland kvinnor.” Hennes farfarsfar hade varit en köpman av nålar och detta gav henne smeknamnet ”Al-Ibri. Men hennes pappa Abu Nasr (död 506/1112) blev fascinerad av hadith, och lyckades studera med flera kunniga lärare (19) . Han följde sunna och gav sin dotter en gedigen utbildning genom att se till att hon studerade under ledning av flera kända hadith överförare.

Hon gifte sig med Ali ibn Muhammad, en viktig person som hade litterära intressen, som senare blev en god vän till kalifen Al-Muqtadi och grundade en skola och en institution sufi till vilka han gav generösa bidrag. Hans hustru var välkänd för sina kunskaper i hadith och kvaliteten på hennes isnad (20). Hennes kurser om Saheeh Al-Bukhari och andra hadith samlingar lockade stora skaror av studenter, vissa till och med falskeligen påstod sig vara hennes studenter.

Sitt Al-Wuzara erkändes också som en auktoritet på Bukhari. Förutom sin erkända behärskning av islamisk lag ansågs hon vara ”sinn tids överförare av hadith.” Hon höll också kurser om Sahih och andra verk i Damaskus och Egypten (22). Umm al-Khayr Amat al-Khaliq (811/1408-911/1505) som ansågs vara den sista stora lärd av Hijaz hadither (23), undervisade också i Sahih. Aisha bint Abd Al-Hadi var en annan Bukhari specialist.

Utöver dessa kvinnor som verkade vara specialiserade på Imam Al-Bukharis stora Sahih, andra riktade sina expertkunskaper till andra texter.

Anteckningar:

1. Maura O’Neill, ” Women Speaking, Women Listening ” (Maryknoll, 1990CE), 31: ”Muslimer har inte gått till en manlig Gud som ett medvetet eller omedvetet sätt i byggandet av de två könen.”

2. För en omfattande sammanställning i frågan om kvinnans ställning i islam se M. Boisers, L’Humanisme de l’Islam (3:e upplagan, Paris, 1985 CE), 104-10

3. al-Khatib, Sunna, 53-4, 69-70. Se sedan 18, 21.

4. Ibn Sa’d, VIII, 355.

5. Suyuti, Tadrib, 215.

6. Ibn Sa’d, VIII, 353.

7. Maqqari, Nafh, II, 96.

8. Wustenfeld, Genealogische Tabellen, 403.

9. al-Khatib al-Bagdadi, Tarij Bagdad, XIV, 434f.

10. Ibid., XIV, 441-44.

11. Ibn al-Imad, Shsadharat al-Dhahah fi Akhbar man Dhahah (Cairo, 1351), V, 48 ; Ibn Khallikan, no. 413.

12. Maqqari, Nafh, I, 876 ; citerad i Goldzihers Muslim Studies, II, 366.

13. Goldziher, Muslim Studies, II, 366. ”Det är mycket vanligt, i själva verket att hitta i Hijaz överföringen Karima al-Marwaziyya namn bland andra namn på den långa överföringskedja.” (ibid.)

14. Yaqut, Mu’jam al-Udaba’, I, 247.

14. COPL, V/i, 98f.

15. Goldziher, Muslim Studies, II, 366.

16. Ibn al-Imad, IV, 123. Sitt al-Wuzara var också en framstående jurist. Advokaterna i Kairo bjöd henne in för att ge sin egen fatwa på en kontroversiell fråga.

17. Ibn al-Athir, al-Kamil (Cairo, 1301), X, 346.

18. Ibn Khallikan, no. 295.

19. Goldziher, Muslim Studies, II, 367.

20. Ibn al-Imad, VI. 40.

21. Ibid., VIII, 14.

22. Ibn Salim, al-Imdad (Hyderabad, 1327), 36.

23. Ibn al-Imad, IV, 100.