En av de mest upprepade fraser från de som har omfamnat Islam är att när de blivit muslimer har deras liv blivit
lugnare och fått en mening där det innan kaos och förvirring rådde.

Alla är överens om att islam har fyllt den tomma liv de hade innan. Nu är det tydligt för dem vad de vill vara och
göra i denna värld. De kan välja sin väg utan rädsla eller tvekan. Men varför en så drastisk förändring? Vad har de
flytt ifrån? Varför detta ”missnöje” i denna moderna samhälle som man säger erbjuder allt som behövs för den enskilde
för att denne ska vara lycklig? Varför är man olycklig när man får allt enligt normerna i den sociala välfärden?
Varför så höga nivåer av självmord och alkoholism, så mycket depression, så mycket besvikelse och pessimism?

För att besvara dessa frågor är det nödvändigt att se över det sätt på vilket de förstår syftet med livet i
västvärlden. I tekniskt avancerade samhällen, prismat genom vilket man mäter och bedömer framgång, är socioekonomisk
status, att uppnå den högsta möjliga på kortast möjliga tid. Den enskilde uppfostras från barndomen att tro att lycka
finns i att vara bäst på allt: det smartaste, mest konkurrenskraftiga, den starkaste, vackraste, den mest aggressiva
och slutligen, den mest lik ”Superman”. Dessutom planterar man i deras undermedvetande att deras kultur är den bästa i
världen. Andra kulturer är bara en återspegling av vad vi uppfinner och skapar. När det gäller religion, de lär sig
att deras är den sanna, och att andra religioner är de underutvecklades opium, som fortfarande lever i medeltiden och
tillämpar ett system av psykosomatisk själv straff.

Då blir individen individualistisk. Dess inställning gentemot världen blir en fråga om sin egen person som får honom
att tro att han valdes till ledare av de stora ödena. Han vill vara den första att nå framgångstoppen. Den svaga är de
som är sena eller aldrig anländer. Och för att svara på en sådan entusiasm och så många ögon som vila på honom, han
ser på hela världen och ler en tandkrämsleende av stolthet och förakt.

Det är utan tvekan att en sådan utbildning skapar ett stort ansvar och en stor tyngd som den enskilde måste bära. Och
den enskilde inte kan bära ett ansvar baserat på en omöjlig illusion. Det är då rädslan och oron kommer fram. Rädslan
för misslyckande, ruinen. Den ”utvalda” är nu nedsänkt i ett tillstånd av ständig spänning. ”Hjälten” är nu orolig och
deprimerad. Som individualist, är han ensam. Han måste hitta en lösning på denna nya psykologiska situation. Han tar
sin tillflykt till överdrifter: psykofarmaka, snus, droger, alkohol, psykoterapier, främmande filosofier och andra
icke klassificerbara läror.

Och en dag, av en slump, genom någon, något oväntat, på det mest bisarra, mest outgrundliga sätt, leder sitt sökande
honom till islam. I Islam finner han en ny formel för att hitta meningen med livet: bara genom att dyrka, be, tillbe,
lyda och stå till Guds tjänst. Men det betyder inte att muslimer spenderar 24 timmar om dygnet i moskén. Egentligen,
om vi sätter de fem obligatoriska böner, den totala tid som den troende spenderar i ruku och sujood (ställning man
intar när man ber) är högst 60 minuter. Resten av tiden spenderar man med att tillämpa korrekt föreskrifterna och
Islams lära: hur man blir en god granne, hur man hälsar på folk, hur man kan bli bättre på jobbet, hur man tar ansvar
för sina egna handlingar, hur man uppfostrar sina barn, behandla sin fru/man, de andra religioner, djur, natur, och
slutligen, hur man kan vara moraliskt föredömligt i alla aspekter av livet.

Islam är navelsträngen som binder den troende till Skaparen. Det är den kontinuerliga kommunikationen mellan människa
och Gud. Troende eller inte, alla vet, medvetet eller omedvetet, att den slutliga destinationen är döden. Troende
eller inte, alla vet, medvetet eller omedvetet, att vi kommer tillbaka till Gud efter döden. Eftersom Gud skapade
himmel och jord, liv och död…