Till den moderna vetenskapens största framsteg hör förbättringen och förenklingen av kontakterna mellan de olika folken
vilket har lett till att så gott som samtliga folk har möjlighet att följa händelserna varhelst de inträffar på vår jord.
Likaså har folkens tänkesätt och trosuppfattningar blivit likt en öppen bok, som är öppen för alla. Jag vill i denna
artikel belysa några grundläggande fakta om den islamiska ståndpunkten vad gäller relationerna mellan muslimer och
icke-muslimer. Denna ståndpunkt baseras på Koranen och Profetens Muhammeds sunna.

1. Den första punkten gäller mänsklighetens brödraskap.

   Islam betraktar hela mänskligheten som en enda enhet, trots dess olikheter i raser och språk, och denna enhet har ett
   gemensamt ursprung. Gud säger i Koranen:

   ”MÄNNISKOR! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två
   [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och
   enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vaka över er!” (4:1)

   Islam ör fullständigt emot rasdiskriminering och har ryckt upp den med rötterna för att i dess ställe så kärlek, respekt
   och närmande mellan folken. Gud säger i Koranen: ”Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat
   er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast.
   Gud vet allt, är underrättad om allt!” (49:13)

   Således ser vi att det mänskliga brödraskapet är ett heligt förbund som överträffar allt vad rasåtskillnad och dylikt
   betyder.

2. Den andra punkten gäller religionsfriheten.

   Koranen fastslår religionsfriheten i klartext efter att ha visat människorna att sanningen kommer från Gud:

   ”Säg: ’Sanningen från er Herre [framstår nu klar och tydlig]; lät därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron
   som vill förneka den.’” (18:29)

   Icke-muslimer kan inte tvingas att övergå till Islam eftersom Islam förkastar att någon genom tvång skall byta sin
   religion. Gud säger i Koranen: ”TVÅNG skall inte förekomma i trofrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skilt från
   fel och synd. Den som förnekar de onda makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger
   vika, Gud hör allt, vet allt.” (2:256)

3. Den tredje punkten gäller grunden för den islamiska kallelsen.

   Koranen tydliggör hur den islamiska kallelse skall presenteras för människorna och vi ser genom Koranens text hur denna
   kallelse ska bygga på vishet och gott uppförande. Gud säger i Koranen: ”KALLA [människorna, Muhammed] med kloka och goda
   ord att följa din Herres väg, och lägg fram argumenten på ett måttfullt och försynt sätt” (16:125)

   Genom dialogen mellan Koranen och Bokens folk (judar och kristna) lägger vi märke till hur viktigt det är att först närma
   sig dem. Följande texter gör oss uppmärksamma på detta:

   ”SÄNDEBUDET tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar
   och Hans uppenbarelser och Hans sändebud – utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud – och de säger: ’Vi hör och vi
   lyder. Herre, [ge oss] Din förlåtelse; Du är målet för vår färd!’” (2:285)

   “Säg: ‘Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och
   Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi
   gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja.’” (2:136)

   ”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi
   inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och
   beskyddare i Guds ställe. Och säg, om de vänder er ryggen: Vittna då, att et är vi som har underkastat oss Hans vilja.’”
   (3:64)

   ”Och ger er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest
   hänsynsfulla sätt – utom med sådana bland dem som vill väcka förgarelse – och säg: ’Vi tror på det som har uppenbarats för
   oss och det som har uppenbarats för er, och vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Hans vilja.’”
   (29:46)

   Efter detta gäler diskussionen att komma med bevis och att undanröja tvivel: ”Säg: ’Lägg fram ert bevis om [ni tror att]
   det ni säger är sant!’” (27:64)

   Det råder ingen tvekan om att dessa grunder, som bygger på vishet, gott uppförande, respekt och att underbygga påstående
   med bevis, gör diskussionen meningsfylld och konkret och får den att leda mot sanningen.

4. Den fjärde punkten handlar om icke-muslimerna i det islamiska samhället.

   Behandlingen av de ickemuslimska minoriteterna i det muslimska samhället bygger på rättfärdighet och rättvisa och med detta
   avses allt som omfattar god behandling, bistånd och rådgivning. Beträffande rättvisan så finns det många exempel på detta
   i historien, liksom många ickemuslimer kan intyga detsamma. Låt oss emellertid börja med Koranens texter och vad Profeten
   lär oss:

   ”Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era
   hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Gud älskar de opartiska.
   Det är inga andra än de som bekämpar er på grund av [er] tro och som vill driva bort er från era hem eller hjälper [dem
   som vill] driva bort er, vilkas skydd och vänskap Gud förbjuder er att söka. De som söker deras vänskap och skydd har
   begått orätt mot sig själva!” (60:8-9)

   I denna Korantext finner vi tydligt att de ickemuslimer som inte bekämpar oss på grund av vår tro och som inte fördriver
   oss från våra hem, skall vi behandla väl. Profeten och hans följeslagare och efterföljare följde denna uppmaning.

   Profeten varnar för att orsaka skada för någon av ”Ahl al-Dhimmah” (ickemuslimer i den islamiska staten) och ordet dhimmah
   på arabiska betyder förtroende, säkerhet, fördrag. Profeten sade: ”Jag kommer att vara emot den som skadar en dhimmi och
   den, vars motståndare jag blivit, honom kommer jag att vara emot på Domedagen.”

   Profeten sade också: ”Den som skadar en Dhimmi, skadar mig, och den som skadar mig, skadar Gud.”

   Rättvisan är en grundläggande princip i Islam och Koranen insisterar på att vi skall tillämpa rättvisan även om det skulle
   leda till problem för oss. Gud säger i Koranen: ”Gud har lovat dem som tror och lever rättskaffens förlåtelse [för deras
   synder] och en rik belöning.” (5:9)

   Det finns många exempel i den islamiska historien på hur bokens folk var skyddade och att vem som helst som skadade dem
   eller behandlade dem med orätt, straffades för detta, även om denne var statstjänsteman. Det finns en känd händelse som
   inträffade under den andre kalifen Omars tid. En wali vid namn Amr Ibn al-Aas hade en son som en gång slog en egyptisk kopt
   med en piska, och sa till honom: ”Jag är son till en av de ädlaste.” Kopten begav sig till kalifen Omar i Medina och
   klagade för honom över det inträffade. Kalifen Omar kallade då till sig Amr ibn al-Aas och hans son och därefter gav han
   piskan till kopten och sa: ”Slå sonen till en av de ädlaste”. När kopten hade slagit sonen sa Omar till kopten: ”Slå Amr,
   för hans son har slagit på grund av hans makt”. Kopten svarade då: ”Jag har slagit den som slog mig.” Därefter vände sig
   Omar till Amr och sa sina berömda ord: ”Amr, hur har ni börjat förslava människorna, när era mödrar födde er fria.”

   Vi lägger i den här historien märke till att kopten visste att Omar var en rättvisans man. Därför reste han till Medina,
   för han visste att hans klagomål skulle tillgodoses där. Det inträffade många liknande händelser under den muslimska epoken
   och de var ofta mer omfattande än denna lilla episod, men ingen vågade klaga trots att romarna och kopterna hade samma
   religion.

5. Den femte punkten handlar om de västerländska vetenskapsmännen intyganden.

   Sir Thomas Arnold berättar i sin bok ”The Call to Islam” att de kristna i Syrien skrev till muslimerna och sade: ”Ni
   muslimer är oss närmare än bysantinerna, trots att de har samma religion som vi. Ni är godare mot oss och skyddar oss
   bättre, medan de andra (bysantinerna) har satt sig över oss i allt.”

   Kalifen Omars ord till invånarna i Jerusalem var följande:

   ”Detta är vad Guds tjänare och de troendes ordförande ger till Jerusalems befolkning vad gäller säkerhet: Jag ger säkerhet
   för er person, för era ägodelar, era kyrkor och kors och era kyrkor skall inte skadas eller förstöras, och ingen skall
   utsättas för tvång i religionen eller för någon personlig skada.”

   Den franske forskaren Gustave Lebon säger i boken ”Arabernas civilisation”: ”Vi har förstått från ovan nämnda Koranverser
   att Muhammeds tolerans mot judarna och de kristna var helt storartad, och att ingen av religionsstiftarna före honom har
   gjort något som kan mäta sig med detta, vare sig vad beträffar judendomen eller kristendomen. Och vi kommer att få se hur
   hans kalifer följde hans väg.

   Detta är något som också har erkänts av en del europeiska forskare ur olika läger, som har fördjupat sig i studiet av
   arabernas historia. Följande uttalande har jag (Gustave Lebon) plockat ut från en del av deras böcker och dessa intygar att
   det jag just sagt inte bara är min egen åsikt. Robertson säger i sin bok ”Charlemagnes historia”: ’Enbart muslimerna är
   de som har kunnat kombinera hänförelsen för sin religion med tolerans för andra religioners anhängare.’”

6. Den sjätte punkten gäller vad som sker under situationer av svaghet.

   Även under de perioder då de islamiska länderna drabbades av svaghet, byggde muslimernas inställning till judar och kristna
   på lojalitet och principfasthet och vi ska visa ett exempel på detta.

   När tatarerna anföll muslimernas land och ockuperade Baghdad och därefter avancerade mot Damaskus, så fängslade de ett
   antal människor. En av de islamiska lärde vid den tiden, Anmad ibn Taymiya, begav sig då till tatarhövdingen för att få de
   fängslade frisläppta. Tatarhövdingen gick då med på att släppa de muslimska fångarna men vägrade släppa de judiska och
   kristna. Ibn Taymiya sade då till honom: ”Jag går aldrig med på annat än frisläppande av alla judar och kristna för de är
   Dhimmis och vi låter vare sig dessas eller muslimernas säkerhet låsas bakomgaller.” När tatarhövdingen såg hur den lärde
   insisterade på frigivandet av judarna och de kristna tillät han detta.

7. Den sjunde punkten handlar om respekten för överenskommelser.

   Många stater knyter överenskommelse för att det ligger i deras intresse. Man respekterar överenskommelserna så länge dessa
   gagnar intressena, men om man inte tror att intresset längre gagnas, så bryter man överenskommelsen. Koranen lyfter den
   islamiska nationen till en hög moralisk nivå och tillåter inte att överenskommelser knyts på grund av intressen, utan på
   grund av gudsfruktan. Gud säger i Koranen:

   ”TROENDE! Fullgör [era förpliktelser enligt] de avtal som ni har ingått!” (Sura Al Ma’idah)

   ”Stå fast vid förbundet med Gud när ni gör ett högtidligt åtagande, och bryt inte [era] eder efter att bekräftat dem och
   tagit Gud till er borgensman; Gud har kännedom om vad ni gör.” Likaså säger Gud: ”svär inte era eder [som om ni
   spelade ett spel där det gäller] att överlista varandra.” (16:91-92)

   Detta är precis vad många stater gör för att kunna rättfärdiga avtalsbrott.

8. Den åttonde punkten handlar om icke-agression.

   ”KÄMPA för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen
   inte angripare.” (2:190)

   Islam vill inte ha aggression, men samtidigt måste man bekämpa fientligheter och förtryck.

   ”Drar de sig tillbaka och vill undvika strid med er och erbjuder er fred, ger Gud er inte rätt att gå till angrepp mot
   dem.” (4:90)

9. Den nionde punkten behandlar hjälpen åt de svaga och förtryckta.

   Islam betraktar det som en plikt för den islamiska nationen att ta hand om de svaga och förtryckta även om de detta skulle
   leda tillkrig mot förtyckarna, för att de skall upphöra med förtrycket. Det är känt att krig mot förtryckare kostar
   materiell och mänskliga förluster, men försvaret av de förtryckta är något som är värt stora uppoffringar och förtryckaren
   kommer bar att fortsätta sitt förtryck så länge inte någon utmanar honom.

   ”Varför skulle ni inte kämpa för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn, som ropar: ”Herre! För oss ut ur
   detta land av förtryck och sänd oss i Din nåd en beskyddare, ja sänd oss i Din nåd en hjälpare!” (4:75)

   Även i enskilda fall ger Islam rätt till asyl och bistånd och trygghet åt den som behöver, även om denna person inte är
   muslim.

   ”Om någon bland avgudadyrkarna söker skydd hos dig, ge honom då ditt beskydd, så att han får höra Guds ord; för honom
   sedan till en plats där han är i trygghet.” (9:6)

   Detta har varit en mycket summarisk introduktion till ett mycket omfattande ämne, men jag hoppas att jag har lyckats
   belysa litet av dessa aspekter.

Salaam, Nov-Dec 1997, Sida 14-17