Fatimah Yuhainah Hesain
Introduktion
Vi kommer att fokusera på islamisk konst ur en annan synvinkel än det man brukar vanligtvis behandla, och som endast hänvisar till den ytliga aspekten av de externa former utan att tolka själva själen av islamisk konst, den betydelse som finns bakom varje konstnärligt uttryck, och som bara betraktar skönheten som finns i islam som en kultur.
Men detta är en skönhet som inte betraktas som något relativ och föränderlig, som man påstår i våra dagar. Idag ser man på skönheten med en helt subjektiv värde baserat på argumentet om att det som är vackert för ett folk eller en kultur, en tid, och även en individ, kanske är inte för andra kulturer, tider och individer. Var och en säger sig ha en annan uppfattning om vad skönhet är, så vi har så många olika sorter skönheter som det finns individer. Detta är verkligen en extrem individualism som när den vill härleda allt från mänsklighetens kortsynthet kommer till den punkten att relativisera alla kultur uttryck med hänvisning till historiska, geografiska eller andra skäl.
Tvärtom, upphöjer islam skönheten och ser det som ett gudomligt attribut.
”Allahu jamil iuhibbul jamal” säger man på arabiska, vilket betyder ”Gud är vacker och älskar skönhet” som Profeten, frid vare med honom, sade. Den gudomliga skönheten manifesterar sig i Guds perfekta skapelse, och vi uppfattar den när vi ser t ex en blomma, ett landskap, ett barns ansikte och andra underverk i denna perfekta skapelse som universum är. I allt detta finns inte kulturella eller tillfälliga skillnader som begränsar själva skönheten som är universell. Vad är det som får oss att komma överens om uppfattningen av skönheten i skapelsen? Det är så att när vi upplever det, påminner oss det som våra sanna jag, vårt mänskliga ursprungliga väsen som på arabiska kallas fitrah, såg tidigare i den obegripliga världen. Det är som att komma ihåg, som en ”resonans”, så att säga, i vår själ. Detta är den verkliga skönheten, i motsats till skenbar ”skönhet” som beror på våra önskemål och vanor, som förändras kontinuerligt. Därför kommer en skönhet som betraktas på det sättet att förändras, i takt med de mänskliga passioner och önskningar.
Den verkliga skönheten vänder sig till själen eller intellektet, som genom ett erkännande av detta gudomliga attribut får tillgång till förståelsen av principer som inte skulle kunna nås, bara med förståelse. Det verkliga konstverket överlever tidens gång tack vare sin intellektuella mening. Men den formella skönhet vänder sig till känslorna, den förför och rör, det är som en söt smak till en början som inte när själen och har en tillfällig effekt.
Slutligen är det ultimata exemplet på skönhet i Islam Profeten, den mest perfekta varelsen. Den heliga Koranen refererar till honom genom att säga: ”I profeten har ni ett vacker och perfekt exempel för dem som längtar efter att möta sin Herre och minns Gud ofta.” Den säger också: ”Du (Muhammad!) är verkligen av extraordinär natur.”
Den islamiska konstnären
Konsten är verkligen ett sätt att leva, som riktar sig till perfektion inte bara av konstverket, men också av konstnärens själva jag. Utövning av konsten är inte ett mål i sig utan ett medel för att rena själen. Denna uppfattning är helt annorlunda till den västerländska som kallar ”konst” varje uttryck av fantasin och nyckfullheten. Dessutom, i den islamiska kulturen konsten och de viktigaste yrken och hantverk inspireras av något större, i profeternas och det förflutna stora lärdas undervisning som överfördes genom muntlig eller skriftlig tradition.
Den muslimska konstnären bygger sitt arbete på doktrinen om Tawhid eller gudomlig enhet, och strävar efter att bli en för att nå den djupa kunskapen om sitt eget liv och tillväxten av sitt jag. Detta är inte bara teologi eller enkel rationell dialektik, men intellektens eller själens eget arbete för att växa tills den når en förståelse av den gudomliga storhet och projicera det framför allt i sig själv och sedan i sina konstverk.
Det är så den muslimska konstnären inser det omöjliga i att begränsa Guds oändlighet till ett objekt gjort med sina händer, i målningar eller statyer exempelvis, på grund av den gudomliga enhet övergår alla former, den är bortom tid och rymd som hör till den mänskliga ofullkomlighet och som är föremål för dessa begränsningar. Därför blir för den muslimska konstnären det bästa sättet att föreslå den metafysiska verkligheten, att visa enigheten bakom mångfalden i världens ting, ta dem tillbaka till sina ideala former.
Dessa ideala former kan representeras av figurer av växter, blommor, fåglar och fantastiska djur, som symboliserar änglar eller den mänskliga själens möjligheter. I vissa islamiska länder kan vi se konstnärligt uttryck som målning, framförallt mänskliga miniatyrer i bilder i böcker, vars ansikten har samma former, de är identiska, färgerna är intensiva, rena, oblandade, i kontrast till varandra. Men vad som verkligen betyder något i dessa målningar är inte den känslomässiga effekten, utöver det visuella budskapet finns en högre mening hos det som representeras (vanligtvis en episk eller en passage av helig historia).
Bland de renaste konstnärliga uttrycken finns islamisk kalligrafi, som dök upp bara med islam och under dess skugga, för bland de förislamiska araberna var skrivandet inte utbredd. Med Islam sprids kalligrafin och läskunnighet och kunskap uppmuntras bland muslimerna.
Kalligrafin uppnådde rangen av en konstvetenskap, där bokstäverna skulle hålla strikta proportioner bestämda av gamla traditioner och vars uttryck enhet var punkten (på arabiska nuqtah). Denna punkt är mätningsenheten för bokstävernas egenskaper, och bygger på den tradition som säger: ”Hela Koranen finns i Fatihah, och i Basmalah (dvs. i uttrycket som säger: I Namn Guds, Den Barmhärtigaste, Den Nådigaste, med vilket börjar den heliga Koranen) och Basmallah finns i Ba, och den finns i punkten som finns under.” Poängen är för formen vad ett är till siffrorna, den symboliserar den gudomliga enheten. Detta innebär att all uppenbarelse kan sammanfattas i den första punkt, i det första bokstaven av den heliga Koranen.
Den muslimska kalligraf tar en koranisk vers eller ett profetiskt uttryck och gör av de en figur. Han skriver det i en cirkel, eller i en blommas form eller en fågel, osv., ofta genom att överlappa bokstäverna med varandra, genom att ändra eller stilisera dess former, vilket gör det svårt att skilja vad som är skrivet. Detta kommer till en extrem i vissa arabesker och stuckatur lister i de andalusiska islamiska byggnader, där kalligrafin är helt gömda i ett virrvarr av vinrankor och blommor. Det är som om ordet är dold från ögonen, för att det som iakttar ska försöka upptäcka meningen med en insats av hans själ. Detta händer, men på ett annorlunda sätt, även med Koranen, vars dolda betydelser måste avslöjas till vår inre vision.
Kalligrafin är faktiskt en väg till självkännedom. Kalligrafin mästarna når den nivån bara efter år av utbildning under ledning av en Sheikh, en erfaren lärare, som instruerar honom i en djup kunskap om bokstävernas betydelse, deras proportions ursprung, de olika stilar, andlig utbildning eller beteende (adab) vid behandling av heliga texter, och så vidare.
Kalligrafens viktigaste verktyg är pennan, som förut var ett hantverk och som Koranen tillskriver ett värde som överstiger värdet av en enkel skrivnings beståndsdel. Koranen säger: Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan] pennans [bruk], lärt människan vad hon inte visste! (96:3-5), vilket förbinder pennan med Uppenbarelsen, det gudomliga Ordet och Kunskapen. De kunniga av den djupa och dolda innebörden av den gudomliga boken säger att pennan representerar intellektet som den första varelse som skapades. Genom den förstår mannen uppenbarelse och nådde den sanna kunskapen, det är därför Gud undervisar genom pennan.
När det gäller musiken, tillhör den inte till de rent estetiska yttringarna av islam. Men det finns folkliga former i vilka män och kvinnor blandas inte. Det finns även kvar vissa ställen, med gamla danser där män dansar med svärd till ljudet av slagverk.
Islams förakt för musiken grundas i dess starka inflytande på den mänskliga själen, som ofta leder till korruption och etiska brott vilka vi kan se i moderna samhällen där det utvecklades miljöer med sexuellt förfall. Men muslimska lärda som Al-Farabi och Avicenna skrev djupgående avhandlingar om musik, där de hänvisade till vetenskapen i harmoni i samband med matematik och siffrors och formers symbolik. Det finns också i några islamiska grupper där man praktiserar improviserad musik, framförallt med en slags rudimentär violin som kallas rababah som har vissa övertoner, dessutom finns musik som läggs till poesi eller vid Guds åminnelse.
Bland de rent islamiska uttryck finner vi recitation av Koranen, där musiken blir den mänskliga rösten, och dessutom poesi. I båda uttrycken, Koranen och poesi, blandas skönhet och uttrycksfull elegans med innehållens visdom. Koranens recitation kräver flera års träning, förutom att vara utrustad med en utmärkt röst, och går tillbaka till Profeten som sa, ”Försköna recitationen av Koranen med era röster.”
När det gäller islamisk poesi har många västerlänningar felaktigt tilldelat det ett sensuellt värde och upphöjelse av vin och berusning, utan att inse att vinet i den mystiska poesin är inte ett berusningsmedel som fördunklar förnuftet, utan Paradisets vin som inte berusar. De som dricker är de som söker den gudomliga kärlek och som samlas för at minnas Gud.
Sammanfattningsvis huvudämnet för islamisk poesi är antingen etik, upphöjelse av profeterna, de lärda, de härliga episoderna i islams historia eller det andliga och mystiska livet och inte bara upphöjelse av det sensuella och världsliga.
Islamisk arkitektur
Den främsta motiv i islamisk arkitektur är moskén och dess huvudsakliga komponenter fastställdes i början av islam efter profetens Hijrah från Mecka till Medina, där han byggde de första moskéerna. I Islam finns det bara ett tempel, världens axel: Kaba i Mecka. De andra moskéer, utspridda runt om i världen, är som förlängningar av detta unika tempel. Detta förklarar den djupa förståelsen av det gudomliga enhet som finns i Islam: Det enda tempel i Kaba, står för det gudomliga En, och de olika moskéer i världen är som de troendes hjärtan som ”vänder” sig till denna En. I var och en av moskéerna finns det så kallade mihrab som är som en nisch som är inbyggd i väggen och som anger riktningen till Mecka. Det är platsen där imamen (ledare) står för att leda bönen. Denna nisch i vissa moskéer har en ljudförstärknings effekt, som returnerar tillbaka imamens recitation så att tillbedjarna bakom honom kan höra och följa honom.
Mihrab eller nisch är för moskén vad hjärtat är för människan. Hjärtat på arabiska heter ”qalb” och kommer från verbet qallaba som betyder ”returnera” eller ”vända sig”. Människans hjärta upphör att fluktuera oregelbundet och vänder sig till sin Herre, mot den heliga riktningen, och därifrån kommer ner det gudomliga ordet och går in i hjärtat, i den islamisk böns hjärta, och där upprepas det som hände med Profeten: DENNA [SKRIFT] är en uppenbarelse från världarnas Herre; ingivelsens trogna ande har stigit ned [och ingjutit] den i ditt hjärta, för att du skall vara en av varnarna [och varna] på ren och klar arabiska. (26:192-195).
Moskén har förutom mihrab, en kupol som symboliserar de permanenta metafysiska realiteters himmel, medan byggnadens bas, oftast rektangulär eller kvadratisk, representerar jorden och världen. Mellan dem kan finnas en åttkantig kolumn som symboliserar medlaren mellan himmel och jord och den gudomliga tronen, som i den islamiska mystiska tolkningen är själva profeten, bevis och nåd för människor.
Minareterna är höga för att de ska särskiljas från en distans. De är ett fyrhus av ljus och ljud, från vilken muezzin eller bönutropare kallar till bön alla män utspridda i den yttre världen, att delta i bön till den Ende. Minareterna är som den lärda i deras samhälle, som Imam Ali sade: ”De är som stjärnorna i himlen som tillåter människans att orientera sig.” ”De lärda är arvtagare till profeterna” enligt ett profetiskt ordspråk, eftersom de kallar människan till det som renar och höjer.
Kolumnerna eller pelare som kännetecknar moskén står i ordning i riktning mot Qibla (så heter riktningen mot Mecka), och representerar trons ”pelare” som de sanna troende om vilka profeten sade: ”De är som tegelstenar i en byggnad som stöder och förstärker varandra.” De troende är ett islamiskt samhälles ryggrad.
Minbaren eller pulpit är en trätrappa som leder till en plattform som brukar toppas med en liten kupol av snidade trä. I det här stället står varje fredag talaren (al-Khatib) för att ge fredags föreläsning. Predikstolen har sitt ursprung vid tiden för profeten när en lärjunge till honom som var snickare byggde en plattform av trä, så att profeten kunde ses och höras av alla på fredagen.
Det finns också i moskéerna en central gård, vanligtvis med en vattenkälla. Den inre gården symboliserar den renade mänskliga själen, öppen för sin Herre. Vattnet i fontänen symboliserar den gudomliga barmhärtighet som Han låter regn falla, som [fyller] uttorkade flodbäddar till brädden… (13:17) därmed ger nytt liv åt den jord som varit död (2:164). De muslimska vatten ingenjörer har utfört slående arbete i förvaltningen och distribution av vatten i moskéer och trädgårdar.
Dessutom har muslimska hantverkare sedan gamla tider tävlat i att belysa moskéer, mishkawat (singular mishkat) är de fina kristallkronor, vackert inredda, vars namn och symbolik inspireras av den berömda versen om ljuset som säger: GUD ÄR himlarnas och jordens ljus. Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står. Lyktan är [omsluten] av glas och glaset lyser med en stjärnas glans. [Det är en lykta] tänd [med olja] från ett välsignat träd, ett olivträd som varken tillhör öst eller väst och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus!… (24:35). Det är den gudomliga närvarons ljus i allt och framför allt i det mänskliga hjärtat.
Sammanfattningsvis är varje sann troende muslim kort sagt, en konstnär. En hantverkare som formar sin egen själ som en oslipad diamant, för att få fram från den dess största glans. Det följer naturligt den talang Gud gav honom och lägger till det vackra konstverk eller kunskap, eller bara exempel på sin beteende.
Den Heliga Koranen säger om profeten och hans sanna efterföljare. MUHAMMAD är Guds Sändebud. De som följer honom är oböjligt fasta gentemot dem som förnekar sanningen, men sinsemellan fulla av värme och vänskap. Du ser hur de böjer ryggen och faller ned inför Gud i tillbedjan och söker Hans nåd och Hans välbehag; i sina ansikten bär de spåren av [de många] nedfallen under bönen. De liknas både i Tora och i Evangeliet vid frön som skjuter skott, varefter [Gud] ger skotten kraft, så att de växer sig starka och reser sina raka stjälkar till glädje för såningsmännen, men för förnekarna är de en orsak till förargelse. Gud har lovat dem av dessa [förnekare] som antar tron och lever ett rättskaffens liv, förlåtelse och en rik belöning. (48:29).
Anteckningar:
Den ursprungliga artikeln finns i ”Centrum för islamiska studier” www.senderoislam.net
