För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen i vilken vägledningen
klargörs och en måttstock ges med vilken rätt kan mätas och skiljas från orätt.(2:185)

I den utsträckning som firandet av profetens (fvmh)
födelse kan ses som en hyllning till hans storhet i sin form av den perfekta mannen (Insan al-Kamil), och i den mån
dagen Ashura kan förstås som firandet av profeten Moses (fvmh) frälsning från den faraoniska tyrannis förtryck,
precis på samma sätt kan månaden Ramadan förstås som firandet av den månad då Koranen uppenbarades. Det är en
hyllning av Koranen som en levande vägledning såväl som ett levande bevis för mänskligheten. Koranen framträder som
ett levande bevis på Allahs (HoäH)
överlägsenhet, som ett levande bevis på äktheten av Muhammeds (fvmh) profetskap och uppenbarelsens överhöghet över
allt annat.

Men Koranen är också Huda (vägledning). Och som Huda, som autentiskt vägledning, lär den oss hur man ska leva sitt
liv som fullvärdiga människor. Den lär oss hur vi ska leva våra liv med respekt, värdighet, heder och kärlek. Och
den lär oss att Allah (HoäH) täcker alla mänsklighetens problem. Det är också viktigt att komma ihåg att Allahs
(HoäH) vägledning inte är begränsad till enbart teoretiska eller idealistiska aspekter. Allah (HoäH) vägleder oss
in i vår jordiska tillvaros ström. Ett av de sätt på vilka Allah (HoäH) har gjort detta är genom att göra fasta
under Ramadan till en skyldighet för oss alla.

Han ber oss inte bara att ha en empati med de fattiga och hungriga, men vi kastas också in i upplevelsen av hunger.
Vi krävs inte bara att reflektera över vår situation i ett samhälle med sin moral, seder, vanor, regler och rutiner,
men vi också tvingas att reflektera över den sanna naturen av detta samhälle. Det är väldigt lätt att bli en kugge i
detta samhälles politiska, ekonomiska, sociala och industriella maskin, för att ganska snart bli en andlig sovande
individ i vardagens materialistiska och mekaniska process.

Fastan tvingar oss att bryta denna glömska, denna letargi, den tvingar oss att hålla fast för att bli medveten om
verkligheten och andlighet i alla områden av vår existens, det vill säga att agera utifrån islams sanning och att
leva enligt dess andlighet.

Fastan, när den berövar oss de njutningar och delikatesser i vår världsliga existens, bekräftar vår grundläggande
existens överhöghet som individer som har begåvats med anden (Ruh) over vårt materiella och tillfälliga tillstånd.
Fastan innefattar oss i Allahs (HoäH) famn och tillåter oss att reflektera över de höga moraliska, sociala och
andliga värden islam har bestämt för oss. Med andra ord, fokuserar fastan vår uppmärksamhet på den bredare
betydelsen av begreppet Taqwa som uttrycks i följande aya.

TROENDE! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er – kanske skall ni
frukta Gud. (2:183)

Det arabiska ordet Taqwa har översatts på olika sätt som rädsla, fruktan, medlidande, självbehärskning eller att
akta sig mot ondskan. Men för att göra rättvisa åt begreppet, och för att bättre förstå sambandet mellan Koranen
och Huda (vägledning) och Taqwa som en av de mest önskade dygder hos människan, krävs det en mer omfattande
förståelse av begreppet. Denna förståelse i sin tur beror på vår förståelse av mannen och kvinnans natur.

Enligt den islamiska perspektiv består människan av kropp och själ, eller materia och ande, och likaså betraktas
människan Allahs viceregent på jorden (kalifen) och hans tjänare (ibadullah). Som kalif är mannen skyldig att
fullända sin jordiska existens på antingen en privat, social eller politisk nivå, och som tjänare, beordras vi att
fullända vår andliga existens.

Taqwa täcker båda domänerna. Med andra ord betyder det att observera vår plikt att Allah (HoäH) i alla våra sociala
och samhälles relationer (både med muslimer och icke-muslimer) och att observera vår andliga relation med själva
Allah (HoäH). Det är en svår uppgift och ett av de medel som Gud har gett oss för att uppfylla det är fastan. Men,
och typiskt för Koranens ”pragmatism”, det finns inga falska löften. I den arabiska texten är det tydligt att
tonvikten läggs på frasen ”la’al-lakum” (kanske, möjligen).

Medlen för att uppnå Taqwa genom fastan, har lagts till vårt förfogande. Det är upp till oss att använda, ignorera
eller använda dem på fel sätt. Detta uttalande finns i följande profetiska tal: ”För dem som inte avstår från att
ljuga eller att agera utifrån sådana lögner, behöver inte Allah att de överger sin mat och dryck”. (Bukhari)

Taqwa kan erhållas genom de tre möjligheter som fastan innebär:

1. Viljans disciplin (tarbiyat al-Irada)
2. Egots rening (tazkiyat en-Nafs)
3. Andens rening (tasfiyat ar-Ruh)

Allah säger i slutet av denna vers:

Gud vill göra det lätt – inte tungt – för er. Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har
väglett er – kanske skall ni visa [Honom] tacksamhet. (2:185)

Ramadans storhet, därför, finns i den möjlighet det ger för utvecklingen av Taqwa, en dygd som tillåter oss att
verkligen delta i det stora kosmiska fest till ära av Koranens uppenbarelse som Huda (vägledning) för hela
mänskligheten. Det är också en dygd som tillåter oss att förstora Allah (HoäH) som Han ska förstoras, d.v.s., fullt
medvetande om våra jordiska plikter och vår andlighet och blir därmed en av dem som uppriktigt tackar Allah. Och
slutligen är det en dygd som prisas och firas av Koranen själv när Allah säger:

Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast.(49:13)

Anteckningar:

Sheikh Siray Hendricks är stormufti i Kapstaden, Sydafrika.