”Den som dyrkar en religion istället för att dyrka Allah (HoäH)
begår avgudadyrkan”, detta är något vi bör komma ihåg utan att hamna i någon form av likställande diskussion. Men en
närmare analys av denna fråga, själva begreppet ”Profeternas sigill” betyder i en sund bemärkelse, en synkretism, en
likställande. Muhammed (fvmh) kom till att
förnya det som i hjärtan hade vissnat och syntetisera all uppenbarelse som hade förts av tidigare profeter, frid vare
med dem. Om Paulus förfalskade Isas (Jesus) (fvmh) budskap som de kunniga i den judiska lagen förändrade Musas
(Moses), Ibrahim och de andra profeterna (fvmd), bör vi ändå inte förväxla den likställande, synkretism, som Muhammed
innebär med den vulgära synkretismen som så bra reklam har haft under de senaste decennierna.

Summan av uppenbarelse

Det borde vara helt klart att de som tror på den uppenbarelse som gavs till Muhammed (fvmh), d.v.s. tro på Allah
(HoäH) och Hans Sändebud, har underkastat sig Allah (HoäH) och är därmed en muslim, oavsett de fel vi tror kan finns
i denna tro, och kanske är det inte några fel utan vi gör fel bedömning. Vi är människor och därför ofullkomliga och
vårt begränsade intellekt tillåter inte oss skapa en tydlig samsyn så att alla muslimer förstår uppenbarelse utan
fel.

Det vi kan vara säkra på är att Muhammed (fvmh) inte startade en ny religion, men han kom för att klargöra den sanna
religionen. Det är vanligt i detta avseende att finna människor med lite intelligens som ser med fasa Sheikh Al Akbar
Ibn Al Arabis uttalande, helt enkelt därför att de förstå något annat än vad det egentligen menar, Ibn Al Arabi sade:

”Allah, den Allsmäktige, är inte innesluten i någon tro eller religion eftersom var du än vänder din blick, där finns
Allahs ansikte.”

Detta bör tolkas som ibn Abu Zaid Al Qairawani gjorde när han sa:

”Allah är överallt med sin kunskap” och ”de som resonerar gör det kring Hans tecken, men inte kring Hans väsen som är
ofattbart.”

Men massorna, och dagens mänsklighet är formad av massamhällen, med högljudda krav på idoler, för säkerhet och inte
så intresserad av sanningen som på säkerhet, därför segrar lätt en enkel dogmatism över andlig utveckling, detta
förklarar kortfattat missförståndet med strömmen kallad ”Sufism” och den förenklande pseudo bokstavstrognas framgång
och utvecklingen av modernistiska sekter, särskilt som dessa samtidigt utgör en uppenbar innovation som beläggs med
en aura av ”återställande av ortodoxin”.