Emilio Silvera
Strax efter profeten Muhammeds död år 632, etablerade muslimerna ett slags samvälde eller gemenskap av nationer från Spanien till Centralasien. I alla erövrade länder användes en populär arabisk astronomi som var resultatet av en blandning av indiska, persiska och grekiska astronomiska kunskaper som så småningom blandades med den lokala astronomin. Det är inte före 1000-talet som den muslimska astronomin får egna karakteristika tecken.
Därefter och fram till 1500-talet var muslimerna experter utan like med sina enastående kunskaper i astronomi, som var ett arv från det antika Mesopotamien.
I sina senare former, en astronomisk studie kallade zidj bestod av flera hundra sidor med text och tabeller. I vissa matematiska beskrivningar av astronomin som kunde hittas i en typisk zidj ingick trigonometri, sfärisk astronomi, sol-, mån- och planeternas ekvationer, månens och planeternas breddgrader, planetariska positioner, sol- och planeternas observationer, matematisk geografi (lista över städer med motsvarande geografiska koordinater) som användes för att bestämma riktningen mot Mecka, tabeller med fasta stjärnors koordinater och en del av astrologi och matematik.
I en av dessa zidj, den berömda egyptiska astronom Ibn Yunus beskriver fyrtio planet konjunktioner och trettio mån- och solförmörkelser. Med hänvisning till vad vi idag vet om planeternas positioner var resultatet av Yunus studier helt korrekta.
Även om religion inte var den enda drivkraften som sporrade utvecklingen i astronomi i den islamiska världen (det muslimska samhället var tolerant, multikulturellt, med stor aktning för kunskaper och lärande, och ett dominerande språk, arabiska som stimulerade utvecklingen) de sakrala frågorna spelade en viktig roll.
Islam behövde på något sätt lösa problemet med att hitta rätt riktning mot Mecka för sina byggnader (moskéer), liksom för alla personer som skulle utföra den dagliga dyrkan. Kartläggningen av himlen uppkom på grund av detta behov att fastställa koordinaterna för de heliga platserna och rätt riktning, qibla, mot Kaba, den helgedom i Mecka mot vilka alla muslimer vänder sig fem gånger om dagen för att be.
Men åt vilket håll ligger Mecka? Förmodligen första gången de religiösa myndigheterna fastställde qiblan gjordes det efter observationer av vissa himlakroppar som ”Betlehem stjärnan”, som fanns i den riktningen pilgrimerna följde när de gick till Mecka. Kaban själv står placerad mot specifika riktningar, dess huvudaxel (söder) finns vid den punkt där Canopus stjärnan går upp. Andra axeln, finns vid öst eller väst sida. Kaban står i linje med den punkt där solen går upp vid sommarsolståndet och går ner vid vintersolståndet.
För att kunna fastställa Kabas riktningen på avlägsna platser, fick en expert utarbeta ett förfarande för att orientera sig mot Kabas segment som om han faktiskt befann sig inför detta segment av Kabas omkrets.
Redan under 900-talet använde astronomerna verktyg för trigonometriska beräkningen och andra liknande instrument för att bestämma de geografiska koordinaterna för qiblan. Ganska snart förvandlades detta till en fråga om sfärisk astronomi där man använde ortens zenit. I al Birunis studie om matematisk geografi är syftet med studien att fastställa qiblan för staden Ghazni i Afghanistan.
I 900-talet, vetenskapens stora beskyddare, den abbasidiska kalifen al Mamun, samlade flera astronomer i Bagdad för att skapa Visdomens hus (Bait al Hikma). Där observerade astronomerna solen och månen, i syfte att fastställa Bagdads latitud och longitud för att bestämma riktningen mot qibla. Deras observationer samlades i vad idag anses vara en av de bästa zidj, ”Bekräftad” (al Mumtahan).
Al Biruni utvecklade olika metoder för att mäta jorden och olika avstånd på vår planet med hjälp av triangulering. Han konstaterade att ekvatorsradie var 6 339,6 km, ett värde som inte kändes i väst förrän 1600-talet. En av hans zidj innehåller en tabell med koordinaterna för sex hundra platser, nästan alla platser han besökte.
Men inte alla mätningar gjordes av al Biruni själv, några återanvändes från ett liknande tabell från al Khwarizmi (det verkar som al Biruni var medveten om att al Khwarizmis värden var mer korrekta än Ptolemaios i de områden där båda hade gjort mätningar). Han gjorde mätte också ljusets hastighet och fann att den var mycket snabbare än ljudens hatighet.
Arabernas förtjusning i mekaniska instrument gynnade utvecklingen av den första insamlingen av astronomiska instrument för att få exakta uppgifter om tiden och himlakropparnas förflyttning och position.
För att berätta om den islamiska astronomins utveckling skulle krävas en hel bok och en ändlös lista på personer som Thabit ibn Qurrah som arbetade i Visdomens hus i Bagdad, Ibn Yunus som under 1100-talet ledde en grupp observatörer i Kairo eller al Biruni som i ett observatorium i Ghaznis palats i Afghanistan, tog fram uppgifter som senare låg till grund för många av de viktigaste zidj i den islamiska astronomin.
Tycho Brahe presenteras för västvärldens studenter som den som skapade och använde de första instrument innan teleskopet uppfanns. Faktum är att al Mamun byggde året 829 ett fantastiskt observatorium utrustad med en sextant gjord av sten vars radie var ca 17 meter och en kvadrant med 6 meters radie. Denna kvadrant var större än Tycho Brahes berömda instrument som byggdes sju århundraden senare. Begs sextanter hade en radie på 55 meter och dess felmarginaler var lika stor eller mindre än de som Brahes instrument hade ett sekel senare. Arabernas teoretiska arbete var också bättre. Tycho Brahe kom fram till att jorden inte hade någon rotation, vilket gjorde att astronomin gick tillbaka i sin utveckling.
