Dr Omar Abdel-Mannan – Middle East Eye

 

 

Skulle någon kalla ”NAZA” för ett mästerverk om en palestinier hade gjort filmen?

Filmskaparen Daniele Rugo och jag ställde oss den frågan när vi lämnade en visning av den nya dokumentären på filmfestivalen i Zürich – en film där 24 anonyma israeliska soldater och underrättelseofficerare berättar hur de dödade palestinier i Gaza. Danieles egen film, ”Life Support” – som min organisation Health Workers 4 Palestine är stolta över att ha stöttat som samproducenter – hade samtidigt sin internationella premiär.

Vi hade båda sett palestinska läkare, sjuksköterskor och journalister dokumentera förstörelsen av Gaza i realtid under tre års tid, ofta med livet som insats. Ingen av oss kunde minnas att deras arbete någonsin hade tagits emot på detta sätt.

Sedan premiären i Venedig, där filmen vann juryns specialpris, har NAZA hyllats som ett viktigt uppgörelseverk. Kritiker har kallat den oumbärlig och förkrossande, och menar att den utgör det nya referensverket för vad Israel har gjort i Gaza. Regissörerna Yuval Abraham och Rachel Szor skapade tidigare den Oscarsbelönade ”No Other Land” tillsammans med sina palestinska kollegor Basel Adra och Hamdan Ballal.

I deras nya film – som producerats av The Guardian med Jonathan Glazer som exekutiv producent – ​​får vittnena sitta på hustak i Tel Aviv om natten med dolda ansikten, och lugnt och detaljerat förklara hur dödandet gick till.

Det är ett viktigt dokument som krävde mod att skapa, men frågan vi ställde oss ville inte släppa taget. Om en palestinsk filmskapare hade förmedlat samma sanning – men från andra sidan gevärspipan – hade filmen då fått premiär i Venedig, samproducerats av en nationell tidning och diskuterats i Oscars-sammanhang? Vi anade båda svaret.

 

Ingen bekännelse behövs

Titeln NAZA är en hebreisk militärförkortning för ”collateral damage” (indirekta skador): de civila som Israel i förväg bestämmer sig för att man är villig att döda. De insatsregler som beskrivs i filmen tillät upp till 20 sådana offer per mål. Bara den siffran borde sätta punkt för all kvarvarande debatt om uppsåt.

Det som dröjde sig kvar hos mig var dock inte i första hand statistiken, utan tonläget. Dessa män och kvinnor framställs som visselblåsare, men att vara visselblåsare förutsätter ett samvete. Det jag hörde i stället var rutiner: måltavlor som skissades upp på anteckningsblock, anfall som beskrevs som skiftbyten, hem fyllda av familjer som reducerats till en siffra. Vissa hyste tvivel kring strategin, eller huruvida den ens fungerade, men ånger över de människor de dödat lyste nästan helt med sin frånvaro.

Deras ansikten är dolda och deras namn kommer aldrig att bli kända. De palestinier och deras anhängare som kritiserat filmen för att skydda självutnämnda krigsförbrytare har rätt i sin fråga om vad ansvarsutkrävande innebär när förövare beviljas både anonymitet och en festivalpremiär.

Läkare lär sig att lyssna efter det patienter utelämnar. Det dessa soldater utelämnar är ordet ”förlåt”.

Vi behövde aldrig att de skulle erkänna, för folkmordet har dokumenterats på film – i sin helhet och från allra första början – av människorna som genomlevde det och av dem som tog sig in för att vårda de drabbade.

Filmen ”Gaza: Doctors Under Attack”, i regi av Karim Shah, dokumenterade den systematiska förstörelsen av Gazas sjukvårdssystem: belägrade sjukhus, vårdpersonal som frihetsberövats och kollegor som dödats. BBC beställde filmen men vägrade sedan att sända den; det krävdes att Channel 4 till slut visade den i juli 2025.

Danieles film, ”Life Support”, följer internationella läkare som reste in i Gaza mellan oktober 2023 och september 2025. Den är uppbyggd kring material som de själva filmat med sina mobiltelefoner på överbelastade vårdavdelningar, samt material från två palestinska filmfotografer från Gaza: Mahmoud Abou Hamda och Suleiman Hejjy. Man får se barn som vårdas på sjukhusgolv, samt modersmjölksersättning, smärtstillande medel och kirurgiska instrument som stoppats vid gränsen. Fler än 1 700 vårdarbetare har dödats. Inget av det som visas på skärmen behöver någon förklaring.

Ja, de flesta läkare som uttalar sig är vita och brittiska, men de vet precis varför de syns i bild. De sätter konsekvent sina palestinska kollegor i centrum – de som arbetar maratonpass samtidigt som de sörjer sina egna familjer – och ser sig själva som en kanal för att låta dessa kollegor bli hörda.

Detta är filmens trojanska häst: ett bekant ansikte från ett brittiskt sjukhus lockar en publik som annars aldrig skulle se en film om Gaza, för att sedan lämna över berättelsen till de palestinier som den faktiskt tillhör.

Istället för att låta tittaren själv dra slutsatsen att ett folkmord pågår utifrån vittnesmål från dem som utförde det, visar dessa filmer dess konsekvenser på barns kroppar.

 

Att tro på palestinier

Varför rullas röda mattan ut för Naza när palestinska vittnesmål så sällan får samma mottagande? En del av svaret är obekvämt, och det bör sägas rakt ut.

Västvärldens publik har fostrats till att betrakta palestinska vittnesmål med misstänksamhet; under tre års tid avfärdades palestinska läkare och journalister som propagandister. Dödstalet – som nu överstiger 74 000 – avfärdades länge med tillägget ”enligt det Hamas-styrda hälsoministeriet”, ända tills siffrorna inte längre gick att förneka. Palestinska journalister har dödats i rekordantal när de rapporterat om detta, och ändå behandlades deras rapportering som påståenden snarare än fakta.

När en israelisk filmskapare skildrar samma verklighet genom israeliska soldaters ord blir den plötsligt trovärdig, viktig och Oscarsvärdig. Detta är inte Abraham och Szors fel; de har konsekvent använt sin plattform för att lyfta fram palestinska röster. Szor har själv erkänt att ”palestinska journalister har rapporterat om detta under de senaste åren”.

Problemet ligger hos en filmbransch och en presskår som bara tror på palestinier när en israel går i god för dem. Inga hänvisningar till krav på balans eller beviskrav kan ändra på vad detta faktiskt är: antipalestinsk rasism.

Betrakta hur det har gått för andra filmer. Filmen ”The Mission” är uppbyggd kring filmmaterial som filmats med mobiltelefoner av det egna medicinska teamet, och följer den brittisk-irakiske kirurgen Mohammad Tahir genom Gazas sammanfallande operationssalar. Den är precis lika förkrossande som NAZA och skildrar folkmordet genom en arabisk läkares ögon, men den ska ha nobbats av alla stora filmfestivaler.

”Gaza: Doctors Under Attack” lades på is av vårt nationella public service-bolag och nådde publiken först via Channel 4, innan den senare vann en BAFTA-utmärkelse. Samtidigt samproducerades en film som satte förövarna i centrum av en nationell tidning, som också hyllade den på sina sidor.

Jag uppmanar ingen att bojkotta NAZA. Se den, och låt den undanröja varje sista ursäkt för att hävda okunskap, men tro inte att det är den definitiva skildringen. Den tillhör Gazas befolkning och de läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal – framför allt palestinier – som stannade kvar och fortsatte arbeta medan sjukhusen bombades omkring dem.

Om du bara ska se en film om Gaza i höst, se tre. Se NAZA för att förstå hur dödandet organiserades, och därefter ”Life Support” och ”Gaza: Doctors Under Attack” för att se vilka det drabbade. Fråga dig själv efteråt vilken av dem du var mest benägen att tro på, och varför.

 

 

Original text: NAZA: Why the world watches only when Israelis document genocide