Krisen mellan Qatar och koalitionen Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten och Bahrain sedan ett år sen har inte
bara förändrat den geopolitiska balansen i Mellanöstern, men också bekräftat den interna religiösa och politiska
uppdelningen inom den sunnimuslimska världen med ett islamistiskt läger som sponsras av Doha och ett anti-islamistisk
som stöds av staterna i koalitionen.

En komplicerad rapport

Den nuvarande konflikten är det senaste kapitlet i historien om det komplicerade triangelförhållandet mellan den
egyptiska staten, Muslimska brödraskapet och Gulfstaterna. Det hela började på 1950-talet då många medlemmar av
brödraskapet tog sin tillflykt från Nassers förtryck till Persiska vikens länder, särskilt till Saudiarabien. Mötet
mellan islamisterna och Saudiarabien kännetecknades fram till början av 1990-talet av samarbetet. Muslimska
brödraskapet betraktades som naturliga bundsförvanter mot revolutionära arabiska rörelser och bidrog till att öka
Riyadhs Pan islamiska legitimitet.

Det var under denna period som den kulturella och religiösa blandningen mellan idéer från brödraskapet och den saudiska
wahhabismen födde Sahwa Islamiyya rörelsen (Islamisk Uppvaknande). Detta samarbete tog slut med Gulfkriget 1990-1991 då
för att befria Kuwait, som var då ockuperade av Saddam Husseins Irak, tillät den saudiska monarkin amerikanska trupper
att bli stationerade på sitt territorium, något som förargade islamisterna.

Gapet ökade ytterligare med 2011 arabiska revolutioner. Medan det muslimska brödraskapet och andra islamistiska
rörelser, med stöd av Qatar och Turkiet arbetade för att skapa en ny politisk ordning i Mellanöstern, Saudiarabien och
Arabemiraten ingrep för att återställa status quo, och gav sitt stöd framför allt till Egyptens General al-Sisi.

Kritik och anklagelser

Efter uppbrytningen år 2017 har ökat antalet anklagelser, kritiska analyser och förolämpningar från politiker,
intellektuella och prästerskap på båda sidor. Den pro-islamiska front som stödjer Qatar anklagar motståndare för att
förråda islam och främja västerländsk sekularism. Således kritiserade i oktober 2017 den marockanske Ahmad al-Raysuni,
chef ideolog för rörelsen Unity och Reform (MUR) och vice ordförande i International Union of Muslim Ulama, den
saudiska Islam för att gått från ”blommande till dekadens”.

Under hösten 2017 anklagade Al Jazeera journalisten Ahmad Mansur i en artikel i Qatars dagstidning Al-Watan,
Arabemiraten och Saudiarabien för att medvetet vilja sekularisera de muslimska samhällena. Och Soumaya Ghannouchi,
dotter till grundaren och ledaren för det tunisiska islamistiska partiet Ennahda, beskrev i en serie artiklar
publicerade i den pro-qatariska online dagstidning Arabi21, den nuvarande konflikten som en kamp mellan en demokratisk
och liberal islam och en autoritarisk som följde religionen i det förflutna, men idag blivit sekulariserad.

Den anti-islamistiska fronten, för sin del, skyller den för våld och kaos som agiterar muslimska samhällen under det
muslimska brödraskapets skadliga inflytande. Således den saudiska kronprins Mohammed bin Salman (MBS), som lovade att
”ta tillbaka” Saudiarabien till en ”moderation” som han påstår fanns före 1979, tillskriver den religiösa extremismen i
riket till brödraskapets infiltration, särskilt i det saudiska utbildningssystemet.

Arabemiratens Islam – mellan tradition och kritiskt tänkande

Utöver den disputerbara historiska berättelsen som föreslagits av MBS, är hans plan att reformera islam fortfarande
mycket vag. Det handlar inte så mycket om religiös reform men om en islam som inte hindrar landets
moderniseringsprocess, som inte blir en form av politisk opposition och inte undergräver landets internationella rykte.

Det är därför det verkliga alternativet till den islamistiska tolkningen inte är islam, som vi inte vet när eller hur,
kommer att födas i Saudiarabien, men den islam som främjas av Arabemiraten nu. Dessa, till skillnad från Saudiarabien
och Qatar, följer inte Wahhabi-doktrinen, men Maliki-skolan. Samtidigt har dock Arabemiraten inte islamiska
institutioner genom vilka de kan vidarebefordra sitt eget religiösa budskap. Deras islamiska politik har därför varit
att sponsra nya, nominellt oberoende institutioner ledda av eminenta personligheter i den sunnimuslimska världen.

Bland dessa institutioner finns Rådet för Muslimska Kunniga och Forum för att främja fred i muslimska samhällen, båda
skapade i Abu Dhabi 2014. Rådet, som samlar präster från hela världen, leds av Al-Azhar Grand imam Ahmed al-Tayyib och
utgör ett svar på International Union of Muslim Ulama, ett nätverk av religiösa experter och intellektuella med
islamistisk inriktning, mycket nära Qatar, etablerade och led av den ”globala mufti” Yusuf al -Qaradawi.

Forum för främjande av fred leds av den mauretanska Sheikh Abdullah Bin Bayyah, som var en del av Ulemas världsunion
fram till 2013. Dessa två institutioner uttrycker en islam som är relaterad till traditionella juridiska och teologiska
skolor och sufi spiritualitet, engagerad i interreligiös och interkulturell dialog och beslutsamt fientliga mot
politiska och våldsamma tolkningar.

Men Arabemiraten agerande syftar inte enbart att leda mot en neo-traditionell religiositets riktning. Under en längre
tid har Muhammad Shahrur, syrisk intellektuell som har åtagit sig att ta fram en förnyad exeges av Koranen, varit en
återkommande gäst i Abu Dhabi Tv-kanal. När debatten i Tunisien öppnades om behovet av att övervinna ojämlikheten
mellan män och kvinnor i arvsrätt, fann sig han i motsatt läger till Sheikh Al-Tayyib.

Enligt en undersökning som publicerades i juli 2017 av Al-Jazeera, skulle Arabemiraten också vara den viktigaste
initiativtagare och finansiär av Muminun Bila Hudud (”Troende utan gränser”), en stiftelse vars huvudkontor finns i
Rabat och i vilka intellektuella från hela arabvärlden deltar. Med en hel del publikationer och imponerande evenemang
främjar Muminun Bila Hudud kritiskt tänkande om den islamiska traditionen och förhållandet mellan islam och det
offentliga rummet samt synliggör dessa ”nya tänkare” som under de senaste åren har utvecklat en omtolkning av
uppenbarelsen med hjälp av de instrument som modern textkritik erbjuder. Den har till exempel publicerad den kompletta
verk av den egyptiske intellektuell Nasr Abu Zayd, känd för sin historiska hermeneutik av Islams heliga text.

Två modeller för sunni islam

Qatars Emir Tamim och den mycket aktiva Abu Dhabis prins, Mohammed bin Zayid, är således representanter för de två
stora tolkningar som tävlar idag för inflytande över den sunnimuslimska scenen. Å ena sidan, en politisk läsning av
islam som bygger på kritiken av den rådande ordningen och auktoritära regimer, som uppmärksammar social rättvisa och
främjar ett re-islamiserings projekt av samhället och institutioner i de ”islamisk-demokratiska” regimer i kölvattnet
av erfarenheterna dömda till misslyckande efter upproret 2011 i Tunisien och Egypten. Å andra sidan en Islam fokuserad
på personlig andlighet, fientlig mot våldsamma tolkningar som förekommer i den offentliga arenan men med mycket lite
intresse i att blanda sig i regeringarnas politiska och ekonomiska val, även med risk för att blunda inför missbruk och
orättvisor som begås av dessa.

Även om dessa alternativ finns idag i många muslimska samhällen, är det intressant att notera att det inte
nödvändigtvis är avsedda att generera splittrande konflikter. I länder som Tunisien och Marocko, där den demokratiska
uppbyggnadsprocess fortsätter att gå framåt, finns också de som hindrade islamismen att monopolisera den religiösa
sfären, men utan att utesluta det politiska utrymmet och samhället.

Anteckningar:

Michele Brignone, vetenskaplig sekreterare för Oasis International Foundation, är lärare vid det katolska universitetet
i Milano. Denna artikel publicerades första gång den 21 juni 2018 i Oasis.