Ramona Wadi – Middle East Monitor
Inför 78-årsdagen av den palestinska Nakba säger tystnaden runt om i världen mycket om glömska. I FN kommer den internationella institutionen att ägna ett kort program, hittills preliminärt, på två och en halv timme åt en pågående brytning som eskalerat till folkmord. Hela världen har bevittnat Israels folkmord i Gaza, och Nakba behandlas som mindre än en kvarleva från det förflutna.
I en tid då Israels hasbara behöver en ökning på 730 miljoner dollar, bör det internationella samfundet reflektera över sin egen medverkan. Även när Israel knappt kan upprätthålla sin berättelse längre, föredrar världsledare att göra Nakba obetydlig. FN, å andra sidan, pryder sin medverkan med ett slentrianmässigt program som talar för sig självt.
Palestinier har upprepade gånger talat om Nakba som pågående. FN behandlar Nakba som en enskild händelse. Världsledare utstrålar bara tystnad. Det finns ingen diskussion om den olaglighet som vävts in i 1947 års delningsplan, förintelsen av palestiniernas självbestämmande, ideologin om Stor-Israel som gav sionismen grunden för Nakba, eller rasismen som fungerade som det grundläggande argumentet för kolonialism. Det palestinska folket, långt borta i början av katastrofen, är nu ännu mer avlägsna som ständiga flyktingar som står inför folkmord.
År 1947 fick delningsplanen en majoritet av rösterna. År 1948 motsatte sig världen inte de massakrer som sionismen begick för att etablera Israel på koloniserat palestinskt territorium. Sjuttioåtta år senare har Israel inga invändningar mot vare sig sitt våldsamma ursprung eller sitt folkmord i Gaza. Den ockuperade Västbanken förblir instängd mellan illusorisk statsbyggande och tvångsförflyttning, medan palestinier som bor i Israel knappt talas om.
Inte ens ICC:s arresteringsorder kan verkligen räknas som ett steg mot rättvisa, eftersom byråkratiska kryphål och den numera bortglömda diplomatiska debatten om Israels folkmord har mer makt än en sann uppgörelse om kolonialismens brott.
Det senare är naturligtvis avsiktligt, på samma sätt som delningsplanen från 1947 var avsedd att bana väg för ett våldsamt kolonialt företag.
När palestinier minns Nakba är det världens plikt att åtminstone iaktta det palestinska folkets hågkomst. Mellan palestinskt kollektivt minne och den nuvarande verkligheten måste årtionden av palestinsk historia begravd under det humanitära paradigmet och Israels säkerhetsnarrativ ges utrymme att återuppstå i det globala medvetandet. På samma sätt som människor runt om i världen motbevisade Israels folkmordsrättfärdiganden, måste även det internationella samfundets rättfärdiganden om Nakba motbevisas. Det är ingen idé att vända sig till FN för minnesstund när dess medverkan i koloniseringen har dokumenterats. Det är inte heller meningslöst att hänvisa till internationell rätt, när internationell rätt är ett verktyg i händerna på tidigare kolonialmakter som ger Israel straffrihet.
Det finns ingen rättvisa i FN:s hycklande hågkomst; den framställer bara det palestinska folket som permanenta flyktingar, samtidigt som den underlättar internationell glömska om Nakba.
Original text: The Nakba between hypocritical remembrance and oblivion
