Om Al Sauds initiala framgång kan hänvisas till dess anda av våld, dödande av muslimer och plundrandet av deras
tillgångar, dess efterföljande prestationer ska utan tvekan tackas den brittiska regeringens ekonomiska, politiska
och militära stöd. Det är så till den grad att varje analys av frågan vore meningslöst utan att ta hänsyn till
Storbritanniens roll.

Även om Al Saud använde parollen om monoteism för att motivera dess agerande ända till slutet av den andra saudiska
och Wahhabi period, i början av den tredje perioden förvandlades wahhabismen själv till ett medel för framflyttning
av Storbritanniens mål i den islamiska världen.

Förr i tiden, förutsatt samarbete mellan wahhabismen (tro) och Al Saud (politik och makt) grunderna för utveckling av
Wahhabi läran. Under senare år har dock samverkan mellan den politiska Salafismen (Al Sauds wahhabismen) och
Storbritannien och USA:s kolonialism ersatt det så att de saudisk-brittiska relationerna för närvarande kan betraktas
som unika.

Frågan är hur en rörelse som hävdar monoteism och en stark hållning till religionen och dessutom anser sig vara
laglig representant av muslimernas och troendes blod, egendom och heder under sken av att slåss mot polyteism, blir
medbrottsling med en kolonialmakt som Storbritannien och bevara dess intressen tillsammans med de heliga
helgedomarna?

Utgångspunkter för de wahhabitiska idéerna växte i skuggan av makt och politik. I den inre dimensionen, det är ingen
tvekan om att relationen mellan Muhammad ibn Abd al-Wahhab och Muhammad ibn Saud, emiren av Al-Diriyah, garanterade
wahhabismens överlevnad.

Men en annan viktig fråga är att hur kan wahhabismen lyckas stå emot hinder och genomsyra sin kallelse utan starka
övertygelser och även karismatiska ledarskap?

Vid den tiden stötte wahhabismen åtminstone på två stora hinder. Först, allmänheten och de muslimska lärdas
uppfattning, enligt vilken Muhammad ibn Abd al-Wahhabs rörelse stred mot islams principer. Oppositionen var så
utbredd att den inkluderade även Wahhabs far och bror.

Vidare de möte motståndet från lokala härskare. Riyadh och Eynieh emirater var oense med Wahhabis. Riyadh
administration gick vidare mellan saudiska emirerna för år. Efter en framgång i kampen mot saudierna, skickade den
egyptiska armén de saudiska emirerna till Istanbul och halshögg dem för att sätta exempel för falska fordringsägare.

Men som en fullständig överraskning, lyckades en tanke som inte kunde utvecklas i sitt ursprungliga territorium och
där den hade dragits bort, sätta rot i ett annat land och växte i exil.

Med lite eftertanke kan det förstås att den avvikande rörelser blev kapabel att bestå och fortsätta växa när den fått
Storbritanniens stöd.

Storbritannien, där solen aldrig gick ner förr, insåg i början av nittonhundratalet att den gamla kolonialtiden och
även deras direkta närvaro i koloniers tid gått mot sitt slut. Som ett resultat av det beslöt de att hitta ett sätt
för att vara närvarande i andra länder indirekt. Därför förändrades metoden för kolonialismen i muslimska länder och
den så kallade neokolonialismen uppstod.

Ett av Storbritanniens viktigaste policy som rör frågan var att skapa osämja och splittring bland muslimer i syfte
att förhindra deras konvergens för islamisk enhet och i slutändan förhindra etableringen av den muslimska Ummah. Den
bästa strategin för att nå det målet var att generera fraktioner och Takfiri rörelser bland muslimer. Därför tryckte
Britannien vidare med att skapa och stödja avvikande rörelser.

Den koloniala politiken bedrevs på två fronter. Först fokuserade det på att hitta folk som kunde följa kolonialismens
mål genom att bilda falska religioner. Den andra, en politik centrerad kring stöd till avvikande och anti-religions
rörelser i den muslimska världen, såsom liberal, nationalistiska eller salafi rörelser som motsäger religionens
transcendentala läror.

När det gäller wahhabismen måst vi ställa oss frågan formade den brittiska kolonialismen sekten från början och ledde
den avvikande rörelsen innan Muhammad ibn Abd al-Wahhabs kallelse eller upptäckte och använde Storbritannien igen
dess splittrande funktioner, som är i linje med dess politik i muslimska länder, efter Wahhabs uppmaning särskilt i
den tredje saudiska perioden?

En sak är klart, om man kan förneka Storbritanniens roll i skapandet av sekten, man kan inte ignorera dess roll i
återupplivandet av skolan efter Wahhabs död och hans utresa från halvön.

Men naturligtvis, det finns bevis som visar relationen mellan brittiska spioner och Muhammad ibn Abd al-Wahhab under
hans studier tid före offentliggörande av hans kallelse.

I en bok med titeln ”Memoirs of Mr Hempher” förklarar den brittiske spionen Hempher i detalj sina förbindelser med
Muhammad ibn Abd al-Wahhab, hans sätt att ingjuta tvivel och strategin att bilda Wahhabs förgörande karaktär.

Somliga ifrågasätter bokens äkthet och säger att det var skrivet av wahhabismens motståndare och det inte fanns någon
sådan person i historien. Men spridningen och acceptans av boken i vetenskapliga församlingar visar att det finns
viss sanningshalt i det. Det som bekräftar riktigheten av delar av bokens innehåll är fakta om Wahhabs personlighet,
tro och läror.

I själva verket om man observera wahhabismens natur, kan man se utan tvekan spår av den koloniala skolans läror,
däribland bannlysning av alla muslimer, kampen mot deras offentliga föreställningar, genom att använda tvivel för
att skapa osäkerhet och tvister i det islamiska samfundet, mellan Shia och Sunni muslimer, förstörelse av islamiska
monument och heliga platser som resulterar i förlusten av muslimernas religiösa identitet, och slutligen striden med
begrepp som tillflykt, pilgrimsfärd och byggande av helgedomar över gravar som orsakar en separation mellan framtida
generationer och tidigare utestående läror.

I den politiska dimensionen tog wahhabismen steg helt i linje med de brittiska målen trots påståenden om att slåss
mot polyteism och återuppliva monoteismen.

Nu är det så att även om vi erkänner att Storbritannien inte spelade någon roll i skapandet av wahhabismen och i
Muhammad ibn Abd al-Wahhabs utbildning, vi har ändå inga tvivel alls om Storbritanniens roll i återupplivandet av
sekten. Båda argumenten leder till en konkret slutsats. Även om wahhabismens skola inte skapades av kolonialismen,
den utför till fullo sitt jobb, som fokuserade på att genomföra kolonialismen mål i de islamiska länderna.

Originaltext: Wahhabism, means of advancing goals of UK colonialism in Islamic world >>>>>