Jag är i Jemens International Hospital i Taiz, den jemenitiska staden i de centrala högländerna som lider av en svår
brist på vatten att människor kan använda sina kranar i 36 timmar var 30 dagar eller så. De måste fylla allt de kan
för att sedan blir beroende av transportbilar som kommer till trakten och säljer den dyrbara vatten som om det vara
ett dyrbart mineral.

Jag besöker Mohamed Qaid, 25-år gammal arbetare från det närliggande samhället Qarad, som träffades av tre kulor i
handen och bröst den föregående natten. Han sköts av en krypskytt från Marzu, en grannby. Båda grupper har kämpat
för vattenreserverna, som snabbt håller på att ta slut, i deras gemensamma bergskällor. Sex personer har dödats och
många fler skadades i sammandrabbningar sedan 2000, vilket har intensifierats under de senaste dagarna. En person
dödades i går kväll. Qaid lider, men han ville berätta vad som händer här.

Jag har en fråga: ”Blev du verkligen sköt i en kamp för vatten?”.

Han rynkar på pannan när han svarar: ”Det var inte om politik. Det handlade inte om det muslimska brödraskapet. Det
var om vattnet.”

Det finns ett budskap i denna flaska. Jemen, landet av enastående skönhet, med underbara människor, är en katastrof
av mänsklig utveckling. Här ser man vad ett halvt sekel av politisk misskötsel innebär, tillsammans med misskötsel
av naturresurser, snedvridningar i oljeproduktion och en befolkningsexplosion. Men Jemen är bara ett decennium för,
än Syrien och Egypten när det gäller den typ av kris i mänsklig utveckling som hela regionen kommer att stå inför.

När man frågade den stora amerikanska miljöaktivist Dana Meadows om det var för sent att göra något åt
klimatförändringarna, brukade hon säga: ”Precis, vi har tillräckligt med tid om vi börjar nu”.

Den arabiska världen har precis tillräckligt med tid om de börjar nu. Om människor inte slutar slåss med varandra
kring döda ideologier och sekteristiska skillnader och istället fokuserar på att övervinna sina brister i kunskap
och manar till frihet och egenmakt för kvinnor, som FN: s rapport om mänsklig utveckling bland araberna pekade på,
då finns det inget hopp. Som Qaid sade, dessa gamla ideologier i Jemen är idag en lyx. Det är bara vatten som
gäller.

Jag kom till Taiz för att skriva min spalt och filma en dokumentär om klimat och det arabiska uppvaknandet. Vi
landade med en helikopter från Jemens flygvapen med Abdul Rahman al-Eryani, tidigare minister för vatten och miljö i
Jemen, som inte skräder orden.

”I Sanaa, huvudstaden, på åttiotalet, var man tvungen att borra cirka 60 meter för att hitta vatten. För närvarande
måste man borra 850-1000 meter för att hitta vatten. Jemen har 15 grundvattenkällor, och endast två är idag
självförsörjande, alla andra ständigt förbrukas. Och någonstans i Jemen finns det grundvattenkällor som håller på
att ta slut, där finns de värsta konflikterna”.

En av de mest hotade grundvattenkällor finns i Jemens Rada bassäng” tillade han, ”och den finns i al-Qaidas
bastion.”

I norr, vid gränsen till Saudiarabien, brukade regionen Sa’ada vara ett av de rikaste områdena för att odla druvor,
granatäpple och apelsin.

”Men, de överanvände sina grundvattenkällor i sådan utsträckning att många gårdar torkade” sade Eryani, och detta
skapade stämningen som utnyttjades av Houthi sekten till förmån för Iran, för att rekrytera unga arbetslösa arbetare
och lansera en separatistisk rörelse.

Denna miljökatastrof uppstod på sjuttiotalet, när olje- och byggboom exploderade i luften i Persiska viken, och
mellan 2 och 3 miljoner outbildade jemenitiska män lämnade sina samhällen för att bygga Saudiarabien.

”På grund av detta” sade Eryani, ”förblev arbetsfälten tomma.”

Kvinnor började skära ner träd som bränsle, och odlingsfälten urholkades på grund av bristande underhåll. Det ledde
till omfattande erosion i kullarnas flank och massiv ackumulering av salter från ”wadis”, tillfälliga flodbädden,
vars rika jord stödde tre skördar per år, inklusive Jemens berömda kaffe.

Ansamlingen av salter från ”wadis” förstörde kaffe odlingen och många jemeniter valde andra grödor att plantera som
genererar pengar och kräver mindre bördig jord. Det bästa var kat, den narkotiska blad som detta land är beroende
av. Men kat behöver mycket vatten, och det ledde till överdriven utvinning av grundvatten.

Jag intervjuade ledarna för de två stridande grupper, Abdul Moimen från Qarad, 42 år gammal, och Ahmed Qaid från
Marzu, 40 år gammal. Båda hade två saker gemensamt, båda hade tio barn, och när jag frågade dem båda vad som skulle
hända med vattenreserverna när deras tio barn hade tio barn vardera, sade både först var sin version av ”Gud kommer
att ge oss” och sedan individuellt svarade ”avsaltning”. Men det kostar mycket mer pengar än vad Jemen har råd med
nu.

”Jemen drabbades av två droger, kat och enkel oljepengar” sade Eryani.

Kat konsumerade allt vatten och oljepengar förförde lätt arbetskraften att lämna landet för att söka jobb som inte
krävde särskild kompetens. Men nu när de flesta jemenitiska arbetare sänts hem från Saudiarabien, har de hittat ett
land som håller på att bli utan vatten, med få arbetstillfällen och ett trasigt system av offentliga skolor som lär
mer religion än vetenskap. På grund av detta, får Jemen inte det den har mest behov av, en bildad klass som inte är
bunden till ett jordbruk som har allt mindre vatten, inte utan ett bättre ledarskap och ett nytt politiskt
samförstånd.

Det finns dock en strimma av hopp. Jemeniterna deltar i en nationell dialog som är unik och fredlig, väldigt
annorlunda än den från Syrien och Egypten och med ungefär en tredjedel av kvinnliga deltagare, för att producera ett
nytt ledarskap. Kanske de börjar på botten. Men, bland alla stater i det arabiska uppvaknandet, de har faktiskt den
bästa chansen att börja om nu, om de tar chansen.

De värsta konflikter i Jemen finns i alla område där grundvattenkällorna håller på att sina.