Din senaste bok heter ”Dictionary of Islamisms”. Betyder detta att det finns flera typer av islamism och att vi skulle ha en mycket förenklad
syn på denna term?

Amélie Chelly: Ja, som en allmän regel, när man har termer som slutar på ”ism” har man oftast också tre kategorier. Du har skolorna till
exempel kubism, naturalism eller många andra. Du har beteenden, som vi kan säga professionalism, altruism eller annat. Alkoholism, varför
inte? Och till sist har vi ideologier. Det är när man tar en term, till exempel ”jämlikhet” och gör en ideologi av den, det vill säga man
utgår från denna term för att göra den till en sorts grundprincip, ett axiom innan man sedan konstruerar ett helt förklaringssystem kring det.
Genom att sätta ”ism” blir det en ideologi.

Så i själva verket skulle islamism i singularis vara en ideologisering av religionen Islam. Och vi pratar om islamism, varför? Redan från
början utgår man från principen att man har ett enormt antal grenar av själva religionen, om vi varje gång eller för några av dem genomförde
en ideologisering, skulle vi tvingas använda plural för att prata om islamismer.

Nu, efter att ha förklarat vad islamism teoretiskt är, ur praktisk synvinkel, tvingas vi observera att det finns tendenser som är extremt
olika, till exempel om vi tar de två stora kända grenarna (av Islam), sunniismen och shiismen. Du har en ideologisering av shiism som är
välkänd sedan den från 1979, konkret växte fram i Iran, under namnet velayat-e faqih, det vill säga ”juristen-teologens förmyndarskap”. Detta
är den ideologi som för närvarande har varit grunden för den iranska regimen i över 40 år.

På den sunnitiska sidan finns det också flera stora tendenser, varav de mest kända är Muslimska brödraskapet. Det är en ideologisering av en
autokratisk och ortodox version av salafistisk islam som har ideologiserats. Du har fortfarande många fler. Och även inom själva grenarna som
är ideologiserade har man undergrenar som grenar av salafism typ. Du har till exempel några som kan vara pro-Bashar (Al-Assad, i spetsen för
Syrien), anti-Bashar för många andra, eller som kan vara revolutionärer. (…) Kort sagt, du har därför en sorts otaliga ideologisering av
Islam och det förefaller mig vara det minsta du kan göra för att försöka förstå konturerna av var och en av dem.

Det finns många versioner av islamism. Men alla är trots allt ganska radikala former som, till exempel i Europa, majoriteten av muslimerna
inte ansluter sig till.

Amélie Chelly: Ja så klart, självklart. Det finns några som utgör ett mindre problem ur media synpunkt eftersom de ur säkerhetssynpunkt också
utgör ett mindre problem. Men det är uppenbarlig att i alla scenarier jag har presenterat, finns det något som är extrem, som växer, och som
därför potentiellt innehåller grodden till en övergång till handling, på väg att agera. Men det betyder inte att de doktrinära tendenserna i
var och en av dessa grenar måste förväxlas, tvärtom, du har distinktioner att göra.

Det finns de som rekommenderar att termen ”islamism” inte längre ska användas för att tala om extremister så att muslimer inte associeras med
denna radikala minoritet. Tycker du att det är relevant?

Amélie Chelly: I själva verket handlar det om en brist på pedagogik som tvingar oss att göra detta för att inte faktiskt falla i de fällor som
dessa specialister tror. Det är brister som faktiskt finns, men den första utbildningsåtgärden är att förklara skillnaden mellan Islam och
islamism.

Islam är religionen, islamism är ideologisering av religionen. Så från det ögonblick vi förstår denna distinktion kan vem som helst förstå att
en islamist inte är en muslim. En islamist är någon som har anslutit sig till en ideologisering av islam. Medan en muslim är en anhängare av
religionen Islam.

Och då är frågan om att föredra termen ”extrem” lite komplicerad för än en gång är allt relativt. För även om man till exempel tillhör till en
av de olika form av Islam som inte är ideologiserade så har man också gott om grenar där. Om bara vi fokuserar på sunniismen, måste du till
exempel ta hänsyn till, för att inte tala om heterodoxier eller andra, rättsvetenskapliga skolor, som kallas maddhab, shafiiter, malikiter,
hanifiter som genom politisering och politisk kontextualisering faktiskt också främjat födelsen på ett visst sätt av wahhabismen. Men när du
tar det, vad skulle vara kriterierna för att gå och säga vilken av dessa skolor som är den strängaste?

Som en generell regel är den parameter som beaktas skälet till valet, eftersom ju mer utrymme det finns för rationaliseringar inom
rättsvetenskapens ram, desto mer talar man om flexibilitet och desto längre bort från utsikter att betecknas som extremist. Så vi har också
allt detta arbete att göra för att definiera parametrarna som gör det möjligt för oss att avgöra vad som är extremistiskt och vad som inte är
det.

Anteckningar:

Amélie Chelly är författare till boken ”Dictionnaire des islamismes”, en analys av de olika former av islamism som ofta inte diskuteras av så
kallade experter och median med syftet att generalisera termen och med det innefatta muslimerna som helhet.