I min tidigare artikel, med titeln ”De andalusiska grundare av Kretas emirat” berättade vi om upproret i Sequndas förort till
Sequnda och tusentals Cordoba bornas exil genom beslut av emiren al-Haqem I år 818 e.Kr., och hur de olyckliga efter många
svårigheter och lovvärda gärningar, leddes av en man från Pedroche, Abu Hafs al-Balluti till den bysantinska ön Kreta där de
grundade ett emirat.

Idag kommer vi att gå igenom slutet av denna historia. Den numismatiska forskaren Georges Carpenter Miles erbjuder oss den
genealogiska ordning av de kretensiska emirer av Cordobas ursprung, baserat på de valutor som har hittats. Tronen ärvdes från far
till son i många generationer, alla ättlingar i direkt linje till Abu Hafs, den första emir, alla från förortens folk.

Och så gick det fram till år 961 när fredlösa Cordoba borna vräkta för alltid från ön. På den tiden cirkulerade en profetia i
Konstantinopel, Bysans huvudstad, som sade att den som lyckades återfå Kreta till kejsardömet skulle genom denna ära komma upp till
tronen. Sådan var blandningen av respekt, rädsla och myter som det kretensisk-andalusiska emiratet inspirerade bysantiner. Äran var
reserverad för den kejserliga truppens general, Nicephorus Phocas.

Då regerade Kreta Abd al-Aziz bin Suhaib al-Qurtubi. Att Kretas sista emir antog ”laqab” eller smeknamn al-Qurtubi (Cordoba bo) ger
oss ett tydligt bevis för att, efter nästan ett och ett halvt sekel av orättvis exil, var ättlingarna till dessa utlänningar mycket
stolta över sitt ursprung och sin identitet.

Theodosios Diakoner presenterar för oss Kretas sista emir i den enda beskrivningen som finns om honom som ”gammal, blek, full av
smärta, liten, skallig och hård ansikte.” Men… alla vet att, när det enda beskrivning som finns är gjorda av en fiende…! Dagens
grekiska historiker erkänner distorsionen, manipulationen och fördomar med vilka de bysantinska och grekiska källor fortfarande
behandlar historien om emiratet i Kreta och Cordoba borna som grundade det.

Nikolaos Panagiotakis skriver: ”Den bild som vi får av bysantinska källor om staten som grundades av Abu Hafs kan inte vara en
positiv bild, eftersom den dikteras av fanatism och hat. Det är allt annat än objektiv, den inställningen som historiker har
gentemot Kretas andalusiska ledare. De presenterar Kretas muslimer som hänsynslösa pirater.” Dessutom säger Vassilios Christides,
”Långt ifrån att vara blodtörstiga pirater, som vissa författare har hävdat, de utvecklade sin egen civilisation.”

I själva verket, de landsflyktiga Cordoba borna införde en avancerad civilisation vilket var också vanligt i alla arabiserade stater
på den tiden, även om det inte finns alltför många de referenser vi kan ta fram om det, eftersom Nicephorus Phocas, åter erövrare av
Kreta till Bysans, efter att han ockuperade ön, ägnade sig ihärdigt att förinta, förstöra alla dokument och lämnade inte någon sten
kvar vilket säkerställde en grundlig utrotning av detta folk. Men det finns information i de arabiska källor, både om emiratets
författare och titlar på deras verk som om det ständiga kulturutbytet mellan Bagdad, Egypten och al-Andalus och den andalusiska
Kreta. Levi-Provenca säger att det är bekräftat att öns kulturella band med al-Andalus och andra arabländer stärktes med tidens
gång.

Bysantinska krönikor säger att ingenting tillfördes ön av Cordoba borna inom konst och kultur, men efter dess återerövring av
Bysans, efter mer än två års förintelse, rivning, bålar med pergament, papyrus och andra dokument och full förödelse led av
Nicephorus Phocas och hans armé, seglade från Kreta tre hundra fartyg lastade med rikedomar och konst.

Christides skriver: ”Den andalusiska Kretas rikedom framgår av bytet som samlades in av Nicephorus Phocas, som chartrades på 300
fartyg efter återerövringen”. Enligt Leon Diakoner inkluderade bytet ”orientaliska mattor, textiler gjorda av silke och guldtrådar,
vapen av guld och silver, ljuskronor och snidade brons dörrar, sten reliefer, och i allmänhet, konstverk av utsökt elegans”. Det är
allmänt känt att de utsökta snidade brons dörrar i Lavra kloster i Athos, kom från bytet från Kreta mellan 961 och 963, som togs
från deras moskéer och palats innan de revs ner. Och det var inte de enda andalusiska rikedomar med vilken Nichéphoro Phocas prydde
klostret där han ville bli begravd efter sin död.

Den bysantinska återerövringen av Kreta var ett utrotningskrig. Belägringen av kapitalet, Khandaq, var lång och smärtsam, den varade
från början av augusti 960 till mars 961. De kejserliga trupperna hånade sina motståndare på många sätt för att underminera deras
moral, de visade på murarna huvuden på soldater och de stympade kroppar av kretensiska och andalusiska fångar, eller kastade sopor
och ruttna kroppar efter döda djur när de visste att de belägrades var nära att svälta.

Invånarna och försvarare av Khandaq svarade med mod och list, de visade på murarna och dörrarna i rigorös ställning deras
skrämmande, långa, starka och trotsiga svarta soldater med rakade huvud, något de visste skrämde Bysans trupper och från minareter
skrek man dystra förutsägelser på grekiska. Men belägringen av kapitalet förstärktes på land och hav.

Den modiga motstånd av Khandaqs försvarare därefter förvandlades till heroisk, svält och epidemier drabbade invånarna i staden och
trots så mycket förstörelse, säger Christides, var avhopparna få. Och slutligen, svältens kraft tvingade de andalusiska
myndigheterna att överlämna Khandaq, huvudstaden de grundade som en avbild av deras sakande Cordoba förort.

Torget föll i bysantinska händer den 7 mars 961, och efter det föll alla provinser samt de mindre öarna. Efter huvudstaden och öns
kapitulation följde en våldsam massaker, plundring och förstörelse. Khandaq fall blev en urskillningslös blodsutgjutelse, där ingen
åtskillnad gjordes mellan andalusiska ättlingar och kretensarna, mellan muslimer och kristna, eller mellan män, kvinnor och barn.
Dödssiffran beräknas av Nuwayri till 200 000.

Krönikorna hävdar att efter öns kapitulation följde en etnisk och religiös rensning, de ursprungliga kretensare som konverterade
till islam fick samma öde som Cordoba ättlingar och man utsåg religiösa forskare för att försöka avslöja bland kretensarna kristna
man misstänkte att deras tro inte var äkta. Som det brukar hända i sådana fall, dök upp många falska anklagelser mellan grannarna
pga. avund, girighet eller personliga vendettor. Men ”det verkliga problemet bysantinerna hade framför sig var inte att göra de åter
igen kristna eftersom ingen hade tvingat till islam, men deras åter anpassning till den bysantinska kulturen.” (Vassilios
Christides).

Att detta krig var ett utrotningskrig av inte bara Cordoba ättlingar, men även det inhemska befolkning, bevisas av det faktum att
generalen Phocas var tvungen att återbefolka ön, något han gjorde med tusentals ”barbariska” allierade soldater från sin armé med
deras familjer; Därför blev Kreta återbefolkat med armenier, ryssar och slaver som fick dela på de bördiga markerna och med tiden
bildade de den nya kretensiska aristokratin. Men Nikolaos Panagiotakis säger att Kretas ekonomi stannade av sedan dess och att den
inte återfick en liknande prakt som den med emiratet förrän sent i det tolfte århundradet. (1)

Nicephorus Phocas tog inte fler fångar än det som behövdes för att visa kedjan med fångar som skulle ge glans till hans segerparad
som skulle äga rum i Konstantinopel, när han återvände till den kejserliga huvudstaden som Kretas erövrare. Bland dessa fångar fanns
den förra emiren, Abd al-Aziz al-Qurtubi och hans son och arvinge al-Nu’man. De visades som troféer tillsammans med andra fångar.
Strax efter dog emiren i exil och Nicephorus Phocas förkunnades kejsaren av Bysans, och därmed uppfylldes profetian, medan rikets
krönikörer spred den officiella historien om att Cordoba borna var bara pirater och ingen fördel eller förtjänst hade de tillfört
till Kreta.

I vilket fall som helst, trots de bysantinska åter erövrares avsiktliga och grundliga förstörelse av ön, tre hundra överbelastade
skepp med byte, rikedomar och konst, talade för sig själva.

Anteckningar

1. Skyllitzes Matritensis (Bysantinska kodex från 1000-talet), ”De Ceremoniis Aulae Bizantinae” av Constantinos Porfyrogenitus,
Nuwayri, al-Maqqari, ”Krönika” av Abu-l-Fath, Levi-Provencal, Reinhart Dozy, Vassilios Christides, Christos Makrypoulias, Nikolaos
Panagiotakis ” De andalusiska grundare av Kretas emirat” (Carmen Panadero essay), etc.