I väntan på det slutliga resultatet, som den Högre Oberoende Instans för Valet kommer att leverera, det islamistiska
Ennahda partiet har medgivit sitt nederlag mot den ”sekulära” Nide Tunis, de grupper som tillsammans har fått nästan
tre fjärdedelar av de 217 platserna som stod på spel (31 % och 38 % respektive). Det finns något, dock missvisande i
detta dominerande synsätt från media. Den enkla och till och med bedräglig inställning (och säkerligen stereotypa)
att definiera partierna utifrån en religiös position utelämnar, samtidigt, de verkliga skillnaderna som delar dem,
och under, de sanna gemensamma punkter som närmar dem.

Den religiösa frågan, som på ett konstgjort sätt underblåstes sedan januari 2011 av den gamla regimens apparat och
sedan mot regeringen ledd av Ennahda (oktober 2011-januari 2014), har mobiliserat endast den urbana eliten till höger
och vänster, som har använt islamofobin i sann europeisk stil, för att försöka införa, oavsett konsekvenserna, sina
politiska ambitioner.

Islamofobin har spelat en tydlig kontrarevolutionär roll och har också uppmuntrat jihadist islamism, som vid valets
tröskel, fortsatte att slå mot säkerhetsstyrkorna. Men i ett land där majoriteten av medborgarna betraktar sin
muslimska identitet som ett obestridligt faktum, har islamofobin haft liten inverkan på valet. Jag vågar påstå att i
själva verket Nide Tunis har fått rösterna från många väljare, jag känner några, som 2011 röstade för Ennahda och av
samma skäl.

”Terroristhotet”, den ekonomiska krisen, misstro mot de styrande partierna slitna av en icke övertygande maktutövning,
har aktiverat en nostalgi för diktaturen, men ännu mer för den tradition förkroppsligad av Habib Bourguiba,
självständighets far och nationalistisk despot fram till Ben Alis kupp 1987. ”Bourguibism” är en nostalgi efter
fadern, säkerhet, stabilitet inför en demokrati som har fört med sig kaos och terrorism. Ledda av den gamla
alligator, Caid Essebsi, inrikesminister under Bourguiba och parlamentets talman under Ben Ali, kommer tillbaka den
ancien régime genom val och historiska kläder.

Nide Tunis och Ennahda är inte olika i verkligheten utifrån sekularismens perspektiv (kom ihåg att den tunisiska
konstitutionen fastslår denna princip vilket godkändes under en islamistisk regering) och inte heller utifrån sin
klassammansättning (Ennahdas program är bara lite mer ”socialistisk” än Nides) men utifrån sina specifika
affärsintressen och deras politiska tradition. Och om man ska ta med på något sätt den religiösa frågan, skulle jag
säga att det har varit mer det Muslimska brödraskapets regionala nederlag, med sina förödande konsekvenser, som har
vägt tyngd på väljarnas beslut, skrämda av inbördeskrigets och statskuppens spöke.

De oligarkiska och politiska traditioners skillnader och ännu mindre den vilseledande konflikt sekularism/Islam bör
inte skymma de många likheterna mellan de två partier. Med två mycket likartade ekonomiska program som bygger på
utlandsskuld, utländska investeringar, utvinning och turism, är Ennahda lite mer känslig, åtminstone i sin retorik,
för social ojämlikhet vilket framgår av Rachid Ghannouchi senaste försvar av den kinesiska kapitalismen: ”jag har
observerat att i Kina marxismen inte praktiseras som en religion, men används som inspiration för en social vision
som försvarar de fattigas rättigheter, och samtidigt öppnar för fritt företagande, handel utan hinder och
internationella investeringar.”

De som insisterade på, som tidningen La Presse, att uttrycka strax före valet, att kampen mellan Ennahda och Nide är
en kamp ”mellan slöjan och modernitet”, glömmer att Ennahda är, på det politiska, ekonomiska och social nivå, snarare
mer ”moderna” än den ”sekulära” parti, där konvergerar flera av Tunisiens sorgligaste förflutna och som leds också en
av de äldsta män i landet.

Valresultatet gör tydlig åtminstone tre saker. Den första är återkomsten av ”fulul” från den gamla regimen, delvis är
det också Ennahdas skuld som i sina tre år av parlamentarisk majoritet inte ville driva igenom lagstiftning som hade
lagts fram av sin egen regering och som skulle hindra deras integrering i det politiska livet. Ett antal tidigare
ministrar från Ben Ali och tidigare ledare i dennes parti kommer att sitta i det nya parlamentet, och vem vet, även
få regerings uppdrag.

Den andra är att trots vallagen som gynnar små formationer, tunisisk politik väljer tydligt en tvåpartiers modell med
höger inriktning, något som säkerligen uppfyller EU och USA:s förväntningar, en tam islam utan tillräcklig makt och
en demokratiserad gammal regim hämmad av de nya institutionerna. Den i praktiken försvinnande av de två andra parter
av ”trojkan” (det Republikanska kongresspartiet av presidenten Marzouki och Takatul av Ben Jaafar, ordförande i den
konstituerande församlingen) och den stora skillnaden till de 7 andra politiska krafter som har fått representation,
gör Nide och Ennahda, utan absolut majoritet, till den enda axeln för maktdelning och konsensus de kommande åren.

Bland de övriga sju partier, den tredje kraften, med 7 % av rösterna, är den Fria Patriotiska Union, som grundades
och leds av den mörka Slim Riahi, även känd som ”den tunisiska Berlusconi”, media mogulen, affärsman och mäktig
ordförande i fotbollsklubben Africain. På fjärde plats, med lite mer än 5 %, finns Folkfronten, den radikala
vänsterns koalition, som borde lämna bakom sig sin oberäkneliga opportuniska karriär och utmana de två segrande höger
partier om den vill återupptäcka förslösade möjligheter och engagera befolkningen i vägen för en verklig förändring.
Det är goda nyheter, utan tvekan, deras närvaro i parlamentet även om med en liten andel, som avslöjar stora fel, den
inte representerar, de fattiga och ungdomar, som gjorde möjligt 2011, 14 januaris revolution.

Var är de fattiga och de unga? De är vinnarna, i den meningen att de är i majoritet. I oktober 2011, i valet till den
konstituerande församlingen röstade mer än 80 % av de frivillig inskrivna i röstlängden. Den här gången röstade
endast 61 %, vilket innebär att över 50 % (inklusive de icke registrerade) valde att inte rösta, och det inte mindre
tydlig att det största antalet som valde att inte rösta i hela Tunisien finns i Sidi Bouzid, Mohamed Bouazizi grav
och revolutionens vagga.

De fattiga och de unga vinner, men ingen representerar dem. Och därför, en rungande misslyckande för deras mod och
uppoffringar, oundvikligen vänder de sig (ingen representerar oss!) till Italien eller till Syrien, med andra ord mot
den estetiska besvikelse, olaglig invandring eller jihadism. Tre år senare är Tunisien inte, tack och lov, varken
Libyen eller Egypten eller Syrien eller Irak (inte heller Algeriet) och det är inte lite. Men det enda som verkligen
kan undvika detta öde, tydligen den arabiska världens förbannelse, kommer att bli en verklig demokrati, politisk och
social som inbegriper alla medborgare.