Gulzhan Musaeva – Middle East Monitor

När USA antog en desinvesteringslag mot Sydafrika 1986 var antiapartheidrörelsen redan inne på sitt tredje decennium. Inköpet på federal nivå var avgörande för att påskynda systemets undergång.

Tyvärr är tidigare prejudikat inte uppmuntrande i fallet med apartheid-Israel. I skarp kontrast har lagar mot bojkott på statlig nivå i USA varit den största orsaken till den begränsade framgången för den palestinska kampanjen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS). Trots det officiella åtagandet för en tvåstatslösning är USA det enda landet i världen som inte anser att israeliska bosättningar i de ockuperade områdena är olagliga.

Av en slump började apartheidregimerna i Sydafrika och Israel båda ungefär samtidigt efter andra världskriget. Men till skillnad från den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen – som kom till efter inrättandet av FN:s specialkommitté mot apartheid 1962 – startade BDS, i avsaknad av liknande internationellt stöd för Palestina, mycket senare, 2005, efter Internationalen Domstolen (ICJ) förklarade att den israeliska separationsmuren var olaglig.

Nästan två decennier senare har BDS fått ett erkännande men inte mycket fart. Faktum är att det har fått fler fiender än vänner, återigen främst på grund av den ivriga anti-BDS-aktivismen i USA. Den sionistiska lobbyn har hittills genomfört antibojkottlagar i 34 delstater och förhindrat ett flertal försök till desinvestering av universitet, kyrkor och kommuner. (Anmärkningsvärda undantag där uteslutningspolicyer ändå har passerat är Presbyterian Church och United Methodist Church.)

Offentliga medel som styrs av dessa stater är skyldiga att dumpa aktier i företag som vägrar att göra affärer med Israel. I Illinois, ett av de tidigaste fallen, påverkades tillgångar till ett värde av 77 miljarder dollar som innehas av statliga pensionsfonder från 2015. För övrigt har de flesta av de ”kränkande” företagen varit av europeiskt ursprung, vilket framgår av denna lista som sammanställts av delstaten North Carolina.

Social rättvisa paladins

Medan USA har varit en förödelse för den palestinska kampen för frihet, på flera fronter, har andra stora aktörer ökat. PGGM, förvaltaren av det holländska pensionssystemet för sjukvårdspersonal, desinvesterade i israeliska banker – som alla har en historia av att finansiera judiska bosättare – redan 2014.

År 2021 släppte den norska statens pensionsfond, världens största statliga förmögenhetsfond, två israeliska fastighets- och byggföretag över deras verksamhet på den ockuperade Västbanken. Samma år uteslöt Norges största pensionsfond 16 företag kopplade till illegala bosättningar.

FN:s databas över företag som är involverade i förföljelsen av det palestinska folket – även om den är ofullständig och nu möjligen avvecklad efter den första publiceringen 2020 – har lagt grunden för fler potentiella exit från europeiska fonder med tanke på deras benägenhet för socialt ansvarsfulla investeringar.

En hel del av det etiskt-agnostiska slaget går så klart motsatt väg, som svenska private equity EQT. Men åtminstone rätten att bojkotta och desinvestera är skyddad i hela Europeiska unionen, inte angripen som i USA. Sådan tolerans i sig kan uppmuntra fler investeringsförvaltare att flytta pengar bort från högriskföretag – som alla företag som sysslar med ockupationen är – och jurisdiktioner.

På ondskans spektrum

Precis som européerna gör framsteg på BDS, går araberna söderut tillbaka. De rika Gulfstaterna bland dem har gått till den andra ytterligheten och i det tysta pumpat pengar till Israel, under förevändning av ”normalisering” sedan Abrahamsavtalet 2020. Den långvariga bojkotten av Arabförbundet är inte längre effektiv eller i kraft.

Israeliska kommentatorer avfärdar rutinmässigt BDS (utöver att de framställer det som antisemit enligt deras spelbok), lugnade av det till synes oändliga inflödet av pengar. Finanstidningen Globes utnämner Gulf-länderna som klara ersättare för norrmännen, om de senare skulle gå vidare med fler exit.

Förenade Arabemiraten, som äger den största statliga förmögenhetsfonden i regionen, är den främsta kandidaten med en redan garanterad investeringsfond på 10 miljarder dollar i israeliska företag. Till och med Qatar, som är hem för Hamas ledande ledning, lägger pengar på startups med israeliskt ursprung. Saudiarabien har varit mer diskret och investerat i amerikanska fonder med israeliska innehav. Oman, den näst största nationen i Persiska viken i yta, är på väg att ändra sin bojkottlag mot Israel.

En sådan dramatisk helomvändning i politiken kan ha en politisk förklaring. Det finns en ganska förankrad uppfattning om att de arabiska ledarna i stort stillsamt önskar att Hamas ska utplånas i Gaza, oavsett vad det kostar. Och eftersom de vägrar att vidta någon meningsfull åtgärd mot Israel – vare sig det är desinvestering, sanktioner, ett oljeembargo eller enbart avbrott av diplomatiska förbindelser – och istället tillgriper ödmjuka fördömanden och efterhand humanitära svar, är det svårt att inte tro på insinuationerna som de försöker vinna på det pågående folkmordet i Palestina.

Vägen framåt

Även om Israel försöker låtsas inte bryr sig om BDS, är de faktiskt rädda för att rörelsen ska bli mainstream. Det kommer inte bara att delegitimera regeringens apartheidregim, det kommer också att stoppa farten i ockupationen och våldsamma fördrivningar. Inte minst för att utan pengar kommer det att göra skrupelfria israeliska företag desillusionerade av den krigförande extremhögerregeringen.

Även med USA:s misstroendevotum och den arabiska frigörelsen finns det fortfarande tillräckligt med bra skådespelare för att ta tag i läget för BDS. Dessa är i huvudsak privata fonder runt om i världen med ansvarsfulla investeringsmandat, men också utan. För man behöver inte formellt prenumerera på sociala investeringar för att vägra sponsra ett folkmord. Det finns hopp om att fler medvetna investerare kommer att desinvestera i medskyldiga företag och föra närmare ett slut i sydafrikansk stil på Israels ockupation av Palestina.