”Broder, broder” ropade en ung man när jag hastigt började lämna ett konferensrum på ett allaktivitetshus i Durban,
Sydafrika. Detta var under höjden av krigen i Afghanistan och Irak, när alla ansträngningar för att stoppa de
amerikanska och västvärldens våldsamma militära attacker mot dessa två länder hade misslyckats.

Den unge mannen var klädd i traditionell afghansk pashtunska kläder, tillsammans med en vän. Med uppenbar nervositet
ställde han en fråga som verkade helt främmande för min föreläsning om användningen av historien om folk för att
förstå långa historiska fenomen med hjälp av Palestina som en modell.

”Broder, tror du att det finns hopp för den muslimska Umma?” Han frågade om framtiden för en nation som jag
obestridligen trodde vi båda hörde till och väntade ivrigt som om mitt svar hade någon tyngd och kunde lugna hans
uppenbara bekymmer.

Kanske mer häpnadsväckande än hans fråga är det faktum att det inte förvånade mig alls. Hans fråga är en generations
fråga som unga muslimer har ställt redan innan förfallet och den senare kollapsen av det ottomanska imperiet, det
sista kvarvarande kalifatet, vid slutet av första världskriget.

Trots viktig historisk turbulensen hade kalifatet existerat genomgående sedan Rashidun kaliferna (de ”rätt vägledda”
kaliferna) med Abu Bakr som första kalif året 632 e.Kr., efter döden av profeten Muhammed.

Den unge mans fråga påminde om så mycket historia och en mängd betydelser. Få västerländska historiker och ”experter”
(särskilt de som försökte förstå islam för att kunna tillämpa sina kunskaper för militära och politiska syften) kan
möjligen förstå den känslomässiga vikten av denna fråga.

”Umma” i den unge mannens fråga betyder inte exakt ”nation” i relativt modern nationalistisk känsla. Muslimerna är
inte en ras, men förekommer i alla raser; delar inte en färg, eller en livsstil i sig, eller ett gemensamt språk,
även om arabiska är det ursprungliga språket i Koranen. Umma är en ”nation”, som bygger på en uppsättning av eviga
moraliska värden som har sitt ursprung i Koranen, förkroppsligade i läror och profeten Muhammeds livsstil (Sunna),
och vägled av ijtihad ”ansträngning”, som förklaras som oberoende resonemang av muslimska lärda (Ulama) som bygger på
Koranen och Sunna.

Naturligtvis kalifatets misslyckande skapade en kris med många dimensioner. En geografisk uppdelning av den muslimska
Umma inträffade, som trots de specifika kulturella och språkliga egenskaper i de olika grupperna av ”nationen” hade
alltid haft grundläggande politiska och sociala värderamar. På grundval av detta gamla arv, men ständigt återupplivade
arv (därav ”ijtihad”), hade muslimerna sin egen motsvarighet till den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna, Genèvekonventionerna, civila koder och mer sedan nästan 14 århundraden.

Vad som var viktigare än den geografiska uppdelningen av Umma var kollapsen av samhällets själva struktur,
upplösningen av de lagar som styr de individuella eller kollektiva relationer, varje affärstransaktion, regler om
miljö, välfärd, krigslagar, osv. Det hände även en annan upplösning, de autentiska moraliska och organisatoriska
värderingar som tillät Umman att stå emot när många imperier misslyckades, och frodades där andra föll. Den
självgående organisatoriskt system ersattes av alternativ som har försämrats alla till den sista.

Och det är där vi finner rötterna till de ”upprörda muslimer”.

Umman lever vidare som ett ideal som överskrider tid och plats. Den kvarstår trots att det senaste århundradet har
oerhört påverkat alla muslimska länder, utan undantag. Även de många nationer som lyckades få sin självständighet
från de kolonialmakterna som förstörde Kalifatet bemötte inte på något sätt den ursprungliga krisen av den tidigare
dominerande, integrerande före detta muslimska Umma. De koloniserade muslimska samhällena antog så småningom sina
forna kolonisatörers regler och lagar och fortsatte att finnas inom deras intressesfär.

De muslimska nationer som kom upp efter självständigheten var en avskyvärd blandning av tribalism och nepotism, med
en intresserad tolkning av islam och västerländska lagar och civila koder som var alla så noga anpassade för att
säkra överlevnaden av en helt korrupt status quo, där lokala härskare hävdar sin överhöghet över besegrade och
desorienterade folkgrupper, och västmakterna försvarar sina intressen på alla möjliga sätt.

Som förväntat, en sådan status quo kunde omöjligen upprätthållas. En stark och sammanhållen civila samhället hade
ingen chans att överleva under dessa förtryckande regimer, och med bristande utbildning eller möjlighet, eller båda,
led generationer av muslimer av extrem förtvivlan.

För att fly från sitt omedelbara elände sökte många muslimer inspiration på annat håll. De såg i Palestina en kamp
flagga eftersom fortsatt motstånd mot utländsk ockupation var ett symboliskt tecken på en kollektiv agerande. Det
breda stödet som Hizbollah (en shiitisk grupp) erhöll från sunnimuslimer i sitt motstånd mot Israel var en indikation
på att sekteristiska uppdelningar minskade i jämförelse med den muslimska Ummas behov att omgruppera kring principer
som rättvisa, för att återfå även en liten bit av sin forna glans.

Men västvärldens invasioner ledda av USA i Afghanistan och Irak markerade raden av striden som aldrig förr. När
Bagdad föll i april 2003 och högmodiga amerikanska soldater dränkte den antika huvudstaden i det abbasidiska
kalifatet med sina flaggor, kände många muslimer att deras Umma hade nått den mest urusla förnedring. Och medan
irakiska män och kvinnor torterades, våldtogs och filmades nakna eller döda av amerikanska soldater som slugt
skrattade i Bagdads fängelser, växte en helt ny nation av unga upprörda muslimer.

Västvärldens krig i Afghanistan och Irak var inte den enda orsak till upprördhet hos muslimska ungdomar, förnedring
och det aktuella våldet i Syrien, Irak och andra muslimska länder. Krigen var katalysatorn. Tänk på en grupp av
”utländska jihadister”, som man kallar dem, som delar ett mellanmål mellan slagen någonstans nära norra Irak och
föreställ er vad som eventuellt har de gemensamt: en irakier som torterades i Bucca, en libanes som kämpade mot
israeler i södra Libanon, en syrier vars familj dödades i Aleppo, osv. Men det är inte bara ett problem i
Mellanöstern. Alienation och den pågående behandling som muslimska invandrare möter i Frankrike och Storbritannien,
deras moskéer, deras kulturer, språk, sin egen identitet, i kombination med muslimernas lidande överallt kan också
ha sin egen våldsam uttryck.

Storbritanniens premiärminister David Cameron är oroad över hotet mot den nationella säkerheten i landet till följd
av den pågående konflikten i Irak, som förvärrats av erövringar av territorium av den islamiska staten i Irak och
Syrien (ISIS). Han tycks inte förstå eller bry sig att förstå sitt lands roll i våldet.

USA:s president Barack Obama fortsätter att predika från Vita huset om våld och sitt lands ansvar, som om den
destruktiva och ledande roll Washington spelar i Mellanöstern har ingenting att göra med det tillstånd av hopplöshet
och förödmjukelse som en generation av unga muslimer känner. Det är som krig, utländsk ockupation och den
systematiska förstörelsen av en hel civilisation, som många muslimer fortfarande kallar ”Umma”, hade inte något värde
förutom oljeprisernas fluktuationer.

Vilka är dessa jihadister? Många fortsätter att fråga och envist försöker ge svar. CIA agenter? Terroristgrupper
finansierade av Persiska vikens länder? Ungdomar vilseledda av en iransk komplott för att rättfärdiga sin aptit för
regional hegemoni? Utländska jihadister som slåss mot Assad regimen i Syrien? Eller kanske med Assads regim mot sitt
motstånd? Konspirationsteorier finns i överflöd i tider av stora mysterier.

Men de unga ”upprörda” och fjärmade muslimer är dock knappast en gåta, men en helt förståelig historisk
oundviklighet. För många av dem, även om de säger något annat, har Umma och kalifatet mer att göra med icke
materiella utrymmen än med riktiga geografiska gränser. Det är en flykt in i historien från fattigdomen,
utanförskapet, förtrycket och främmande ockupation. Att förstå detta är att verkligen ta itu med orsakerna till
våldet. Att ignorera det kan omöjligt vara ett alternativ.

Anmärkningar:

Ramzy Baroud är redaktör chef för Middle East Eye. Han är internationell analytiker, mediekonsult, författare och
grundare av PalestineChronicle.com. Hans senaste bok heter My Father Was a Freedom Fighter: Gaza’s Untold Story
(Pluto Press, Londres).

Originaltext: Reverting to the Ummah >>>>>