Myriam François – Middle East Eye
Gaza kommer nu sannolikt att ha det största antalet amputerade barn av någon konflikt i modern historia.
I januari uppskattade Unicef att omkring 1 000 barn i Gaza hade förlorat ena eller båda sina ben – motsvarande 10 barn som tappade benen varje dag.
Den siffran har stigit enormt i linje med Israels pågående angrepp genom tätbefolkade områden i en remsa som inte är längre än en maratonväg.
Tidigare denna månad, mitt i en växande dödssiffra, som till övervägande del består av kvinnor och barn, meddelade FN att de skulle lägga till Israel på en svartlista över länder och organisationer som skadar barn i konfliktområden. För många är detta ungefär sju månader försenat.
En av utmaningarna med att berätta sanningen om effekterna av Israels krig på Gazas civilbefolkning har varit israeliska myndigheters vägran att ge utländska journalister tillträde till Gaza.
Medan palestinska journalister har dödats i rekordmängder som täcker massakern på sitt eget folk, har inga utländska nyhetsmedier drivit tillräckligt hårt för att få tillgång till sina egna journalister.
Detta har inneburit att konflikten har varit kraftigt snedvriden till förmån för en israelisk officiell berättelse, utformad för att skydda utformningen av våldet som defensivt, trots dess kontinuitet med en historia av etnisk rensning, och den enorma skadan på alla former av liv och infrastruktur.
Störande realism
Channel 4 i Storbritannien har varit en av få medier som har åtagit sig att centrera palestinska perspektiv i sin bevakning, trots utmaningarna.
Kill Zone: Inside Gaza av C4’s Dispatches är en av de mest störande filmer jag någonsin sett.
Som många har jag konsumerat en stadig diet av skrämmande bilder från Gaza under de senaste åtta månaderna, men även om jag visste vad jag gör, var och förblev jag upprörd.
I en scen står farbror till ett litet barn som har förlorat både sina föräldrar och sina ben framför sin sjukhussäng i en fullsatt korridor och håller tillbaka tårarna. ”Han vet inte än”, säger han till kameran. ”Han vet inte om sina föräldrar eller sina ben.”
Intensiteten av smärtan han skulle behöva förmedla till detta lilla barn, som låg i chock med bandagerade stubbar, brände genom hans trötta ögon.
Filmen tar oss igenom månader av bombningar och fördrivningar, och lyfter fram verkligheten för palestinier att det inte finns några säkra platser i Gaza idag, en liten droppe av djupt oroande realism i ett hav av israelisk desinformation.
Som sådan framhäver kraften i denna desinformation när det gäller att tillhandahålla den nödvändiga fönstret för medieföretag och politiker för att fortsätta att rättfärdiga detta övergrepp, med tanke på att dessa bilder var normen i våra nyhetsrapporter, som de är på våra sociala medier-flöden, det är svårt att tro samma ”det här är självförsvar” eller ”hur är det med Hamas?” linjer kunde hålla alls.
Medan filmen tydligt brottades med utmaningen att få tillgång till kontinuerliga filmer från samma källor, lyfte den fram den enorma belastning konflikten har haft på individer som riskerar sina liv för att berätta historierna.
En palestinsk journalist bevakar dödandet av sina tvillingbröder och pappa i bombningen av ett bostadsområde, först senare för att också täcka en attack som också skadar hans syster. Förlusterna är för stora även genom skärmen.
”Alla ögon på Rafah”
Mycket har sagts om det generationsskifte som sker kring attityder till Palestina – en nyligen genomförd undersökning antydde att en majoritet av Storbritanniens ungdomar inte trodde att Israel borde existera och att en majoritet av ungdomarna i Amerika sympatiserade mer med palestinier än de gjorde med israeler, med 34 procent sa att Hamas skäl för att bekämpa Israel var giltiga.
När sociala medier har tagit över leveransen av information till yngre publik, med råmaterial från skakiga iPhones i Gaza som förmedlar djupet av skräcken, har många vanliga nyhetsplattformar tappat trovärdighet hos yngre människor, som redan var mindre benägna att titta på dem.
Dissonansen mellan bilderna de ser från originalkällor, eller från personer som de annars kanske känner till eller litar på på sociala medier, har fördjupat en redan växande generationsavgrund om attityder till Palestina. Detta har sin rötter i den desinformation mainstream-nyhetsplattformar som har gjort det möjligt för israeliska tjänstemän att fortsätta spridas, inför tilltagande krigsförbrytelser.
Idag har verkligheten av ett ockuperat palestinskt folks behov av självbestämmande och deras nationella befrielsekamp inför en brutal ockupation aldrig varit tydligare för unga människor.
En AI-genererad ”All Eyes on Rafah”-grafik delades mer än 44 miljoner gånger på Instagram, och pro-Palestina-innehåll sprider sig på TikTok, där aktivister hävdar att det förekommer mindre censur än genom USA-ägda Meta.
C4:s utskick och dess mer balanserade täckning jämfört med dess motsvarigheter är välkomna, men yngre publik ser alltmer igenom hasbarasnurret och bortom den snäva tillåtligheten att se palestinier antingen som terrorister eller offer.
Skyldig botgöring
Tiden är nu för palestinierna att avbildas med den värdighet de förtjänar – med sin egen röst, med sina egna ambitioner, inklusive för framgången för den nationella befrielserörelsen.
Medan liberala medier ofta har förväxlat medlidande skildringar av palestinska offer som balanserad bevakning, är det inget sådant – det är en skyldig bot för verkligheten av de fasor som de vet håller på att utspelas men som de inte täcker exakt.
På redaktioner över hela västvärlden har journalister gråtit genom redaktionsmöten, gömt sig på toaletter för att skrika och till och med fått sparken för att ha försökt konfrontera partiskheten.
Det pågår en strid inom västerländsk journalistik vid sidan av konflikten, en strid utformad för att ge ideologisk täckmantel för en av 2000-talets värsta fasor, trots yrkets engagemang för ”fakta”.
Sann redaktionell rättvisa i denna berättelse innebär att låta den palestinska befrielserörelsen höras på sina egna villkor. Det här handlar inte längre om att tycka synd om sårade barn – det handlar om att hålla Israel ansvarigt för sina brott och ge röst åt ett ockuperat folks uppmaning till frihet, frihet från ockupation, frihet från apartheid, frihet från våld.
Palestinier förtjänar rättvisa och de som ser deras kamp genom skärmar runt om i världen blir allt mer medvetna och ombord.
Det är på tiden att mainstream-media kommer ikapp, annars riskerar de att förlora sin återstående trovärdighet för TikTok-brigaden.
Originaltext: The TikTok generation is seeing the truth about Israel