I kontrast till de länder i vår del av världen som har ett kolonialt förflutet har Sverige mestadels stått utanför den
historiska kontroversen mellan Europa och islam, och haft mycket liten kontakt med muslimska folk. Men arten av kontakterna
och skälen för dem har genom tidernas lopp varierat oerhört. Under vikingatiden upprätthöll vi goda förbindelser med det
abbasidiska kalifatet i Baghdad, förbindelse som bäst kan betecknas som affärsmässiga. Resandet till den muslimska världen
under stormaktstiden präglades av nyfikenhet för det exotiska ”orienten”, medan de samtida svenska missionärernas kontakter
med islam var polemisk. Både Gustav II Adolf och Karl XII sökte vänskap och förbund med det osmanska riket och så sent som
1739 e Kr slöt Sverige ett försvarsförbund med sultanen, vilket förnyades av Gustav III femtio år senare.

Det svenska intresset för islamisk kultur har yttrat sig på många olika sätt. Där finns inslagen av muslimsk arkitektur i
de gotländska 1200-tals kyrkorna i Vamlingebo och Garde socknar. Där finns Harald Appelboms översättning av det
indisk-persiska eposet Kalilah va Dimna, som tillägnades Karl XI, Erik Hermelins tolkningar av persisk mystisk poesi och
skalden Gunnar Ekelöfs dragning åt sufismen. Det finns därtill berömda svenskar, såsom Tor Andrae och Henrik Samuel Nyberg,
som gjort inträngande studier i islamisk teologi och filosofi. Den senare slog alltid vakt om det muslimska inflytande på
europeisk och därmed svensk kulturhistoria: ”Vill vi vara bärare av den europeiska kulturen till dess fulla bemärkelse, då
måste vi studera arabiska, persiska och den muslimska kulturen”.

Man kan följaktligen påstå att det inte finns någon motsättning mellan att vara en god svensk medborgare och muslim, trots
mötet mellan Sverige och islam länge präglades av religiös intolerans. I slutet av 1600-talet tvångsdöptes exempelvis
muslimer, judar och morianer i Nikolai kyrka i Stockholm som en följd av lutheranska ortodoxins inskränkthet.

Det är under vikingatiden, den epok som sträcker sig från 793 e Kr – då det första vikingaanfallet ägde rum – fram till
Olof Skötkonungs dop år 1015, som de första kontakterna mellan Sverige och islam finns historiskt belagda. Det var nämligen
svenska vikingar, väringar, som började fara i österled utmed Volgavägen ifrån Gotland och Birka, Svea rikes första stad,
och bedriva handel med i framförallt turkiskurgisktalande muslimer bosatta i trakterna vid Kaspiska havet. De upprättade
även fredliga ekonomiska förbindelser med kalifatet i Baghdad, som vid denna tidpunkt var knytpunkt för en världsomfattande
handel. Att svenskar haft naturliga och täta förbindelser med muslimska folk vittnar de stora fynd av abbasidiska och
samanidiska silvermynt, minst 85000, som man funnit i framförallt gotländska skattgömmor samt det islamiska inflytandet på
vikingatidens konst och ornamentik och de många arabiska och persiska ord i vårt språk som även tyder på att kontakterna
var affärsmässiga: trafik, risk, magasin, basar, check, mm.

Över 90 % av alla de silvermynt från den östra muslimska världen som grävts upp i Europa har man faktiskt funnit i Sverige,
mynt präglade i Persien som alla bär den islamiska trosbekännelsen. Mynten berättar tyvärr bara om ursprungsländerna och
sällan om ägaren eller var eller hur han förvärvat sina skatter, men man vet exempelvis att svearna var beryktade
vapenhandlare vid denna tidpunkt. Kontakterna mellan nordbor och muslimer gällde främst handel, där de förra sålde
sobelskinn, slavar eller annat som de köpt eller rövat på vägen genom Ryssland samt frankiska svärd som de fört med sig
hemifrån och fick silvermynt i utbyte för.

Men man kan inte förbise enstaka härjningståg och krigiska förvecklingar även om den moderna svenska forskningen gärna
betonat starkare att vikingarnas färder i österled hade karaktären av fredliga handelsföretag. En persisk 900-tals krönikör
och filosof, ibn Miskavaih, berättat exempelvis om en flotta på flera hundra skepp som kom seglande nerför Kaspiska havet
och plundrade den nordiranska kusten. Han beskriver besättningsmännen, ruser (en arabisk-persisk benämning för vikingarna),
som ett ljushyat och kraftigt folk som inte förstod att fly. De bar yxor, svärd och spjut, vilket stämmer väl överens med
vikingarnas karaktärsdrag.

Det kan även vara intressant i detta sammanhang att nämna något om ordet ”viking” och dess etymologiska ursprung. Ordets
egentliga innebörd är dunkel men man har antagit att det härstammar från latinets vicus i betydelsen handelsplats. Det
innebär att vikingarna från begynnelsen varit förknippade med handel även om eftervärlden snarast förbundit dem med
plundring och härjande. De svenska vikingarna var mycket riktigt beväpnade och reste vanligen i konvojer med flera fartyg
på en gång. De tog ibland hellre varor en betalade för sig. I kontrast till de norska och danska vikingarna, som
koloniserade ”nya” länder i väster, flyttade inte svear eller gotlänningar ut med kvinnor, barn, boskap och slavar eftersom
Sverige befann sig i en helt annan politisk och ekonomisk situation än sina nordiska grannar. De upprättade istället små
handelsstationer utmed floden Volga där landsmän kunde få skydd och hjälp till nästa anhalt. Ändock nådde svenska vikingar
ända bort till Jerusalem (Jorsalir), Baghdad och Samarkands portar.

Sedan 800-talet förekommer ofta ordet Särkland i de svenska runskrifterna, vilket inledningsvis betecknade ett obestämt
område i södra Russland och trakterna kring Kaukasus och Kaspiska havet. Under äldre vikingatid kom det även att inbegripa
alla muslimska riken från Marocko i väst till Persien i öst, och då i synnerhet ladet vid Eufrat och Tigris. Exempelvis
företog den svenske hövdingen Ingvar den Vittfarne en expedition dit omkring år 1040. En runsten i Västmanland berättar om
”följeslagare till Ingvar som dogo ” i Khwarezm, en plats som ligger belägen i dagens Uzbekistan. Särkland kallades
möjligen få för vad muslimerna gick klädda i vad vikingarna tyckte var särkar eller för att silke kom därifrån.

1700-tals historikern Olof von Dahlin menar exempelvis att ordet härstammar från latinets sericum, som betyder sidentyg,
varav kalifatet kallades så. Ursprungligen var egentligen Kina ”sidenlandet”, men därefter blev Persien det. Genom persiska
skriftställare vet man att silkesmaskodling och väveri ägde stor betydelse i de nordliga iranska provinserna Tabaristan och
Gilan fr.o.m. mitten av vikingatiden. En del hävdar att Särkland är en förvrängning av ”saracenernas land”, men det är inte
så troligt eftersom denna benämning av Arabien uppkom först under medeltiden.

Det är de muslimska källorna, inte de svenska, som berättar mest om de svenska förbindelserna med islam och vi får inte
glömma att perser, araber och afghaner var dåtidens ledande kulturfolk. Muslimer har i huvudsak använt tre benämningar på
de nordiska vikingarna: i Persien och Mesopotamien kallades varang efter det fornnordiska vaeringi och rus vilket faktiskt
på ett eller annat sätt är förknippat med Roslagen, medan andalusierna kallade dem för majus efter den koraniska termen för
elddyrkare. Detta tyder på att muslimer bekantade sig med nordborna åtminstone till den grad att de i de två förstnämnda
fallen lånade skandinaviska ord från dem.

Den arabiske krönikören och diplomaten Ahmad ibn Fadlan författade på 900-talet en reseskildring av en färd han företagit
från Baghdad till nedre Volga på uppdrag av den abbasidiske kalifen al-Muqtadir. Hans beskrivning av ruserna som han
träffade i Bulgar är detaljerade men måhända föga smickrande. Som den kultiverade person han var uppfattade han dem som ett
resligt folk med ”fulländade kroppar” men samtidigt som ”de osnyggaste av Guds varelser”. Han häpnade över deras snuskighet
när de genomförde sin morgontoalett, deras i hans ögon omoraliska sexuella vanor och barbariska sedvänjor i samband med
begravning då bl. a slavinnor och olika djur offrades genom bränning. Som bildad muslim skulle exempelvis ibn Fadlan själv
osannolikt inte ens kunna drömma om att rengöra sig själv med annat än rinnande vatten. Åtskilliga detaljer i hans och
andra muslimska krönikörers skildringar av ruserna överensstämmer emellertid med nordiska folksagor och de upplysningar som
hämtats från samtida uppländska storbönders gravbackar, såväl beträffande deras mentalitet och vardagliga vanor som deras
klädsel och utrustning.

För det fåtal svenska vikingar som for i västerled låg kontaktpunkterna med islam i Andalusien och Nordafrika. I öst nådde
även vikingar till den bysantinska kejsarstaden Konstantinopel (Miklagård), romarrikets arvtagare och kristendomens
ledstjärna. Svenskarna kom till Konstantinopel i affärer, men även krig. Vid ett tillfälle försökte de t o m belägra staden,
men mötte överlägsen militär teknologi. Hundratals svenska vistades i staden, men de utgjorde aldrig något dominerande
inslag med olika muslimska folk i över 200 år utmed de ryska floderna och i trakterna vid Kaspiska havet, och på några
andra vägar nådde inte den islamiska kulturen Norden då. På 1100-talet upphörde gradvis de svenska förbindelserna med det
muslimska Särkland och silvermynten från kalifatet strömmade inte som tidigare till Sverige, vilket tyder på nya
handelsvägar.

Denna utveckling sammanfaller med tidpunkten för Sveriges kristnande vilket istället gav upphov till svenska pilgrimsfärder
till Palestina. Men islam hade redan lämnat sitt spår i svenska hjärtan. Krönikören ibn Fadlan har nämligen förtäljt att
han under sin resa besökte en grupp nordbor som konverterat till islam: ”Vi såg hos dem en grupp på femtusen personer,
kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades väringar (al-baringar). Man hade byggt en moské åt dem av trä
för att förrätta gudstjänst”. De var därmed med all sannolikhet Sveriges första muslimer och man torde kunna påstå att de
svensk-islamiska kontakterna på sina håll vida överträffade de band som enbart fredlig handel kan ha lett till.

Avslutningsvis skulle jag varmt vilja rekommendera verk för den vetgirige som vill läsa mera om denna händelserika och
fascinerande tid; dels T.J. Arne’s ”Svenskarna och Österlandet” (Stockholm 1952) och dels S. Wikanders ”Araber, vikingar,
väringar” (Stockholm 1978).