Islamiskt Forum

 

 

En dag måste vi bryta oss loss från detta märkliga sätt at driva politik i Sverige. Vid varje Riksdagsval verkar svenska muslimer bli kallade till de anklagades bänk. De förhörs om sin relation till landet, religion, slöjan, halalmat, islamism, invandring, gemenskap, terrorism och nationell identitet. De ombeds att lugna, fördöma, förtydliga och rättfärdiga sig själva. Deras ord, sina kläder, sina umgängen, sina seder och ibland till och med deras tystnader granskas. Som om att vara muslim i Sverige innebar att man regelbundet förnyar sitt medborgarskapsintyg, ett av Tidöpartiernas i allmänhet och Sverigedemokraternas i synnerhet våta drömmar.

Denna situation förtjänar ett bredare perspektiv. För frågan är inte bara vad muslimer tycker om Sverige. Den mer krävande frågan är vad det innebär att vara svensk när man är muslim i 2000-talets Sverige. Och denna fråga kan inte lämnas till Riksdagsvals kampanjernas på varandra följande agendor.

Svensk grundlagen ber inte sina medborgare att dela en tro. Tvärtom garanterar den dem samvetsfrihet. Grundlagen bekräftar att Sverige säkerställer likhet inför lagen utan åtskillnad av religion och att den respekterar alla trosuppfattningar. Svensk grundlag garanterar också samvetsfrihet och fri religionsutövning, med förbehåll för begränsningar som införs i den allmänna ordningens intresse.

Detta betyder något mycket enkelt men ändå betydelsefullt: den svenska staten är inte avsedd att skapa identiska samveten. Dess syfte är att organisera samexistensen av fria samveten inom samma politiska rum. Det är just här den verkliga debatten börjar.

En nation kan inte reduceras till sina kontroverser. Genom att ständigt reducera den muslimska närvaron i Sverige till några få återkommande frågor, slutar det med att vi producerar en märklig representation av verkligheten.

Den muslimska frågan presenteras successivt som en migrationsfråga, en säkerhetsfråga, en klädselfråga, en matfråga, en utbildningsfråga, en demografisk fråga eller en identitetsfråga. Men mycket mer sällan som en nationell fråga.

Vi pratar sällan om vad muslimer bidrar med, vad de för vidare, vad de åtar sig, vad de uppfinner, vad de lär ut, vad de bryr sig om, vad de bygger, vad de skapar, vad de ger till samhället. Vi pratar ännu mindre om deras intima relation till svensk historia.

Ändå består en nation inte bara av mediekontroverser. Den består av ett språk, en historia, ett skolsystem, landskap, institutioner, offentliga tjänster, politiska strider, minnen, sår, sociala prestationer, rättigheter och skyldigheter. Den består av dem som ger liv åt den.

Den grundläggande frågan bör därför förändras. Det handlar inte längre bara om att fråga sig: ”Är muslimer tillräckligt svenska?” utan snarare: ”Hur deltar svenska medborgare med muslimsk tro i det gemensamma ödet?”

Förändringen är enorm. I det första fallet förblir muslimer under nationens blick. I det andra blir de fullt ut nationens undersåtar.

Vi måste sluta förväxla medborgarskap med kulturell konformitet.

Att vara svensk medborgare betyder inte att ha ett föreskrivet sätt att vara svensk. Staten fastställer gemensamma regler. Den inför lagen. Den skyddar friheterna. Den organiserar den offentliga sfären. Den definierar villkoren för medborgarskap. Men den borde inte behöva en enda kulturell modell för att erkänna sina medborgare.

Sverige kan vara ett och mångsidigt utan att bara bli en sammansättning av samhällen. Detta är just styrkan i samhällets universalism när den förstås i dess mest krävande bemärkelse: individen erkänns som medborgare innan den tilldelas ett visst ursprung, religion, gemenskap eller identitet. Detta krav gäller alla. Det gäller därför även muslimer.

Men det kräver ömsesidighet. Muslimer kan inte kräva att staten garanterar dem jämlikhet samtidigt som de tror att gemensamma regler inte gäller för dem. Och staten kan inte utropa jämlikhet samtidigt som den ständigt kräver att vissa medborgare visar sin värdighet att dra nytta av den. Universalism är inte en enkelriktad gata. Det är ett delat ansvar.

 

Sekularism är inte ett förhör

Det finns ett missförstånd här som vi måste ha modet att skingra. Sekularism är inte en skyldighet för troende att bli osynliga. Inte heller är det en inbjudan till staten att övervaka djupet av sina medborgares tro.

Den organiserar separationen av religion och stat, skyddar samvetsfriheten och garanterar en gemensam ram. Den skyddar troende. Den skyddar icke-troende. Den skyddar dem som byter religion. Den skyddar dem som avsäger sig all religion. Och den skyddar också staten från frestelsen att bli samvetsdomare.

Staten behöver därför inte veta om en muslim tror ”tillräckligt” i Sverige. Den behöver veta om han respekterar landets lagar och om han accepterar den gemensamma demokratiska ramen. Detta är mycket mer precist. Och mycket mer svenskt.

 

Muslimer måste också gå bortom en defensiv hållning

Denna reflektion kan dock inte vara ensidig. Muslimer i Sverige har också ett ansvar. De kan inte acceptera att begränsas till den permanenta rollen som vissa politiska partier vill tilldela dem, men de bör inte heller definiera sig själva uteslutande genom samhällets uppfattning om dem.

Det finns en sorts fälla där alla slutar med att spela den roll som andra tilldelat dem. Ständigt ifrågasatt om sin identitet, slutar man med att bara prata om sin identitet. Ständigt misstänkt för getto tänkande, slutar man ibland med att organisera sin diskurs kring försvaret av sin gemenskap. Genom att ständigt få frågan ”Är du svensk?” riskerar man att låta denna fråga bli centrum för sin medborgerliga existens.

Vi måste bryta oss loss från denna logik. Muslimskt medborgarskap kan inte bara vara ett som kräver erkännande. Det måste vara ett som föreslår, deltar, tar ansvar, bygger och förmedlar.

Detta innebär att känna till Sveriges historia, förstå dess institutioner, delta i det medborgerliga livet, tjäna det gemensamma bästa, engagera sig i föreningar, företag, fackföreningar, lokalsamhällen, skolor, kultur, forskning och kreativa strävanden. Utbilda generationer som inte ständigt frågar sig själva om de är tillräckligt svenska, utan snarare vilket slags Sverige de vill hjälpa till att bygga.

 

Genom att ständigt fråga dem vad de tycker om Sverige…

Kanske är detta det intellektuella skiftet vi behöver. Genom att ständigt fråga muslimer vad de tycker om Sverige glömmer vi att fråga dem vad de vill göra med Sverige.

Den första frågan hör till misstänksamhetens logik. Den andra hör till politikens logik. Den första blickar tillbaka. Den andra blickar framåt. Den första söker bevis på tillhörighet. Den andra söker en förmåga att bidra. Och kanske är det här den verkliga utmaningen ligger för de kommande decennierna.

Sverige behöver inte bara ”integrerade” muslimer, enligt en definition som förändras med varje valkampanj. Det behöver medborgare. Medborgare som deltar i debatter, som utmanar när de anser det nödvändigt, som genomför projekt, som undervisar, som bryr sig om andra, som skapar, som röstar, som kandiderar till ämbeten, som tjänar staten, som deltar i livet i sina grannskap och städer, som för vidare till sina barn inte en besatthet av olikhet, utan en medvetenhet om sitt ansvar.

Det också kräver att när muslimer engagerar sig och agerar som de medborgare de ska vara inte ifrågasätts och kallas för röstboskap.

 

Att inte ersätta en etikett med en annan.

Vi måste också vara försiktiga med en annan frestelse. Att gå bortom misstänksamhetens etikett betyder inte att skapa en ny identitet. Muslimer i Sverige är inte mer en homogen gemenskap än de är en befolkning som är främmande för nationen. De präglas av samma sociala, generationsmässiga, filosofiska, politiska och kulturella skillnader som resten av befolkningen.

Det finns konservativa och progressiva muslimer, praktiserande och mindre praktiserande muslimer, politiskt engagerade och apatiska muslimer, arbetarklass- och medelklassmuslimer, stads- och landsbygdsmuslimer, ättlingar till familjer som varit närvarande i Sverige i flera generationer eller de som anlände mer nyligen.

Därför finns det inget enda muslimskt sätt att vara svensk. Och det är bra. För landet behöver inte en perfekt definierad ”svensk muslimsk identitet”, det behöver fria medborgare.

 

Riksdagsvalet får inte skriva deras historia för dem

Det är därför muslimer i Sverige bör vara försiktiga med de successiva kraven från Riksdagsvalskampanjer. En valkampanj syftar naturligtvis till att skapa splittringar, kategorier, prioriteringar och väljarkårer. Men en nation byggs inte på fyra år, och ännu mindre i takt med valkontroverser.

Det som idag presenteras som ”den muslimska frågan” kan mycket väl ersättas imorgon av en annan besatthet. Under tiden kommer generationer att ha vuxit upp. De kommer att ha studerat i samma skolor, arbetat i samma företag, betalat samma skatter, använt samma kollektivtrafik, tjänstgjort på samma sjukhus, upplevt samma kriser, älskat samma låtar, stöttat samma lag, begravt sina döda på samma kyrkogårdar och drömt, liksom alla andra, om en bättre framtid för sina barn. Detta är den verkliga nationen. Den är mycket mer komplex än den valberättelse som regelbundet försöks konstrueras.

 

Den verkliga frågan ligger någon annanstans.

Den muslimska frågan i Sverige bör därför inte vara: ”Hur kan vi göra muslimer förenliga med landet?” Det borde vara: ”Hur kan vi göra det möjligt för olika medborgare att leva tillsammans i ett land som förblir juridiskt och politiskt lika för alla?”

Denna fråga är svårare eftersom den inte tillåter oss att ständigt utpeka ett ”problem”. Den tvingar alla att granska sitt eget ansvar.

Det är upp till muslimer att ta sin rättmätiga plats i den nationella gemenskapen utan att avstå från sin samvetsfrihet. Det är upp till Sverige att verkligen garantera den jämlikhet den förkunnar. Det är upp till politiska ledare att inte förvandla en del av befolkningen till en permanent kampanjfråga. Och det är upp till alla medborgare att förstå att en levande nation inte är en där alla är likadana.

Det är en nation där olika individer är överens om att dela tillräckligt med viktiga saker för att bygga en gemensam framtid. Sverige har inget behöv av att muslimer väljer mellan sin tro och sitt land, inte heller har något behov av att muslimer definieras enbart av sin religion. Det landet behöver är att de är enkelt och fullt ut svenska medborgare och som är också muslimer.

Tro är en samvetsfråga, staten är en rättsfråga, nationen är en historia fråga och viljan att leva tillsammans. Och framtiden beror på vad vi kollektivt beslutar oss för att göra av den.

Den verkliga frågan är därför kanske inte längre: ”Är muslimer svenska?” utan en oändligt mycket mer krävande fråga: ”Vi, som svenska medborgare, vad vill vi bygga tillsammans?” Det är denna fråga som en mogen nation äntligen borde gå med på att besvara.

 

 

Artikeln har omarbetats med tillstånd och i samarbete med Youssouf Omarjee.