Jamal Zakkout – Mondoweiss

 

 

Benjamin Netanyahus tal i FN:s generalförsamling förra veckan lät mer som ett tal som markerade slutet på en era än ett som inledde ett nytt kapitel. Kanske låg det en insikt bakom talet om att detta kunde vara sista gången han stod i talarstolen som Israels premiärminister.

Inför det israeliska valet den 27 oktober har Netanyahus politiska framtid blivit oskiljaktig från hur han talar till israelerna och omvärlden. Ändå tycktes talet främst riktat till väljarna på hemmaplan, med föga hänsyn till det internationella samfundet.

Netanyahu kom inte till New York för att presentera en ny politisk vision, föreslå en väg ut ur kriget eller lägga fram en framtidsvision för regionen. Han kom framför allt för att försvara sin ställning i Israel och sitt agerande i kriget, samtidigt som han omformade bilden av Israel – från en stat som möter växande internationell kritik till ett påstått offer som står inför en fientlig omvärld. Frågeställningen vändes därmed upp och ner: i stället för att fråga vad Israel gjorde mot palestinierna och regionen, hamnade fokus på vad omvärlden gjorde mot Israel.

Synen av dussintals delegationer som lämnade salen när han klev in utgjorde en slående bild av just den situation Netanyahu försökte förneka. I stället för att betrakta det som ett tecken på växande politisk isolering vävde han dock in händelsen i en berättelse om ”hjältemod”. Ju fler som lämnade salen, desto mer orubblig framstod han i sin egen skildring. Och ju högljuddare kritiken blev, desto mer beslutsam var han att framställa sig själv som ledaren som står ensam men vägrar att vika sig.

 

Israeler enade mot omvärlden

När de politiska alternativen krymper kan militärt våld och konfrontativ retorik fungera som substitut för en politisk väg framåt. Syftet var mindre att övertyga omvärlden om att Netanyahu hade en plan för att avsluta konflikten, än att visa att han fortfarande kunde trotsa omvärlden och avvisa dess krav – och i slutändan avgöra konflikten med våld.

Samtidigt var talet tydligt riktat till israelerna. Netanyahu talade om enighet, motståndskraft och mod, och om hur Israel står upp mot sina fiender; han framställde sig som en ledare som skyddar sitt folk och vet hur man möter omvärlden. Det var detta som fick vissa bedömare att beskriva talet snarare som ett valtal än som ett diplomatiskt anförande.

Netanyahu försökte inte övertyga omvärlden om att Israel hade förändrats; han försökte övertyga israelerna om att Israel inte behövde förändras. Talet syftade till att skifta narrativet från anklagelse till offerroll, från isolering till hjältemod och från ansvarstagande till förföljelse.

Men bilden av ett enat Israel som han målade upp rimmar illa med landets inre verklighet. Splittringen i Israel började inte den 7 oktober. Kriget föregicks av en djup kris som rörde statens karaktär, demokratin, rättsväsendet, religionen, samhället och identiteten. Denna splittring har fördjupats i och med Netanyahus och hans allierades politiska projekt. Att framställa sig själv som ledaren som förenar israelerna mot omvärlden innebär därför att man bortser från att hans egen politik har varit en del av den interna konflikt som splittrat det israeliska samhället.

Detta är den djupare politiska innebörden av talets falska hjältemod: ett försök att förvandla isolering till ett tecken på styrka, frånvaron av en politisk lösning till ett bevis på orubblighet, och omvärldens avvisande av israelisk politik till ett bevis för att denna politik är berättigad.

Vad bör palestinierna dra för slutsats av detta?

Kort sagt: våld kan skapa nya verkligheter, men det kan inte på egen hand omvandla dem till varaktig legitimitet. Palestinierna bör inte tävla med Israel om makt, utan snarare befästa sin existens och sina nationella rättigheter som en politisk och juridisk verklighet grundad i självbestämmande, frihet och jämlikhet. Detta kräver att man går bortom reaktiva handlingar, stärker enade nationella institutioner och motståndskraften, samt talar till israeler och omvärlden på ett sätt som syftar till att avsluta konflikten snarare än att förneka motparten.

 

Mellan slutet för Netanyahu och en ny bild av Israel

Kanske var frånvaron av ett möte mellan Netanyahu och Donald Trump under detta besök mer än bara en fråga om protokoll. Mötet fanns inte med i den amerikanske presidentens schema vid en tidpunkt då Netanyahu kämpar i en valrörelse och står inför växande internationell isolering. Det vore en överdrift att låta enbart denna uteblivna träff ligga till grund för en bedömning av hans politiska framtid. Men frågan är befogad: förstärkte det Netanyahus känsla av att hans politiska era närmar sig sitt slut, och att Israel självt får betala priset för att staten har sammanblandats med hans regering och dess politik?

Netanyahu har i allt högre grad – både i sin retorik och i sitt politiska agerande – suddat ut gränsen mellan det Israel han hävdar sig företräda och honom själv som dess företrädare. Just nu framträder det nya Israel – blottlagt genom krig och internationell isolering – tydligare för omvärlden: en stat som försöker skydda sin gamla image med våld, samtidigt som klyftan vidgas mellan denna bild och vad omvärlden faktiskt ser i dess politik – ockupation, utbyggnad av bosättningar, folkmordsliknande krigföring, etnisk rensning och förvägran av palestinska rättigheter. Att bygga allt fler ”järnmurar” kanske inte räcker för att dölja denna bild för alltid.

Om detta verkligen var Netanyahus sista tal i generalförsamlingen som premiärminister, ville han lämna talarstolen med den bild han själv valt: en ledare som står ensam men vägrar att vika sig, som trotsar omvärlden samtidigt som han hävdar att hans folk står enat bakom honom. Hans tal tecknade dock en annan bild: en ledare som försökte förvandla isolering till hjältemod, våld till ett substitut för politik och förvägrandet av det palestinska folkets rättigheter till en verklighet påtvingad med råstyrka. Kanske är detta den tydligaste ironin av alla: han ville framställa sig som ledaren som världen inte kunde isolera, men kan ändå – mot sin vilja – ha bidragit till att fördjupa Israels isolering.

 

 

Original text: Netanyahu is embracing Israel’s isolation