Stasa Salacanin – The Cradle
Är det sorgligt ironiskt att frågan om palestinsk stat, olöst i över 75 år, har återuppstått först efter Israels mattbombning av Gazaremsan, som har dödat över 30 000 civila, skadade tiotusentals fler och förstörde betydande delar av territoriets infrastruktur.
University of California (UCLA) historiker James Gelvin uttalande är tydligt:
”Det skulle inte ha varit någon seriös diskussion om en tvåstatslösning utan (händelserna den) 7 oktober. I själva verket var det en av anledningarna till att Hamas inledde sin operation för att sätta Palestinafrågan tillbaka på den främsta leden i internationell och västasiatisk politik.”
Som Gelvin förklarar det för The Cradle, har Hamas redan tagit flera segrar sedan sin Al-Aqsa-flodoperation: ”Palestinafrågan är tillbaka på den internationella agendan, den förhandlar om frigivningen av sina fångar som en jämlik partner till Israel”, och har visat att den är ”mer effektiv för att förverkliga palestinska mål än dess rival Fatah.”
Ny ”Biden-doktrin”
Även om det aldrig tidigare skådade, brutala israeliska militära svaret verkligen har illustrerat hur brådskande det är att upprätta en palestinsk fristad, är det omöjligt att bortse från att väststatsstödjare till 1993 års Osloavtal, som fastställde den väsentliga ramen för upprättandet av en palestinsk stat, har sedan så ihärdigt ignorerat och försummat det ansvaret.
Ännu större hyckleri uppstår ur det faktum att dessa västmakter, med Washington i spetsen, nu har beslutat att tvinga fram diskussionen om palestinsk statsbildning mitt under Gazas blodbad, med en israelisk premiärminister, Benjamin Netanyahu, som är ökänt emot det.
Så varför är denna debatt möjlig nu? Varför ignorerades det före den 7 oktober, eller till och med innan Netanyahus återkomst till premiärministerposten?
Efter enorma offentliga och internationella påtryckningar har USA:s president Joe Biden, åtminstone retoriskt, återupptagit frågan om palestinsk stat. Enligt New York Times skulle Biden Vita husets nya doktrin ”innebära någon form av USA:s erkännande av en demilitariserad palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan i utbyte mot starka palestinska garantier om att deras institutioner aldrig skulle kunna hota Israel.”
Dessutom förutser USA:s presidents plan också saudi–israelisk normalisering och en hård militär hållning mot Iran och dess regionala allierade. Men många analytiker har redan ställt frågor om genomförbarheten av en plan som inte återspeglar den nuvarande verkligheten på marken.
Medan Netanyahu avvisar själva föreställningen om en palestinsk stat, är ”Biden-doktrinen” och dess erbjudande om en begränsad suveränitetsversion av en demilitariserad palestinsk stat inget mindre än förödmjukande för palestinier.
Dr Muhannad Ayyash, professor i sociologi vid Mount Royal University, konstaterar att det inte finns någon grundläggande förändring av inställningen från USA i denna fråga. Kort sagt vägrar Biden-administrationen att klargöra vad den menar med en ”palestinsk stat.” Dess initiativ verkar främst för att främja en form av en tvåstatslösning som skulle vara acceptabel för Israel.
Ayyash påpekar att nyckelfrågorna relaterade till palestinsk statsbildning lämnas obesvarade, inklusive frågan om suveränitet, judiska bosättningar, östra Jerusalems status, en nödvändig Västbanken/Östra Jerusalem med Gazaremsan, den palestinska rätten att återvända, och så vidare.
Eftersom Israel bestämt har insisterat på att behålla full säkerhetskontroll över hela territoriet väster om Jordanien – alltså över allt territorium som sannolikt kommer att hamna under palestinskt (själv)styre – fruktar många experter att Israel skulle ha rätt att militärt gå in i dessa territorier utan palestinskt samtycke, med den senare förbjuden att samla sin egen militärstyrka.
Denna version av ”statsstatus” är inte helt i nivå med den för andra FN-medlemsstater, som enligt FN-stadgan har rätt att utöva full suveränitet och försvara sin territoriella integritet. Bidens ”lösning” av en palestinsk stat med begränsad suveränitet är inget annat än legaliseringen av Israels eviga ockupation av Palestina.
Ett palestinskt ”tomt skal”
Den återupplivade debatten om palestinsk stat är också intrikat kopplad till ett stort västerländskt PR-dilemma. Atlanticism anhängarnas ovillkorliga stöd för Israels illegala, oproportionerliga militära övergrepp mot mestadels kvinnor och barn har djupt påverkat deras image och förmåga att manövrera i Västasien och utanför.
Detta gäller särskilt för Washingtons utrikespolitiska mål i regionen, som möter stort, direkt motstånd på marken i Irak, Syrien och Jemen.
Återupplivandet av en tvåstatslösning är därför en ”desperat handling för att rädda en del av trovärdigheten eller legitimiteten hos dessa regimer (både arabiska och västerländska regeringar)”, hävdar Dr Mohammed Abu-Nimer, professor och Abdulaziz Said Chair for Peace och konfliktlösning vid American University i Washington, DC.
I decennier har USA kapitulerat inför israeliska krav på i stort sett allt som Tel Aviv någonsin har bett om. Under de senaste åren, som Gelvin beskriver det, har USA huvudsakligen fokuserat ”på att muta olika arabiska regeringar – Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko, Sudan – för att normalisera relationerna med Israel” genom ”Abraham-avtalet”, som i praktiken tog Palestinafrågan av bordet.”
Samtidigt klarade arabstaterna regionala förväntningar genom att fortsätta att ge läpparnas bekännelse till palestinska frågor samtidigt som de förkastade alla möjligheter bakom kulisserna. Med få arabiska statsallierade kvar hade palestinierna själva inga kort kvar att utnyttja – fram till den 7 oktober.
Nu gör Israel allt det kan för att förneka den dagens vinster. Ayyash säger: ”Netanyahu vill avskaffa all anspråk om upprättandet av den palestinska staten och använda detta ögonblick för att etablera full israelisk judisk suveränitet från floden till havet, medan Biden-administrationen föredrar ett tystare tillvägagångssätt som låtsas bry sig om palestiniernas strävanden för att upprätthålla sina nära band med arabiska regimer i hela regionen.”
Tvåstatslösningen, enligt professor Abu-Nimer, är därför inget annat än ett ”fikonlöv” för att återuppliva västvärldens kraschande bild och bör inte ses som ett seriöst amerikanskt initiativ. Den föreslagna planen är ”ett skelett eller ett tomt skal som saknar någon allvarlig form av suveränitet.”
Nathan Brown, en amerikansk forskare i Mellanösternrätt och politik vid George Washington University, håller i stort sett med:
”Detta är inte ett steg mot statsstatus utan bara att återuppliva vissa bestämmelser i Osloavtalet. Till och med maximalt skulle det producera vad som skulle ha kallats ett ”protektorat” på artonhundratalet, inte en stat.”
En palestinsk stat står inte på spel
Även om USA och EU skulle kunna utöva ett enormt inflytande över Israel för att återuppliva Osloavtalet och påskynda dess bestämmelser, gör de ingenting av det här slaget.
Idag finns det en unik möjlighet för Tel Avivs västerländska allierade att spela denna hand, med tanke på den totala kollapsen av Israels image över hela världen och det stora offentliga kravet på skydd av palestinier.
Istället tror Biden-administrationen att den kan återuppliva tvåstatsidén genom att medla en storslagen regional överenskommelse – en som kommer att leverera allt Israel vill, genom att dingla löftet om en palestinsk stat.
Vita huset tror att belöningen för att normalisera förbindelserna med Saudiarabien kommer att kompensera för Netanyahus regerings omsvängning i frågan om palestinsk stat och tillbakadragande från de ockuperade palestinska områdena.
Gelvin avfärdar planen och säger att den helt enkelt inte kommer att fungera på så många nivåer. Till att börja med, ”om Netanyahu förbinder sig till en palestinsk stat och drar sig tillbaka från de ockuperade områdena, kommer hans regering att kollapsa och han kommer att hamna i fängelse.”
Förvänta dig inte heller något spektakulärt från Europeiska unionen. Även om EU:s höge representant för utrikesrelationer Josep Borrell har sagt att en palestinsk stat kan behöva påtvingas utifrån utan Israels samtycke, realistiskt sett är vikten och räckvidden för europeisk utrikespolitik minimal eller obefintlig. Enligt Gelvin har ”EU inte mer inflytande mot Israel än Costa Rica.”
Abu-Nimer talar sannolikt för majoriteten av regionala observatörer – som har sett detta spel spelas ut tidigare: dessa top-down formler för västerländsk statsbildning fungerar inte utan genuint engagemang med palestinsk politisk representation – i det här fallet Hamas och andra palestinska motståndsorganisationer.
Trettioett år efter att Osloavtalet utlovade en palestinsk stat, rensar Israel etniskt Gaza och sväljer Västbanken och östra Jerusalem. Nästan fem månader efter starten av Operation Al-Aqsa Flood är en del av hävstångseffekten tillbaka i det palestinska motståndets händer, och det är osannolikt att de kommer att byta ut sina vinster mot en ickesuverän rumpstat som diplomater privat kallar ett ”statsminus”.
Originaltext: ’State-minus’: Biden’s Palestine solution
