Adrián Mac Liman

Under de första månaderna av de arabiska demonstrationer, blev Turkiet ”modellen” på ett föredömligt muslimskt land att följa som hade lyckats kombinera Islams strikta föreskrifter med behovet av att satsa på sekulära strukturer till en modern stat. Faktum är att Mellanöstern och Nordafrikas förnyelse strömmar verkade villiga att ta den ”turkiska modellen”, den berömda och mycket omtalade ”moderat islam” som stöddes av nästan hela det amerikanska politiska klassen.

Men illusionen om denna idealiserade regerings system började blekna efter valet i Tunisien, Marocko och Egypten, där segrarna var religiösa grupper, som sannolikt kommer att kräva införande av sharia (koranisk lag) istället för att följa fotspåren efter arvtagarna till Kemal Atatürks sekulära revolution. Ett annat land som troligen kommer att välja sharia är Libyen, där Natos militära ingripande satte stopp för det sekulära system som inrättades av Khaddafi.

Idag har arkitekterna till den ”arabiska våren” eller snarare sagt förmånstagarna till oroligheterna i den islamiska världen, två alternativ, tydligen motsatsen till varandra, den turkiska ”modernismen” och den iranska ”radikalismen”. Ankara och Teheran kämpar så, en strid på de ”upprörda” muslimernas revolutions spelplan, i en viktig geostrategisk region för energiförsörjningen.

Det räcker att minns kraven från vissa västmakter under kriget i Libyen, USA krävde kontrollen över 50 % av Libyens oljeproduktion och Frankrike, en ”blygsam” 30-40 %. Blygsamhet? Varför? Det är känt att kriget inte startades för att skydda invånarna i den libyska öknen, för att försvara de demokratiska ideal som (man säger) råder i den ”industrialiserade världen”. Men i sanningens ögonblick tvekade inte regeringarna i de industrialiserade länderna att rekommendera till de muslimska demonstranterna införandet av den omtalade och neutrala ”turkiska modellen”.

Vi bör komma ihåg att Turkiet var en av de första länderna i området att reagera på de oroligheter som slutade i revolutioner för förbättringar i de arabiska samhällena. Turkiets härskare var snabba med att kräva Rais Hosni Mubaraks avgång och stödja de arabiska gatuprotesterna. Ankara utrikespolitik, baserad i årtionden i läran om ”noll konflikter”, dvs. goda grannförbindelser med länderna i regionen, upplevde en 180 graders sväng under de första månaderna 2011. De vänskapliga och korrekta relationer med Syrien, Iran och Irak registrerade en betydande tillbakagång, ”romansen” med Israel, ”en annan demokrati” i Mellanöstern, med vilken Turkiet hade etablerat nära ekonomiska och militära förbindelser, förvandlades till en riktig konfrontation. Ankara övergav sin roll som skiljedomare och moderator för att bli en regional stormakt.

En makt som verkar mer intresserade att närma sig Moskva eller republikerna i före detta Sovjetunionen, där de försöker motverka Irans radikalisms växande inflytande. Faktum är att efter den ”förödmjukelse” som EU:s konstant förkastande innebär, riktade turkarna sina blickar mot Asien, en världsdel med vilken de är förtrogna med och där för övrigt åtnjuter stor prestige. Denna förändring tycks inte oroa de amerikanska ledare, som satsar på turkarnas förmåga att neutralisera Teherans expansionistiska mönster i grannlandet Irak, att utöva kontroll över Afghanistan etniska minoriteter och att skapa en maktbalans i Balkan regionen gynnsamt till Washington.

Men till det strategiska skiftet på utsidan läggs en annan faktor till, både viktigt och oroande: en urholkning av det demokratiska systemet. Under de senaste månaderna, speciellt efter valet förra sommaren, har förbindelserna mellan Ankara och den kurdiska minoriteten fallit kraftigt. För de ottomanska politiska analytiker, påminner den nuvarande situationen den svåra årtionde av 90-talet, vilket kan leda så småningom tillbaka till den oönskade, skräckinjagande maktfullkomlighet.

För de sekulära sektorerna finns rötterna till sakernas tillstånd i spridningen av religiös radikalism. Något som västerlänningar inte verkar särskilt troligt att uppfatta. Eller … erkänna.

Redaktion:

Adrián Mac Liman är en Internationell politisk analytiker