Kära liberal kommentator:

Varken du eller jag gillar George W. Bush. Kommer du ihåg hans barnsliga uttalande efter 11-S där han sa ”antingen
är du med oss eller med terroristerna”? Men nu, efter en annan fruktansvärd attack, verkar som att mottot har
uppdaterats: antingen är du med yttrandefrihet … eller är du emot. Antingen är du Charlie Hebdo … eller är en
fanatiker som hatar frihet.

Jag skriver med en enkel begäran: snälla, sluta. Du tror att du trotsar terroristerna när i själva verket spelar
du i deras händer fläckade med blod genom att dela och demonisera. Vi och dem. Västerlänningar, liberala och
upplysta, mot muslimer, efterblivna och barbariska. NI tröttnar inte på att berätta att massakern i Paris den 7
januari var ett angrepp på yttrandefriheten. Den före detta franske presidenten, den konservative Nicolas Sarkozy,
kallar det ”en krigsförklaring mot civilisationen”. Denna idé också stöds av den vänsterliberala Jon Snow som
talade på Twitter om en ”civilisationernas kamp” och ”Europas förtroende på yttrandefriheten.”

Mitt i smärtan efter Paris, finns det ett överflöd av hyckleri och överdrift. Faktum är att attacken var en
handling av omätbar grymhet, oförsvarligt mord på oskyldiga och utan nåd. Men var det verkligen ett ”mordförsök” på
yttrandefrihet (Mark Austin för ITV) ett försök att ”vanhelga” våra idéer om ”fritt tänkande” (Stephen Fry)? Det
var ett brott, inte en krigshandling som begicks av unga missnöjda, radikaliserade, inte av teckningar av profeten
i Europa under 2006 eller 2011, utan av bilderna av amerikansk tortyr i Irak 2004.

För er kännedom. Ingen tror på obegränsad rätt att fritt uttrycka sig. Vi är alla överens om att det kommer att
finnas gränser som, pga. frågor om ordning eller lag, inte kan passeras, pga. smak eller anständighet, inte bör
passeras. Vi är oeniga enbart om var dessa linjer skall dras.

Publicerar ni i er tidskrift teckningar som skämtar om, till exempel Förintelsen? Inte? Och karikatyrer om offren
för 11-S som faller från tvillingtornen? Jag tror inte det (och jag är glad att ni inte gör det). Tänk på
tankeexperiment gjord av Oxford filosofen Brian Klug. Tänk dig, skriv, att en man hade gått till enighets
demonstration den 11 januari i Paris ”med en plakat där man kunde läsa ’Je suis Cherif’”, namnet på en av Charlie
Hebdos mördare. Anta, tillägger Klug, att denne bar en skylt med en bild där han gör narr av de döda
journalisterna. ”Hur skulle publiken reagera? … Skulle de se denna ensliga individ som en hjälte som försvarar
frihet och yttrandefrihet? Eller skulle de vara djupt förolämpad?” Förstår du Klugs slutsats att mannen skulle
bättre gå därifrån för att inte sätta sitt liv i fara?

Låt oss vara tydliga: Jag håller med om att det inte finns någon ursäkt för att döda journalister och
serietecknare. Jag håller inte med om att rätten att förolämpa inte bär något ansvar, och jag tror inte att rätten
att förolämpa automatiskt översätts till en skyldighet att förolämpa.

När du säger ”Je suis Charlie”, stöder du beskrivningen som Charlie Hebdo gjorde av Frankrikes justitieminister,
Christiane Taubira, som är svart och ritades som en apa? Eller de råa karikatyrerna med stora näsor som görs av
araber som skulle få Edward Said att vända sig i sin grav?

Att parodiera rasismen med rasistiska bilder är en tvivelaktig satirisk taktik. Som Olivier Cyran, tidigare
journalist på Charlie Hebdo, sade 2013, ”en islamofobisk neuros grep successivt” tidningen efter 11-S, som
effektivt stödde attackerna på ”medlemmar av en religiös minoritet utan inflytande i maktkorridorerna.”

Av dessa skäl kan jag inte ”vara”, jag vill inte ”vara”, Charlie, i varje fall bör vi vilja vara Ahmed, en muslimsk
polis som dödades medan han skyddade tidningens rätt att existera. Som påpekades av författaren Teju Cole, ”det är
möjligt att försvara rätten till yttrandefrihet … offensiv utan att uppmuntra eller främja innehållet i detta
tal.”

Varför är ni så tysta inför den uppenbara dubbelmoralen? Visste ni inte att Charlie Hebdo sparkade den gamla
franska serietecknare Maurice Sinet 2008 för en påstått antisemitisk kommentar? Är ni inte medvetna om att
Jyllands-Posten, den danska tidningen som publicerade karikatyrerna av profeten 2005 avvisade karikatyrer som
hånade Kristus eftersom det skulle ”provocera upprördhet” och stolt deklarerade att ”under inga omständigheter
skulle publicera karikatyrer av Förintelsen”?

Jag antar at ni tror att muslimer är mer uthålliga än kristna och judar. Det är också viktig sammanhanget. Ni ber
oss att skratta åt en ritning av profeten och bortse från förtalet av islam över hela kontinenten (har ni besökt
Tyskland nyligen?), och den utbredda diskrimineringen av muslimer i utbildning, arbetsliv och offentliga livet,
särskilt i Frankrike. Ni ber muslimer att fördöma en handfull extremister som ett existentiellt hot mot
yttrandefriheten medan ni låtsas vara omedvetna om samma hot, men större, som innebär era politiskaledare.

Är ni inte upprörda över att Barack Obama (som bad Jemen att hålla bakom galler den anti drone journalisten
Abdulelah Haider Shaye efter att ha dömts för terrorismrelaterade handlingar på en skendomstol) hoppar på
yttrandefrihetens tåg? Är ni inte kräkfärdiga vid åsynen av Benjamin Netanyahu, premiärminister i et land som
ansvarar för att döda sju journalister i Gaza 2014, delta i enighetsmarschen i Paris? Med Bibi var Angela Merkel,
kansler i ett land där Förintelseförnekande är straffbart med upp till fem års fängelse, och David Cameron, som
vill förbjuda att Tv:n visar icke-våldsamma ”extremister” som ägnar sig att ”störta demokrati.”

Sedan finns era läsare. Kommer ni att säga något till dem? Enligt en YouGov opinionsundersökning 2011 stödde 82 %
av väljarna åtalet av demonstranterna som brände vallmo, symbol för de brittiska soldaterna som dödades under andra
världskriget.

Det verkar som om det är inte bara muslimer som kan känna sig sårade.

Med vänlig hälsning

Mehdi

Anteckningar:

Mehdi Hasan är ”Huffington Post UK” politisk regissör och bidragsgivare till ”New Statesman, där denna artikel
publicerades också. Det här inlägget publicerades ursprungligen i den brittiska upplagan av ”The Huffington Post”.