Abu Hudayfah Edwards – Sound Vision

 

 

Munir märkte det först under en dhuhr bön på jobbet. Hans händer darrade lätt när han lyfte dem för takbir, en svag yrsel sköljde över honom likt värme som steg från asfalt. Han borstade bort det, för mycket kaffe, inte tillräckligt med frukost. Men när det hände igen en vecka senare, den här gången med kallsvett och ett ihåligt ringande ljud i öronen, visste han att något var fel.

Diagnosen kom tyst, nästan ursäktande.

Diabetes.

Läkaren förklarade blodsockernivåer, insulin och droppar som kunde komma utan förvarning. Hon talade om måltider som inte kunde hoppas över, om medicinering som krävde konsekvens. Sedan pausade hon och frågade: ”Fastar du?”

Ramadan var tre veckor bort.

”Jag fastar alltid”, sa Munir instinktivt.

Hon tittade vänligt på honom. ”Det här kan bli ett utmanande år för dig. Jag råder dig att avstå från att fasta.”

Den kvällen satt Munir vid köksbordet långt efter att hans familj hade gått och lagt sig och stirrade på insulinpennan i sin låda. Fyrtiosex år gammal. Han hade fastat sedan barndomen, genom tentor, byggjobb och sommarens långa dagar. Hunger hade alltid känts som tillbedjan. Men detta var nytt. Detta var inte obehag. Detta var en fara.

Ändå kändes tanken på Ramadan utan fasta outhärdlig.

Moskén var lugn den eftermiddagen Munir gick för att träffa imamen. Solljus silades in genom de höga fönstren, dammpartiklar drev i luften som uppehållna ögonblick. Imamen välkomnade honom varmt och hällde upp te innan han lyssnade utan att avbrytas. Munir höjde en hand och antydde att han inte ville ha något socker i sin.

Munir talade långsamt och valde varje ord med omsorg. ”Sheikh, jag tar insulin nu. Mitt socker sjunker plötsligt. Läkaren varnade mig för att om det sjunker för lågt kunde jag svimma. Eller värre.” Han svalde. ”Men Ramadan närmar sig. Jag vill inte stå inför Allah efter att ha valt lätthet framför lydnad.”

Imamen nickade, hans uttryck stadigt.

”Munir”, sa han, ”lydnad mäts inte i smärta.”

Han öppnade en mushaf som låg bredvid honom och reciterade mjukt, orden bekanta men ändå nyligen levande:

”Så den som ser månaden, låt honom fasta den; och den som är sjuk eller på resa, låt honom fasta lika många andra dagar. Allah avser lätthet för er och inte svårigheter för er.”

Munir kände att något lossnade i bröstet.

”Dessa ord”, fortsatte imamen, ”är inte abstrakta. De är barmhärtighet, direkt inskriven i lagen. Sjukdom är inte en ursäkt som Allah tolererar. Det är ett tillstånd Han tar upp.”

”Men tänk om jag kan fasta vissa dagar?” frågade Munir. ”Tänk om jag klarar mig?”

Imamen lutade sig något framåt. ”Det finns lärda som förklarat detta i detalj. Om fasta skadar dig eller leder till svårigheter, då är det bättre för dig att inte fasta. Och om fasta försätter dig i verklig fara, då blir det obligatoriskt att bryta fastan. Att bevara livet är inte valfritt i islam.”

Munir stirrade på sina händer. ”Det känns som att jag förlorar något.”

Imamen log milt. ”Du blir ombedd att vinna något djupare.”

Han talade om avsikt. Om dyrkan som tog sig många former. Om människor som stod i bön medan andra dyrkade Allah genom att sitta, eftersom det var vad Allah tillät dem. ”Allah behöver inte din hunger”, sa imamen. ”Han är nöjd med din underkastelse.”

Den första dagen av Ramadan kom med den välbekanta rytm som Munir hade känt till hela sitt liv. Han vaknade före fajr, trots att han inte fastade. Han satt vid bordet medan hans fru förberedde suhoor för barnen, och doften av dadlar och bröd fyllde köket. När de åt drack han vatten långsamt, tog sin medicin och gjorde dua.

Det kändes konstigt att inte avstå. På jobbet sträckte sig timmarna långa. Hans kropp kom ihåg att han fastat även när hans sinne sa åt honom att inte göra det. Vid middagstid sjönk hans socker trots hans försiktighetsåtgärder. Han satte sig ner, stack sig i fingret för att kontrollera sina nivåer och drack sin juice.

Hans händer slutade skaka.

Den kvällen anlände Munir tidigt till moskén för iftar. Han hjälpte till att ordna dadlar och koppar vatten. När adhan ekade skickade han tallrikar längs raderna och såg andra bryta sina fastor. Han kände en glimt av sorg som van sig vid ett liv av att räkna kolhydrater, och sedan något oväntat.

Tillfredsställelse.

Han åt tyst, avsiktligt, och viskade ”Bismillah” med ett fokus han inte känt på flera år. Varje tugga kändes meningsfull. Varje klunk var tacksamhet.

Dagarna gick. Munir fann sig in i en ny Ramadan-rytm. Han bad taraweeh när hans kropp tillät. På kvällarna när han kände sig svag bad han hemma. Han gav mer välgörenhet än vanligt. Han satt längre med Koranen, obekväm av hunger. Han lyssnade på sin kropp som en handling av dyrkan.

En eftermiddag frågade hans son oskyldigt: ”Baba, varför fastar du inte?”

Munir knäböjde ner på hans nivå. ”För att Allah älskar mig tillräckligt för att skydda mig”, sa han. ”Och för att lyda Allah ibland innebär att acceptera det Han gör lätt.”

I mitten av månaden insåg Munir något djupt.

Han hade alltid förknippat Ramadans sötma med dadlar, med lindring av iftar, med hungerns disciplin. Men nu smakade han en annan sötma, tillitens sötma. Att släppa taget om stolthet förklädd till hängivenhet. Att tro att Allahs barmhärtighet inte var en mindre väg, utan den raka.

De sista tio nätterna satt Munir ensam i moskén efter isha, med svaga ljus och tomma rader. Han lyfte händerna och bad dua, inte för att få styrka att fasta, utan för att acceptera.

”Ya Allah”, viskade han, ”Du känner mitt hjärta. Du känner min kropp. Ta emot från mig vad jag kan ge.”

När Eid kom stod Munir i bön bland församlingen, med hjärtat fullt. Han hade inte fastat den Ramadan, men han hade lärt sig något han hade saknat i årtionden.

Att dyrkan inte mättes i förlust.

Och att ibland låg Ramadans sanna sötma inte i att sänka sockerhalten, utan i att ge sig till Barmhärtigheten.