Djilali Elabed – Saphirnews
Kom ihåg att denna studie inte har några andra ambitioner än att dekonstruera de uppfattningar (subjektiva på den psykologiska nivån,
relaterade till den sociala nivån) som individer och samhälle har om att bära slöjan. Det handlar inte om att positionera sig på en
teologisk nivå eller på muslimsk lag för den delen. Den stora majoriteten av muslimska forskare fastställer att det är en skyldighet att
bära slöjan, det är ett faktum. Vi kommer inte att diskutera dess relevans. På samma sätt handlar det inte om att göra någon
värderingsbedömning.
Det är ändå möjligt att diskutera grunden för denna skyldighet, de orsaker som teologer och imamer har framfört.
I den första delen försökte vi visa att framställningarna runt slöjan passar in i mycket olika historier och psyko sociologiska
förklaringar. Detta resulterar i oförsonliga fantasier där slöjan hänvisar till idén om individer som är mer en bara kroppar för vissa,
medan den för andra är genomsyrad av sexism och likställs med en retrograd praxis. I motsatts till en frigörelse av kroppar och muslimer
skulle slöjan hänvisa till rester av en arkaisk och patriarkalisk social ordning.
I den andra delen försökte vi dekonstruera fördomarna om slöjan och om beslöjade kvinnor, förmedlade av modernistiska motståndare som
omedvetet (eller inte) bidrar, genom ett krav på att ta bort slöjan, att driva upp en form av alienation där kvinnans kropp blir ett objekt
när hon inte är föremål för konsumtion.
För att skapa ett ganska globalt panorama av frågan är det också nödvändigt att göra en kritik av den muslimska diskursen (sett som
diskursen från de olika aktörerna inom det islamiska området). Vi kommer därför i den sista delen att påpeka inkonsekvenser i diskussionen
mellan imamer, predikanter och till och med teologer. Vi uppmanar därför alla som är allvarliga och bekymrade över frågor relaterade till
islam och muslimer att bidra med sina åsikter utan att hamna i våld eller ens förolämpning. Muslimer måste kunna diskutera dessa frågor
lugnt.
Skälet till slöjan
Som sagt, vi kommer att utgå från den överväldigande allmänna uppfattningen att bärandet av slöjan är en religiös förpliktelse formulerad
av Gud i Koranen. Anledningen som enhälligt nämns är den som avser blygsamhet. Kvinnor måste alltså täcka sin kropp förutom händerna och
ansiktet enligt den profetiska traditionen, slöjan (i betydelsen av en halsduk) är helt enkelt ett plagg som täcker håret.
Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till [alla] troende kvinnor – att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina
ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande,
barmhärtig. (33:59)
Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som
[anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta inför
andra än sin make, sin fader, sin svärfader, sina söner, sin makes söner, sina bröder, sina brorssöner, sina systersöner, närstående
kvinnor, dem som de rättmätigt besitter och sådana manliga tjänare, som inte längre känner begär efter kvinnor, eller barn som ännu inte
har begrepp om kvinnlig nakenhet. Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag. Troende! Vänd er
till Gud i ånger [över era fel och synder]; kanske skall det gå er väl i händer! (24:31)
Båda verserna visar tydligt orsakerna bakom slöjans ursprung. Detta är å ena sidan att skydda muslimska kvinnor från förolämpningar från
icke-muslimer och å andra sidan att se till att dem täcker sina tillgångar. La illa (orsaken till skyldigheten eller förbudet) som vi säger
i usul (lagens grundvalar) är verkligen blygsamhet och skydd. Blygsamhet definieras av Larousse, som en ”disposition att känna sig generad
inför det som kan skada anständighet, inför nämnandet av mycket personliga saker och i synnerhet sexuella saker”.
Kvinnors hår är därför en tillgång som måste döljas för att inte väcka attraktion och därmed bibehålla en viss anständighet. Enligt
lexikonet i muslimsk lag är hår en del av ”nakenheten” (awra) som bör täckas.
Därifrån måste vi erkänna flera konsekvenser, med risk för att hålla ett falskt eller osammanhängande tal. Om Gud (inte en hadith eller
tolkningar av teologer) föreskriver slöjan i samband med blygsamhet, är en kvinna som inte bär den mindre blygsam än den som bär den. Detta
betyder inte att blygsamhet är begränsad till slöjan, men dess recept i Koranen anger dess betydelse. Vi kan inte samtidigt vara kritiska
till dem som relativiserar föreskriften samtidigt som vi minimerar konsekvenserna för dem som inte bär det. Med andra ord, om slöjan är ett
föreskrift (skrivet i Koranen) som inte är sekundärt, begår de som inte bär det ett (allvarligt) fel.
Slöja, andlighet och subjektivitet
Ur sociologisk synvinkel kan sökandet efter att förstå individuellt beteende bjuda in två olika tillvägagångssätt: objektifiering eller
subjektifiering.
Subjektifiering består i att använda ett heltäckande tillvägagångssätt genom att ifrågasätta berörda aktörer. Muslimska kvinnor bör
ifrågasättas om deras motiv och därför orsakerna som driver dem att bära slöjan. Ofta framkallar beslöjade kvinnor den andliga dimensionen.
En viss närhet till Gud får dem att välja att bära slöjan. Dessutom skulle det att bära slöjan ge dem en större närhet till det gudomliga.
Det är i den meningen att de bekräftar att slöjan är för dem en process eller en andlig resa. Gud inbjuder dem att bära slöjan och att bära
slöjan närmar dem Gud.
Utan att ifrågasätta det intima förhållandet med slöjan kan man också undra över dess psykologiska grundval. Skulle inte denna andliga
drivkraft födas först efter det att man erkände att det är obligatoriskt att använda slöjan och att bära det är att behaga Gud? Handlar det
inte om att låta sig övertygas om en skyldighet och sedan följa den, ett tillvägagångssätt som skapar fred och nu är en del av den andliga
strävan? Finns det inte någon form av fetischism?
Vi vet för ett faktum att den andliga resan inte är knuten till ett visst plagg och att vissa muslimska kvinnor kan upprätthålla en verklig
andlighet även efter att ha gett upp slöjan. Handlar det därför inte mer om psykologi än andlighet? Ju mer man tror att slöjan är
obligatorisk, desto mer överensstämmer man med den gudomliga viljan och desto mer utvecklar man en närhet till Gud. Det är inte slöjan som
är av andlig ordning utan tron som man kan ha av dess obligatoriska natur.
Bär slöjan och objektivering
Genom objektifiering handlar det inte längre om att utgå från individens uppfattning, som dessutom är för relativ eller subjektiv, utan att
analysera slöjan som ett socialt faktum, ett fenomen utanför det. När det gäller oss kommer vi helt enkelt att ifrågasätta slöjans status i
islam och orsakerna till dess rekommendation.
Som nämnts ovan är att använda slöja en praxis kopplad till blygsamhet, därför en av etikens dimensioner. Slöjan är ett särskilt sätt men
inte unikt för att täcka huvudet och håret, eftersom den muslimska kvinnan ska täcka en bra del av hennes kropp. Ur en islamisk synvinkel
härrör rekommendationen inte från andlighetens ordning utan från civilrätten (muamalat). Det verkar inte konsekvent att åberopa andlighet
i frågan om slöjan. Vi talar inte här om de enskilda uppfattningarna som någon troende kan ha (och som skulle motivera hans eller hennes
handlingar) utan om den första orsaken (la illa) i rekommendationens ursprung. Vi måste föra tillbaka slöjan (hijab) till sin primära
verklighet: det är ett plagg. Det är varken ett religiöst tecken eller en dyrkan eller andlig praxis.
Det är dessutom konstigt att vissa ger det ett sådant andligt värde men inte tar hänsyn till andra kläder, till exempel en skjorta eller
byxor för män. Har du någonsin hört en man säga ”Jag bär en skjorta för att närma mig min Herre” eller ”Jag låter mig odla ett skägg för
att bli mer from eller för att få andlighet”? Parallellen kan verka överdriven, men att bära slöjan eller någon annan klädsel ska
underordnas samma logik.
I själva verket är det en viss andlig kraft som uppmuntrar att bära slöjan (när man är övertygad om den obligatoriska naturen) och att inte
bära slöjan för den som deltar i andlig utbildning.
Vi kommer att observera att i islam är all handling andlig om den är avsedd att behaga Gud. Visst, men denna avsikt inbegriper inte att
bevilja ett (religiöst) värde till kläder eller andra handlingar, detta är inte av andligheten.
Andliga metoder som utvecklar närhet till det gudomliga är omisskännligt identifierbara som dhikr eller bön. De bidrar själva till
medvetenheten om den gudomliga närvaron. Detta är absolut inte fallet med bärandet av slöjan, som förblir ett enkelt plagg, ett uttryck för
en viss blygsamhet.
Att bära slöjan, mellan frihet och begränsning
Vi hör ofta predikanter säga att bära slöjan handlar om integritet och att det är upp till en muslimsk kvinna att fritt välja om den ska
bäras eller inte. Detta påstående låter för oss tveksamt på mer än ett sätt.
Först och främst bör man komma ihåg att bärandet av slöjan är en del av skyldigheterna i civilrätten, al muamalat. Ger civilrätten (i dess
bindande dimension) plats för individens fria vilja? Civilrätt gäller alla på samma sätt utan att lämna något handlingsutrymme. Det finns
ingen frihet i denna fråga. Att ha på sig en slöja ordineras när en kvinna lämnar sitt hem och är i det offentliga rummet. Det hänvisar
därför till ett horisontellt förhållande och mycket mindre till ett vertikalt förhållande. Om slöjan hade en dimension av intimitet, närhet
till den Högsta, skulle receptet gälla både i det offentliga rummet och i det privata rummet. Detta är till exempel fallet med fastan, som
är en kult och andlig övning, som skapar en intim länk med Gud.
Dessutom ifrågasätter man inte i islams klassiska period graden av tro eller andlighet hos personen när det gäller föreskriften av slöjan.
Att bära slöjan krävdes av varje kvinna oavsett hennes trosnivå, oavsett hur hycklande hon kan vara.
Vi kan verkligen observera ett semantiskt skifte angående slöjan. Från ett enkelt plagg som är ett tecken på blygsamhet tar det på sig
andliga egenskaper som det ursprungligen inte hade. Denna utveckling kan förklaras med den rättsliga och sociala miljöns begränsningar som,
i samhällen med lika rättigheter och samvetsfrihet, inte teoretiskt sett kan tvinga bärandet av ett visst plagg. Som en förklaring kan vi
också behålla individens företräde framför det kollektiva (individualiseringsprocessen) där sociala begränsningar inte längre har någon
stor effekt på individernas livsval. Med andra ord, vi kan inte ålägga oss det genom lag och social begränsning, men åberopar andlighet och
individuell frihet.
Sammanfattningsvis är det inte islamiskt legitimt att föra fram argumentet om individuell frihet i en fråga som rör civilrätt och social
ordning. Denna fråga skiljer sig inte på något sätt från andra frågor som t.ex. herrkläder (som täcker en ”awra” eller en del av kroppen
som inte får visas), förbudet mot konsumtion och marknadsföring av alkohol, förbudet mot ränta och ocker…
Slutligen verkar det motstridigt eller paradoxalt att förklara att en praxis är obligatorisk samtidigt som man bekräftar att man är fri att
följa den eller inte, ingen vågar hålla ett sådant samtal om skyldigheter som bönen. På samma sätt är denna frihet inte längre meningsfull
om den motverkas av en skuldbeläggande diskurs som gör att slöjan är en skyldighet som kvinnor måste följa. Detta är ett paradoxalt
föreläggande för en kategori kvinnor som bär slöjan men som vill ta av sig den eller som inte bär den men känner skuld för att de inte bär
den.
En slöja som identitetsmarkör
Som vi har angett ovan har slöjan en exakt betydelse i islam, vilket motsvarar uttrycket av en klädseletik i samband med blygsamhets värde.
Det har inte riktigt en andlig konnotation.
I dag bär slöjan en mängd betydelser som ibland avviker från det primära syftet med denna praxis. Vi bär slöjan på catwalks av
modevisningar, på kanalerna för YouTubers som levererar skönhetshemligheter, på scenutställningar, i protestparader med näven upp … Denna
slöja tar också väldigt olika former som ser mer ut som slöjan på 1980- eller 1990-talet.
Till skillnad från den ”stränga” slöjan, som helt uppfyller kraven enligt muslimsk lag, blir slöjan ett plagg (ibland modernt) som ska vara
så kompakt som möjligt. Detta huvudbonad täcker i vissa fall inte längre nacken eller öronen och är begränsat till håret. Den klassiska
slöjan ersätts av en basker, en turban, en sjal, en keps … För vissa muslimska kvinnor verkar det som om det finns en form av anpassning,
flexibilitet genom vilken de försöker förena respekten för en rekommendation (som vi inte vågar ifrågasätta) och nackdelarna med slöjan som
ska bäras. Vi kan ställa oss själva frågan om innebörden av denna ”enklare, light” slöja och vad dess innebörd skulle vara på etisk och
andlig nivå.
Vi möter därmed fler och fler akademiker, föreningschefer, företagsledare som bär en enkel turban, som inte verkar vilja bryta av med denna
praxis, samtidigt som vi inte längre tror på skyldigheten att strikt följa den. Denna utveckling kan tolkas annorlunda, detta kan förklaras
av professionell begränsning eller till och med en ny tolkning av slöjans betydelse samt en ny praxis.
Vi ser också aktivister som bär en form av slöja som identifierar dem och placerar dem i en viss historik. Vi finner detta bland
”postkoloniala” eller ”av koloniala” aktivister. I det här fallet blir slöjan ett politiskt objekt (och inte ett religiöst) och en
identitetsmarkör. Detta huvudbonad har inte längre samma betydelse som slöjan som nämns i koranverserna.
Spänning som måste dekonstrueras
Denna sista del avslutar en analys som visar att frågan om slöjan framför allt beror på uppfattningar, särskilt inriktade på kvinnan (och
hennes kropp) i en given kultur. Dessa framställningar genererar spänningar som måste dekonstrueras för att mildra de olyckliga
konsekvenserna.
Dessa uppfattningar eller tolkningar har utvecklats över tiden. Således har betydelsen av att bära slöjan ur teologisk synpunkt skiftat
från blygsamhet till andlighet. Denna hermeneutiska utveckling väcker frågor som måste klargöras. Detta är viktigt för att alla praxis ska
kunna accepteras medvetet.
Anteckningar:
Djilali Elabed är lärare i ekonomi och samhällsvetenskap.
