Ilan Pappe – Rebelion
Mer än 120 år efter det att det skapades, skulle det sionistiska projektet i Palestina – idén att införa en judisk stat på ett arabiskt, muslimskt land i Mellanöstern – kunna möta utsikten att kollapsa? Historiskt sett kan en uppsjö av faktorer få en stat att förlisa. Det kan vara resultatet av ständiga attacker från grannländer eller ett kroniskt inbördeskrig. Det kan följa kollapsen av offentliga institutioner, som blir oförmögna att tillhandahålla tjänster till medborgarna. Det börjar ofta som en långsam process av sönderfall som tar fart och sedan, inom kort, kollapsar strukturer som tidigare verkade solida och fasta.
Svårigheten ligger i att upptäcka de första indikatorerna. Här kommer jag att hävda att dessa är tydligare än någonsin i fallet med Israel. Vi bevittnar en historisk process – eller för att vara mer exakt, början på en sådan – som troligen kommer att kulminera i sionismens fall. Och, om min diagnos är korrekt, går vi också in i en särskilt farlig tidpunkt. För när Israel väl inser omfattningen av krisen kommer det att släppa lös våldsam, ohämmad kraft för att försöka hålla tillbaka den, som den sydafrikanska apartheidregimen gjorde under sina sista dagar.
1
En första indikator är brottet i det israeliska judiska samhället. Den består för närvarande av två rivaliserande läger som inte kan hitta en gemensam grund. Sprickan har sitt ursprung i anomalierna i definitionen av judendom som nationalism. Medan den judiska identiteten i Israel ibland har verkat vara lite mer än ett ämne för teoretisk debatt mellan religiösa och sekulära fraktioner, har det nu blivit en kamp om karaktären av den offentliga sfären och staten själv. Denna kamp utkämpas inte bara i media utan också på gatan.
En sida kan kalla sig ”Staten Israel”. Den består av europeiska judar och deras ättlingar, mer sekulära, liberala och, mestadels, om än inte uteslutande, medelklass, som bidrog avgörande till skapandet av staten 1948 och förblev hegemoniska i den fram till slutet av förra seklet. Gör inga misstag, hans försvar av ”liberala demokratiska värderingar” påverkar inte hans engagemang för apartheidsystemet som på olika sätt påtvingas alla palestinier som bor mellan Jordanfloden och Medelhavet. Deras grundläggande önskan är att judiska medborgare ska leva i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle från vilket araber är utestängda.
Den andra sidan är ”Staten Judeen”, som utvecklades bland bosättare på den ockuperade Västbanken. Den åtnjuter växande nivåer av stöd inom landet och utgör den valbas som säkerställde Netanyahus seger i valet i november 2022. Dess inflytande i de övre skikten av den israeliska militären och säkerhetstjänsten växer exponentiellt. Staten Judéen vill att Israel ska bli en teokrati som sträcker sig över hela det historiska Palestina. För att uppnå detta är den fast besluten att minska antalet palestinier till ett minimum och överväger att bygga ett tredje tempel i stället för al-Aqsa. Dess medlemmar tror att detta kommer att tillåta dem att förnya guldåldern i de bibliska kungadömena. För dem är sekulära judar lika kättare som palestinier om de vägrar att gå med i denna strävan.
De två sidorna hade börjat drabbas våldsamt före den 7 oktober. Under de första veckorna efter attacken verkade de lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan inför en gemensam fiende. Men detta var en illusion. Gatukrockar har återuppstått och det är svårt att se vad som skulle kunna leda till försoning. Det mest troliga resultatet händer redan framför våra ögon. Mer än en halv miljon israeler, knutna till ”Staten Israel”, har lämnat landet sedan oktober, vilket tyder på att landet håller på att uppslukas av staten Judéen. Detta är ett politiskt projekt som arabvärlden, och kanske till och med världen i stort, inte kommer att tolerera på lång sikt.
2
Den andra indikatorn är Israels ekonomiska kris. Den politiska klassen tycks inte ha någon plan för att balansera de offentliga finanserna mitt i ständiga väpnade konflikter, utöver att alltmer beroende av amerikanskt ekonomiskt stöd. Under det sista kvartalet förra året rasade ekonomin nästan 20 %. Sedan dess har återhämtningen varit bräcklig. Washingtons löfte på 14 miljarder dollar kommer sannolikt inte att vända denna situation. Tvärtom kommer den ekonomiska bördan bara att förvärras om Israel går vidare med sin avsikt att gå i krig med Hizbollah, samtidigt som militär aktivitet på Västbanken ökar, i en tid då vissa länder – inklusive Turkiet och Colombia – har börjat tillämpa ekonomisk sanktioner.
Krisen förvärras ytterligare av inkompetensen hos finansminister Bezalel Smotrich, som ständigt slussar in pengar till judiska bosättningar på Västbanken men i övrigt verkar oförmögen att driva sin avdelning. Konflikten mellan staten Israel och staten Judéen, tillsammans med händelserna den 7 oktober, får samtidigt en del av den ekonomiska och finansiella eliten att flytta ut sitt kapital från staten. De som överväger att överföra sina investeringar utgör en betydande del av de 20 % av israelerna som betalar 80 % av skatten.
3
Den tredje indikatorn är Israels ökande internationella isolering, eftersom det gradvis blir en pariastat. Denna process började före den 7 oktober, men har intensifierats sedan folkmordet började. Det återspeglas i de aldrig tidigare skådade ståndpunkterna från Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen. Tidigare kunde den globala palestinska solidaritetsrörelsen uppmuntra människor att delta i bojkottinitiativ, men misslyckades med att främja utsikterna till internationella sanktioner. I de flesta länder förblev stödet för Israel orubbligt bland det politiska och ekonomiska etablissemanget.
I detta sammanhang måste de senaste besluten från ICJ och ICC – att Israel kan begå folkmord, att det måste stoppa sin offensiv i Rafah, att dess ledare måste arresteras för krigsförbrytelser – ses som ett försök att ta hänsyn till åsikterna från det globala civila samhället, snarare än enbart en återspegling av elitens åsikter. Domstolarna har inte mildrat de brutala attackerna mot folket i Gaza och på Västbanken. Men de har bidragit till den växande kören av kritik mot den israeliska staten, som alltmer kommer uppifrån och under.
4
Den fjärde, sammankopplade indikatorn är den radikala förändring som har skett bland unga judar runt om i världen. Efter de senaste nio månadernas händelser verkar många nu vara villiga att lämna sin koppling till Israel och sionismen och aktivt delta i den palestinska solidaritetsrörelsen. Judiska samhällen, särskilt i USA, gav en gång Israel effektiv immunitet mot kritik. Förlusten, eller åtminstone delvis förlust, av detta stöd har viktiga konsekvenser för landets globala ställning. AIPAC kan fortsätta att förlita sig på hjälp från kristna sionister och stöd från dess medlemmar, men det kommer inte att vara samma formidabla organisation utan en betydande judisk valkrets. Lobbyns kraft urholkas.
5
Den femte indikatorn är den israeliska arméns svaghet. Det råder ingen tvekan om att IDF förblir en mäktig styrka med banbrytande vapen till sitt förfogande. Dess begränsningar avslöjades dock den 7 oktober. Många israeler anser att armén har haft mycket tur, eftersom situationen kunde ha varit mycket värre om Hizbollah hade gått med i en samordnad attack. Sedan dess har Israel visat att det är desperat beroende av en regional koalition, ledd av USA, för att försvara sig mot Iran, vars varningsattack i april innebar utplacering av cirka 170 drönare, samt ballistiska och styrda missiler. Mer än någonsin är det sionistiska projektet beroende av amerikanernas snabba leverans av enorma mängder förnödenheter, utan vilka det inte ens skulle kunna bekämpa en liten gerillaarmé i söder.
Israels bristande beredskap och oförmåga att försvara sig är nu allmänt uppfattad av landets judiska befolkning. Detta har lett till ett stort tryck för att avskaffa det militära undantaget för ultraortodoxa judar, som gäller sedan 1948, och att börja rekrytera tusentals av dem. Detta kommer knappast att förändra saker och ting på slagfältet, men det återspeglar omfattningen av pessimismen om militären, som i sin tur har fördjupat den politiska splittringen inom Israel.
6
Den sista indikatorn är förnyelsen av energin bland den yngre generationen palestinier. Den är mycket mer enad, organiskt sammankopplad och tydligare i sina perspektiv än den palestinska politiska eliten. Med tanke på att befolkningen i Gaza och Västbanken är en av de yngsta i världen, kommer denna nya kohort att ha ett enormt inflytande på befrielsekampens gång. Debatterna som äger rum bland palestinska ungdomsgrupper visar att de är angelägna om att etablera en verkligt demokratisk organisation – oavsett om det är en förnyad PLO eller en ny – som driver en vision om frigörelse som är motsatsen till den palestinska myndighetens kampanj för erkännande som stat. De verkar föredra enstatslösningen framför den misskrediterade tvåstatsmodellen.
Kommer de att kunna ge ett effektivt svar på sionismens förfall? Det är en svår fråga att svara på. Ett statligt projekts kollaps följs inte alltid av ett ljusare alternativ. På andra håll i Mellanöstern – i Syrien, Jemen och Libyen – har vi sett hur blodiga och utdragna resultaten kan bli. I det här fallet skulle det vara avkolonisering, och det senaste århundradet har visat att postkoloniala realiteter inte alltid förbättrar det koloniala tillståndet. Endast palestiniernas soliditet och enhet kan få oss att gå i rätt riktning. Jag tror att en explosiv sammansmältning av dessa indikatorer förr eller senare kommer att resultera i förstörelsen av det sionistiska projektet i Palestina. När detta händer bör vi förvänta oss en robust befrielserörelse för att fylla tomrummet.
I mer än 56 år var det som kallades ”fredsprocessen” – en process som inte ledde någonstans – faktiskt en serie amerikansk-israeliska initiativ som palestinierna ombads att reagera på. Idag måste ”fred” ersättas av avkolonisering, och palestinierna måste kunna formulera sin vision för regionen, och israelerna måste uppmanas att reagera. Det skulle vara första gången, åtminstone på många decennier, som den palestinska rörelsen tog initiativet till att lägga fram sina förslag för ett postkolonialt, icke-sionistiskt Palestina (eller vad den nya enheten heter). Genom att göra det kommer den troligen att vända sig till Europa (kanske till de schweiziska kantonerna och den belgiska modellen) eller, rättare sagt, till de gamla strukturerna i östra Medelhavet, där sekulariserade religiösa grupper gradvis förvandlades till etnokulturella grupper som lever tillsammans i samma territorium.
Oavsett om folk gillar idén eller är livrädda för den har Israels kollaps blivit förutsägbar. Denna möjlighet bör påverka den långsiktiga debatten om regionens framtid. Det kommer att stiga upp på agendan när människor inser att det sekellånga försöket, ledd av Storbritannien och sedan USA, att påtvinga ett arabland en judisk stat sakta håller på att ta slut. Det var tillräckligt framgångsrikt för att skapa ett samhälle med miljontals nybyggare, många av dem nu andra och tredje generationen. Men deras närvaro fortsätter att bero, som när de kom, på deras förmåga att med våld påtvinga miljontals ursprungsbefolkningar sin vilja, som aldrig har gett upp sin kamp för självbestämmande och frihet i sitt hemland. Under de kommande decennierna kommer bosättare att behöva överge detta synsätt och visa sin vilja att leva som jämställda medborgare i ett befriat och avkoloniserat Palestina.
Originaltext: El hundimiento del sionismo
