Fazlur Rahman

Muslimerna – åtminstone en del av dem har varit mycket högljudda om att etablera en muslimsk stat någonstans i världen.
Eller kanske flera. Iden om en islamisk stat väcker också en rad andra frågor om dess statsform och uppbyggnad, om dess
enhet eller sådana staters mångfald, om den islamiska statens lagstiftning och maktfördelning och demokratiska former.

Denna artikel handlar i huvudsak om den sistnämnda frågan, eftersom den omfattar frågor om statsform, maktfördelning och
lagstiftning.

Trots att muslimerna har varit involverade i långa och passionerade debatter om den islamiska staten, saknar man
fortfarande konsensus i de ovan nämnda frågorna. Därtill bör vi konstatera att denna fråga är i allra högsta grad relaterad
till den muslimska gemenskapen. Vi skall på dessa kommande sidor försöka beskriva den koraniska hållningen i dessa frågor
och beröra även de klassiska muslimska juristernas synpunkter samt det forna islamiska samhällets praxis och exempel. Sedan
skall vi redogöra för nutida synpunkter och försöka dra våra slutsatser i denna fråga.

Muslimernas roll i världen

Koranen. förklarade det muslimska samhället för ”medelvägens” samfund: Och Vi har gjort er till ett mittens samfund,
för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er. (2:143).

Det Koranen förmodligen syftar till är muslimernas normaliserande effekt, jämfört med judarnas dåtida hårklyveri i tolkning
av skrifterna och de kristnas till överdrift tillmötesgående attityd gentemot de icke troende. En annan förklaring från den
moderna tiden skulle kunna vara muslimernas position mittemellan kapitalism och kommunism, eller i ett mera
tidslösperspektiv muslimernas position mellan materialism och asketisk världsfrånvändhet. Termen vittne refererar till att
det är muslimerna som är normen, medelvägen, i synen på livet på jorden.

I Sura Al Hajj konstateras följande: Gud skall bistå alla som strävar för Hans sak – hos Gud ligger all styrka, all
makt – de som, om Vi ger dem makt och myndighet på jorden, förrättar bönen och ger åt de fattiga och anbefaller det som är
rätt och förbjuder det som är orätt. Allt går till sist upp i Gud. (22:40)

I Sura Al Imran säger Allah: NI UTGÖR det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna: ni anbefaller det
som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud. (3:110)

Av dess a verser kan man förstå att samhällets uppgift är att förbjuda det onda och påbjuda det goda i enlighet med tron på
En Enda Gud.

Att denna samhällsordning är en sociopolitisk ordning som är byggd på en stabil och praktiskt genomförbar etisk grund, är
enligt min mening självklart genomlysande i Koranens ord i ovan nämnda verser. Dessutom är denna ordning en förutsättning
till vittnande av människornas interaktion och vice versa.

Det muslimska samhällets inre struktur

De ovan nämnda verserna diskuterar det muslimska samfundets roll i världen, utan att deltaljbeskriva dess inre strukturer.
Däremot vers 104 i sura Imran anses vara en beskrivning av det muslimska samfundets inre struktur. ”och bli till en
gemenskap av människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt.
Dem skall det gå väl i händer.” (3:104) Denna vers manar till en sociopolitisk funktion och etablerande aven på etiska
värderingar baserad samhällelig ordning.

Det råder ingen tvekan om att Koranen manar muslimerna till en skarpsinnig förståelse av sin tro: ”Om några i varje grupp
blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna
dem] att vara på sin vakt [mot det onda].” (9:122). Denna vers diskuterar betydelsen av lärda, och deras plikt att lära de
andra. Deras arbete kan kallas för att påbjuda det goda och förbjuda det onda, men man kan inte nog betona att hela det
muslimska samhället har denna plikt som ett gemensamt ansvar.

I själva verket är denna uppgift som överlåts till religiösa ledare tvåfaldigt: kravet på genomgripande kunskaper om trons
principer och dess spridning genom dawa. De lärda utgör inte en elitgrupp över de andra muslimerna, Koranen avskyr
elittänkandet och upprepar gång på gång att alla muslimer är ansvariga för att förbjuda det onda och påbjuda det goda.

”MEN DE troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras [sanna] vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och
förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud
visa barmhärtighet. Gud är allsmäktig, vis.” (9:71).

Dessa verser anspelar på muslimernas ömsesidiga förhållande och vänskap, den kan också betraktas vara en lagstiftande vers
som handlar om muslimernas interna angelägenheter. Att förbjuda det onda och att påbjuda det goda lyfts upp som var mans
plikt och rättighet. Det finns inget som tyder på att denna rättighet skulle vara exklusiv för en viss grupp eller klass
genom en självhävdad kunskap eller visdom.

Detta är både en förklaring och bekräftelse av det som Koranen lär som det muslimska samhällets grundval och rätta
förhållningssätt gentemot andra.

”… utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra
[att bära motgång med] tålamod.” (103:3). ”överlägg om hur ni skall verka för större fromhet och lydnad för Gud – och frukta
Gud! [En Dag] skall ni föras samman inför Honom.” (58:9)

Koranen förbjuder hemliga organisationer och komplotter. De som konspirerade mot Profeten och hans anhängare kallades
hycklare.

Påpekandena vi har gjort hittills är att:

1. Koranen har klargjort det muslimska samhällets roll i att etablera en socialpolitisk ordning och att skapa jämvikt
   mellan ytterligheter.
2. Det muslimska samhällets inre liv och uppbyggnad ska obevekligen sträva efter jämlikhet och öppenhet, obefläckat av
   elitism eller hemlighetsmakeri.
3. Det inre livet och samhällets hållning ska byggas på aktiv inbördes välvilja och samarbete.

Shuras roll i samhället – ideal och verklighet

Koranen tolererar inte att man gör skillnad mellan en troende och en annan, man och kvinna, vad gäller deras jämlika
deltagande i samhällslivet. I harmoni med detta synsätt har Koranen framlagt principen om Shura för att ge vägledning i
samhällets beslutsfattande process.

Under århundradenas lopp har olyckligtvis en fruktansvärd missuppfattning om Shurans väsen vuxit fram bland muslimerna, pga.
vilseledande sedvänjor och strukturer tagna utifrån, utan hänsyn till Islams livssyn.

Det är en allmän uppfattning att Shura innebär att en person, regenten, konsulterar män som i hans tycke är riktiga källor
till vishet, utan att han för den skull behöver agera utifrån deras råd. Först av allt förvränger denna uppfattning helt
den struktur som är förutsättningen för Shura.

Koranen betecknar de troende som ”de vars angelägenheter bestäms genom ömsesidig rådgivning” (amruhum shura bainahum).
Shura betyder alltså inte att en person rådfrågar andra, utan ömsesidig rådgivning genom att diskutera som jämlikar. Detta
innebär att ledaren eller den verkställande myndigheten inte utan vidare kan avvisa de beslut som fattats genom Shura.

Omständigheterna som ledde fram till den klassiska doktrinen om Shura och kalifaten, som medförde de nyss nämnda
missuppfattningarna, är i grunden historiska och kan inte tillskrivas Koranen. Vad gäller den profetiska tiden var
naturligtvis Profeten själv upphovet till all myndighet, och hans beslut var bindande för alla muslimer enligt Koranen.

Efter honom, speciellt under tiden då det islamiska riket expanderade, var Shura en informell angelägenhet där kalifen
rådgjorde med en inre krets av Profetens ledande följeslagare.

Att formalisera eller institutionalisera Shura och därmed upprätta någon slags representativ församling var omöjligt
pga. svårigheterna som fortlöpande krig medförde, både pga. den snabba takt som erövringarna gjordes i och problemens
militära karaktär. Under Umayyadregimen begränsades inte svårigheterna till yttre expansion utan inbegrep också interna
politisk-militära fraktioner, eftersom hela Umayyadtiden skakades av oupphörliga revolter. Genom att tvinga fram sin egen
politiska logik ändrades helt karaktären hos de tidiga kalifaten så mycket att istället för att förenkla allmänt deltagande
kom Shura att begränsas till dem som stödde regimen.

Faktum är att Shura försvann på ett sätt som själva Koranen fördömer. Det ledde till utvecklingen av en struktur som
visserligen bildade en länk mellan regerande och undersåtar, men det var en länk som mer eller mindre verkade uppifrån och
ner i motsats till Shura som verkade åt andra hållet. Trots det, fortsatte regeln om baiah, eller trohetslöftet, som
legitimerade kalifens styre, att gälla under Umayyadregimen. Under denna tid började dessutom den tidiga utvecklingen av
islamisk lag och rätts teori av några särskilt begåvade och fromma individer.

Resultatet av denna juridiska kreativitet blev senare förverkligat i det statliga rättssystemet under Abbassidperioden, när
juridiska skolor upprättades. Den klassiska islamiska teorin om staten utvecklades också under Abbassidernas styre.

Tolkningsskillnader

Medan Shia gav upphov till doktrinen om den ofelbara imamen – en doktrin i samma anda som den gamla iranska iden om
gudomlig kunglighet, och väl i linje med den – betonade Sunniteoretikerna att kalifen hade blivit vald till sitt ämbete och
endast var samhällets verkställande myndighet.

Även om teoretikerna hade olika syn på hur många personer som skulle utgöra en effektiv väljarkår vid framröstningen aven
kalif, höll alla fast vid principen om val. Medborgarna kunde tvinga fram sina rättigheter av kalifen i fall han missbrukade
sin makt eller vägrade att ta emot råd eller vårningar, och han kunde t o m bli lagligt avsatt. De personer som blev
betrodda att välja och rådgöra med kalifen var i allmänhet inflytelserika och respekterade i samhället. De kallades ”folket
som löser och binder” (ahl al-hall wal-aqd).

Den historiska verkligheten

Eftersom principen om Shura hade övergivits innan den hade hunnit utvecklas till en självständig institution, var vädjan
till ”folket som löser och binder” det enda alternativet som fanns att tillgå. Naturligtvis var teoretikernas envisa
yrkande – som man sökte legitimera med uppdiktade traditioner och andra utlåtanden – att revolt ens mot tyranniska härskare
var förbjudet i islam det som i grunden fördärvade islams politiska institution.

Likväl var det enda sättet att stoppa revolter och hinndra ett sammanfall av lag och ordning – vilket var den egentliga
anledningen till denna inställning 0att på något sätt omsätta principen om Shura i praktiken.

Nu blev det inte så. Vi behöver bara betrakta den senare politiska utvecklingen, sultantiden, och uppkomsten av det
islamiska imperiet under senare medeltid. Det vi har sagt hittills torde vara nog för att illustrera den enorma klyftan
mellan Koranens ideal och den historiska verkligheten, där något allmänt deltagande i statsangelägenheterna överhuvudtaget
inte existerade.

Nutida tolkningar

Vi måste nu göra några viktiga kommentarer om läget i nutiden. Sedan mitten av l800-talet har framstående reformivrare inom
islam hävdat att, för att kunna använda islam inom den offentliga sektorn måste regeringen tillsättas i enlighet med
folkets vilja.

Reformister som Jamal ad-Din al-Afghani ansåg att ett tungt vägande skäl var att utan folkets deltagande i regerandet
skulle muslimska stater inte bli tillräckligt starka att motstå trycket från de expanderande västländerna. Regenter som
inte hade folkets stöd och förtroende skulle lätt ge efter för västmakternas krav.

För det andra var folkets villiga deltagande lika nödvändigt för att uppnå inre framsteg och utveckling. Utan folkets
delaktighet skulle de muslimska staterna förbli svaga. Namik Kemal tar upp välgrundade frågor om legitimiteten i att härska
utan folkets godkännande, i sin avhandling om Shura:

”Om en person utnämner sig själv till ett ämbete, utan att ha blivit tillsatt av kompetenta myndigheter, så anses hans
anspråk på ämbetet ogiltiga. Betänk då hur det är med en person som förklarar sig själv härskare, som krigar och sluter
fred i folkets namn, och beskattar dem utan deras samtycke?”

Folkets delaktighet ger myndigheterna legitimitet

Både dessa principer om folkets delaktighet och den regerande myndighetens legitimitet är av grundläggande relevans för
islam. Begreppet delaktighet är nytt medan iden om folkets allmänna välbefinnande och välstånd är gammal. Begreppet
delaktighet är en modern variant av iden om allmänt välbefinnande.

Vad gäller frågan om legitimitet erkände muslimska teoretiker dess vikt från första början.

Trots detta är det välkänt hur dessa teoretiker, pressade av den historiska verklighetens råa fakta, kom att acceptera
giltigheten bakom ”tilltvingad makt”.

Gapet mellan shura och tilltvingad makt

Vi kan försöka föreställa oss, i den mån det går, avståndet mellan Koranens befallning om ”styre genom ömsesidigt
rådfrågande” (amruhum shura bainahum) och ”tilltvingad makt”.

Det är mot bakgrund av detta som islams relevans och vikten av principen om demokrati, som al-Afghani och Namik Kemal
insisterar på, framträder tydligt.

Teorin om det okunniga folket – och de okunniga representanterna

Den allvarligaste invändningen mot införandet av en demokratisk styrelseform, som oppositionen hävdade, var att massorna,
som var oupplysta och okunniga, inte klarade att välja rätt slags representanter, och att representanterna, som förmodligen
skulle vara lika okunniga, inte kunde förväntas kunna skilja på rätt och fel och lagstifta riktigt.

Så vitt jag vet, var det turkar som försökte försvara sultanens suveräna makt mot förespråkarnas för konstitutionalismen,
som först anförde denna invändning.

… och teorin om det medvetna folket …

På detta svarade Namik Kemal att i de olika provinserna i det Ottomanska riket kunde man finna folk med tillräckligt och
praktiskt sinnelag för att sköta rikets angelägenheter framgångsrikt.

En liknande tvist förekom nyligen mellan de egyptiska forskarna Abd al-Hamid Mutawalli och Muhammad al-Ghazali. AI-Ghazali
som svarade på ett utfall mot demokrati (i sin Mabda al-Shura fil-Islam) baserat på argumentet om massornas okunnighet,
insisterade att vanliga människor är kapabla att besluta om ett visst krig ska föras eller om en föreslagen skatt är
rättvis eller inte.

De flesta nutida islamiska väckelserörelserna håller med Muhammad al-Ghazali och vill utveckla shura principen fullt ut.

… samt västvärldens sekularisering

Stötestenen i frågan framkom tydligt i Muhammed Iqbals kritik mot den västerländska demokratin. Iqbal var utan tvivel en
demokrat, även om det i senare tids debatter i Pakistan funnits människor som har försökt att understryka Iqbals hopp eller
tro på en suverän ledare eller ”superman” som kommer till uttryck i några av hans poetiska framställningar.

Ändå fördömde han skarpt västerländska demokratiska system.

Kärnan i hans kritik var att de västerländska demokratiska samhällena hade som enda mål att nå materialistiska framgångar,
och att genomsnitts västerlänning inte har några som helst visioner om en högre moralisk ordning.

Det här är precis vad Iqbal avser med västerländsk sekularisering, som han ansåg hade utvecklats ur kristendomens princip
att ”ge till Caesar vad Caesar tillkommer och till Gud vad Gud tillkommer”.

Den demokratiska processen är förenlig med islam

Vi har sett att Iqbal kritiserade de västerländska demokratiska systemen pga deras brist på etiska och andliga
intressen.

Det är tragiskt att se hur logiken i Iqbals argumentation förvrängs. Till många muslimers förtret hävdar en del ”tänkare”
att eftersom västerländska demokratier genom sin sekulära uppbyggnad försummar religionens roll och åsidosätter Gud, så är
demokrati som sådan fel och islam godkänner den inte.

De demokratiska formerna eller processerna i sig är inte felaktiga. Däremot saknar både dagens demokratier och hierarkiskt
uppbyggda stater andliga värderingar. Det är denna brist i värderingarna som islam och många muslimer vänder sig emot,
medan den demokratiska processen är väl förenlig med islams principer. Att erkänna Guds högsta makt och auktoritet står
inte alls i konflikt med att välja sina ledare och beslutstagare i öppna, offentliga val.

Våra gemensamma angelägenheter

Sammanfattningsvis kan vi begrunda frasen ”amruhum” i Koranversen ”wa amruhum shura bainahum”. ”Amruhum” betyder deras
angelägenhet dvs. angelägenheten tillhör inte en individ, en grupp eller en elit, utan är ”deras gemensamma angelägenhet”
och tillhör hela samhället. (Se 42:38)

Vidare, befallningen ”shura bainahum” dvs. (deras gemensamma angelägenhet) ska beslutas genom gemensamma och ömsesidiga
rådslag och diskussion – inte aven individ eller en elit som de varken har valt eller godtagit.

Dessa principer om gemensamma rådslag och beslut är gudomligt inspirerade och därmed obligatoriska för alla muslimer.
Enligt Koranen belönas handlande enligt Guds bud med Paradiset, medan att inte handla i enlighet med Guds bud är synonymt
med att synda. Detta innebär att deltagande i gemensamma beslut är en del av vår tro och belönas med Paradiset, Detta
samband bör vi inse när vi diskuterar principen av shura i islam.

Salaam, 1998, Nr 2, sida 32-36