Det muslimska samhället lider av vår tids värsta sjukdom, bristen på intresse att finna sanningen. Sinnesvillor och postmoderna
feber blev, under täckning av en asymmetrisk totalitarism, dagens efter sanningar.

Sanningens manipulation och dess användning för mörka syfte är oacceptabelt för islamisk etik och värderingar
eftersom det inte bara äventyrar de islamiska värderingar, utan också alla andras oavsett deras religion eller
ideologi. Följande hadith (Sahih) talar om sanningen och dess värde för muslimerna:

”Abdallah berättade att Allahs budbärare sade: ”För dig är det obligatoriskt att tala sanningen, för det leder
verkligen till dygden, och denna dygd leder till Paradiset. Och den som fortsätter att tala sanningen och strävar
efter att säga det kommer att noteras av Allah som sannenlig. Och var försiktig med att berätta lögner eftersom
lögner leder till söndring och söndringen leder till Helvetet. Och den som fortsätter att berätta lögner kommer att
noteras av Allah som en lögnare. (Sahih Muslim, 45:136)

Den islamiska traditionen har gett sanningen och metoderna för att verifiera dem ett exceptionellt värde. Så mycket
så att i den ovan nämnda hadith står det klart att sanningen leder till Paradiset i nästa liv, medan lögnen leder
direkt till Helvetet. Grunden för ett trovärdigt samhälle är att tala sanningen, sanningen utifrån uppriktighet
(ikhlas). Och i den uppriktigheten finns välsignelserna (baraka) för god handling och, slutligen, vår väg till
Paradiset. Vad kan vara viktigare än det för en troende?

Islamisk tradition, inte alltid den lokala kulturen, har alltid betonat denna punkt. Därför har den muslimska
världens kunniga utvecklat olika metoder för att verifiera det, verifikationsmekanismen (tahqiq) och överföring
(silsila), baserat på denna uppriktighet och graden av social trovärdighet. Tillit var den centrala punkten och
dessa sanningar sågs som något heligt, värdefullt, bortom manipulation. Och så var det fram till artonhundratalet
när detta bröts av en dröm och allt upplöstes av olika anledningar grundad i en uppenbar reformism, men i
verkligheten nationalistiska och panislamiska vanföreställningar som gav upphov till totalitariska bakterier som har
fläckat Islam. De kunniga attackerades av agitation och propaganda genom löftet om en revolution som, utan frihet,
tvingade på muslimerna något främmande. De kunniga, som etiskt följer profetens läror, förlorade legitimiteten inför
dem som brydde sig lite om sanning och etik.

Historikern Cemil Aydin och islamologen Hatem Bazian har redogjort i sina verk ursprungen och släktbanden för detta
problem under stor del av 1800- och 1900-talet. Det är en historisk fråga som rör den islamiska etikens rot. En etik
som bygger på giltigheten av en sanning som leder till Paradiset som det står i hadithen vi citerade. Det är
nedgången för ”respekten för sanningen” som gav upphov till totalitarismens ingång som invaderade och fortsätter
invadera islam. Människor vars enda funktion var att annullera mångfalden och försöka införa sina ”halvsanningar”,
sina ”visioner” och inför en oförmåga att assimileras, har de blivit ”efter sanningar”.

Vi muslimer befinner oss idag i denna tid av eftersanning. Helt manipulerbara, svaga, förlorade inför Google eller
Twitters makt, inför de som vill bryta konsensus och våra värden som medborgare. Vi utnyttjas eller manipuleras för
våra övertygelser, vi objektifieras och vi knappt märker det. Vi är inte medvetna om det eftersom eftersanningens
tid saknar något etiskt värde, det är bara data och avsiktlig vägledning. Dess berättelser är rent våld, ren förstörelse. Ett
vålds estetik som inte har något problem med att ändra form eftersom totalitarismen är sådan. Men våra värderingar
bör tvinga oss att gå längre bort från denna tid av eftersanningar.

Problemet med eftersanningen ger upphov till en ny era av eftertanke för det islamiska samhället, en återgång till
verifiering (tahqiq) av all information som påverkar oss som människor, som medborgare och som muslimer. Denna fråga
ligger bortom debatten om kunskapsteori, det är ett moraliskt ansvar gentemot våra övertygelser. Det är en moralisk
skyldighet gentemot våra samhällen, och utan tvekan en skyldighet gentemot vår värld, som Koranen påpekar:

Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden. (2:30)

Vi gör det inte bara för oss själva, vi gör det för alla.