Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade
[denne]: ”Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?” [Ismael]
svarade: ”Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].” Men så
fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot
marken, ropade Vi till honom: ”Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i
drömmen!” Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen
för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur; och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten [som ber:] ”Fred
och välsignelse över Abraham!” Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta. (37:102-110)

Det antas allmänt att berättelsen om Abrahams villighet (frid vare med honom) handlar om hans fullständiga
underkastelse till Allahs vilja. Det kan vara så, men vi talar om ett offer, vad är ett offer? Hur det förhåller
sig till den andliga vägen, resan mot enandet med Gud?

Att offra är att överlämna sig. För att känna Gud måste man överlämna sig själv. Den stora hinder mellan oss och
Gud är oss själva, egot, den falska personligheten som skapades av kärleken till världen. Att offra att lämna
bakom sig, att bryta sig fri från den materiella världens bojor. Även den starka anslutningen till våra nära och
kära måste lämnas bakom. Det betyder inte att sluta älska men att ha en stor tro på att Gud vet allt och att Han
bryr sig om dem, att de är inte är vår men ett lån från Gud, vårt ansvar är att ta hand om dem ett tag, inte äga
dem.

Det var aldrig Guds mening att Abraham skulle döda sin son, bara att hans förståelse av sanningen (al-haqq) skulle
växa liksom att det skulle vara en läxa för oss. Offrets Högtid, Eid-al-Adha, bör vara en tid för kontemplation av
denna lektion.

Och till de symboler som Gud har gett er hör kamelerna; med dem följer välsignelser för er. Uttala därför Guds
namn över dem när de står på rad [för att slaktas]; och när de har fallit, ät då av deras kött och skänk av det
både till den som är nöjd [med det lilla han har] och till den som [är utblottad och] måste tigga. Vi har låtit er
råda över dem – kanske skall ni visa tacksamhet. [Offerdjurens] kött och deras blod når aldrig Gud; men er
gudsfruktan [och er lydnad] når Honom. Och Han har låtit er råda över dem för att ni skall förhärliga Gud, som har
väglett er. Och förkunna detta glada budskap för dem som gör det goda och det rätta. (22:36-37)

Vi som bor i icke-muslimska länder i allmänhet inte har möjligheten att träffa bröder och systrar för att fira
Eid, men det betyder inte att vi inte kan spendera tid ensam med att reflektera över den sanna innebörden av
berättelsen om Abraham och Ismael. Faktiskt är det ännu viktigare än en fest. När jag bodde i USA brukade jag gå
till Eid firande, idag har dess innebörd gått förlorad för de flesta.

Dagens liv, sociala miljön och omständigheterna kräver olika sätt att utöva religion, vi behåller essensen intakt
genom att strikt följa efter den sanna innebörden av lärdomarna, men i enlighet med de möjligheter vi får av våra
omständigheter.