Guillermo Peláez Machado – Webislam

 

Alla organiska rörelse som vi utför som människor, och att bara vara medveten om någon av dessa, blir det en bön eftersom Koranen säger att allt som existerar, fåglarna med sina utbredda vingar, skuggorna från träden, och berg, prisar Skaparen på sitt sätt.

Salat eller islamisk bön är förvisso ett extraordinär symbolisk manifestation av skapelsens sanna natur. Redan från tvagningen (wudu), som sätter oss i kontakt med vatten, börjar det att väcka minnet av vår natur.

Kroppsrörelserna har beskrivits som ett slags representation av existenstillstånden, människor och djur, växter och mineraler, i den mån att man går igenom bönens olika steg enligt följande: när man står för bönen emulerar man den upprätta position, en synnerligen mänsklig position, den lutande ställning emulerar den djuriska natur, den sittande ställning emulerar växt världen, och prostrationen, med alla lemmar som vidrör marken, emulerar en oorganisk och mineral status. Det är i detta högsta tillstånd av underkastelse då tillbedjarens samvete erkänner sig var en del av naturen och därmed till all existens.

I denna plan, är salat en handling som återförenar oss med all existens, och har en psykofysisk nivå, vars betydelse gör oss medvetna om rörelsen, om böjelser och prostrationer.

Salat har skapats för människan, och den uppfyller hennes behov även på en övervägande organisk nivå, perfekt separerat för en ideal exponering av den kognitiva nivån. Människan behöver ständig uppmuntran, även mitt i en djup sömn behöver vår nervaktivitet att fortsätta arbeta för att vi ska fortsätta existera som levande varelser.

Detta är ett biologiskt faktum som svarar på nervsystemets naturliga funktion. När nervsystemet inte får konstant stimulering blir medvetandet förvirrad, detsamma sker om nervsystemet är överstimulerad. Detta är en aspekt som biologiskt motiverat i många fall behovet av droger hos vissa organ i obalans för deras kognitiva interrelationer.

Den person som praktiserar salat, kan få stora fördelar i detta område, vilket gör att denne kan reglera sitt nervsystem, hålla sig lugn mitt i olika situationer vilket erbjuder en enastående balans.

Islams traditioner berättar att när Profeten Muhammed reste upp till himlen, beordrades han att ordinera sitt folk salat 50 gånger under dagen, med en sorts förhandling (vilket visar bönens symboliska innehåll i termer av dess integration med den mänskliga naturen) så småningom reducerades till de extrema och mellanliggande tider på dagen, som symboliserar alla timmar: gryning, middag, eftermiddag, kväll och natt; d.v.s. alla tider, som Koranen också kallar det.

Således blir bönens tider en symbol på den ständiga hågkomsten av Allah, vilket genomsyrar alla händelser. Inte överraskande, i flera verser i den ädla och heliga Koranen, associeras salat begrepp med hågkomsten av Allah.

Jag är Gud. Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig! (20:14)

Så detta tillstånd som beskrivs av Allahs trogna tjänare, att stå i ständig och permanent åminnelse, blir en faktor som inte står vid sidan av ritualismen, utan snarare är dess kärna, baserad inte på en dogmatisk struktur men på djupt praktik på en andlig nivå.

Man måste förstå två viktiga plan i salat, tillbedjan och lovsång och hågkomst. Koranen säger att alla varelser prisar Skaparen, till och med fåglarna med sina utbredda vingar, vilket tyder på att på denna nivå, vi själva när vi står för att börja salat, när vi höjer våra händer, när våra nervceller sätter igång våra rörelser och vår Takbir, visar sig vara en form av dyrkan, eftersom deras existens innebär ett erkännande av Skaparen och Upprätthållarens skapelse. Men i frågan om den andra nivån, åminnelse, här finns det en risk att vi missförstått idén, att det är en mycket mindre tillstånd av verkligheten, så mycket så att möjligheten till deras existens uppstår någon gång i vår barndom med utveckling av vårt medvetande, och dör med avstannandet av våra så kallade vitala funktioner som med den oordning den innebär av våra grundläggande celler, förenar oss bokstavligen med mineral världen.

Därför hågkomsten av Allah, som kommer genom bönen på två grundläggande sätt, är av stor betydelse, men nästan proportionell omvänt till den förändringen det orsakar i vår kropp. Detta beror på att våra kroppars funktioner är mycket komplexa och bildar ett mycket omfattande nätverk som inte ryms av både vår kunskap och vårt medvetande, och när det genomgår en förändring, även om den påverkar resten av nätverket, är förändringen oftast inte mycket större än vad som kan uppstå t.ex. med våra matematiska kunskaper om vi börjar äta tre eller fyra gånger i veckan torkad soppa eller något liknande.

De två sätten på vilka bönen förändrar vårt medvetande, är på en symbolisk nivå och uppmärksamhets tränande nivå.

Uppmärksamhet tränas när mitt i en uppriktig prostration inför idén om Allahs närvaro, kan vi fortfarande hålla räkningen om antal utförda rakaas, och medvetenheten om de som återstår i enlighet med bönen vi utför, två rakaas på morgonen, fyra vid middagstid, på eftermiddagen och kvällen och vid solnedgången tre.

Det är också nödvändigt att upprätthålla en viss ordning och sekvens i våra rörelser som kräver en viss grad av uppmärksamhet, tillräckligt för att hålla oss uppslukad av den rituella handlingen.

Uppmärksamhets fenomen som en viktig punkt i all andlig praxis, överskrider sinnets utvecklings blotta faktum, och har att göra med att uppfatta nuet i sin verklighet, bort från förutfattade meningar, och de filter som vi lägger fram vår perception, som får oss att se dem på en förvrängd, drömlikt sätt.

Forskare säger att hjärnan är så snabb att även om vår uppfattning är beroende av båda ögonen fungerar bra för att få stereoskopisk syn (djup), när vi täcker ett öga som ett experiment för ett ögonblick, vi förlorar nästan inte alls denna förmåga, eftersom hjärnan genererar, utifrån den kunskap som vunnits genom åren av vision, en bild i tre dimensioner.

Så snabb är också vår hjärna för att ge oss en uppenbarlig tydlig bild av verkligheten när vi är distraherad.

När man är i ett tillstånd av uppmärksamhet, även om vi är fria från förutfattade meningar om vad som är gudomlighet, eller som vi gärna vill kalla det, ser vi hur alla handlingar inte är isolerade utan de är som en kedja av händelser som ligger bredvid varandra och bildar en sammanhängande lika subtil som en helig plats.

Då får man en upplevelse som närmar sig det så kallade mystiska upplevelse.

I salats andra mening, den strikt symbolisk, är det tydligt att prostrationerna tvingar oss in i ett tillstånd av djup ödmjukhet, vilket oundvikligen leder oss till en mer enhetlig syn på livet, det som präglas av vår svaghet inför omständigheterna. Ibn Ataillahs berömda uttalande som säger ”Min Gud, jag är fattig i min rikedom. Hur skulle jag inte då vara fattig i mitt armod? Min Gud, jag är okunnig i min vetenskap. Hur skulle jag inte vara okunnig i min okunnighet?”, kommer utan tvekan från källan till den djupaste underkastelse inför vår Skaparen och Upprätthållaren, som representeras av salats högsta stadie, underkastelse inför Allah, prostration.

En av de största andliga farorna med salat, särskilt när det utförs i ett icke islamiskt samhälle där muslimen bör söka ensamhet bland icke-utövare för att utföra sin dyrkan, uppstår när vi letar efter just tillfredsställelsen i känslan att man har tillräckligt med disciplin och respekt för ritualen för att göra det själv. Detta skapar ett slags religiös ego, liknande de muslimer som under århundraden har trott sig vara goda tjänare av Allah på grund av den trogna praxis av pelarna i tron, och har använt dessa som en enkel sköld för sin otrohet mot tillvaron.

Emellertid medför lydnad oss tillbaka till ödmjukhet. I Sura 103 i Koranen, får vi veta: Människan förbereder helt visst sin egen undergång, utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra [att bära motgång med] tålamod.

Sanningen följs av tålamod eftersom inför Tillvarons Sanning kommer ödmjukheten, och med det, tålamodet. I detta sammanhang, uppfyller bönen en av dess viktigaste funktioner, när man talar om relation med omgivningen, detta sker huvudsakligen när den bedjande betraktar sig som ett väsen som är nedsänkt i Allahs vilja och som accepterar det, och med denna acceptans framträder en tacksamhet från djupet av våra känslor, som ger en annan smak till alla våra erfarenheter vilket gör oss klokare, tålmodiga i motgången, försiktiga och uppmärksamma vid stunder av lycka, som i Ibn Ataillahs berömda mening:

”Illahi, Dina handlingars sekvens, och den hastighet med vilken Dina beslut uppfylls, hindrar Dina tjänare som känner Dig, att lugna ner sig med Dina gåvor och förtvivla vid motgångar.”

Det finns en teofanisk känsla enligt vilken bönen blir en handling där inbördes bekräftas Allahs och den bedjandes existens. Genom Salat blir människans levande därför att han står upp och med sin Takbir på något sätt säger denne: ”Här är jag”, och likaså Allahs existens blir närvarande i det mänskliga medvetandet. När stoltheten kollapsar, eftersom när man står kan man vara en aktiv individ med sitt öde men när man gör prostrationen accepterar man sin underkastelse inför Det som ger livet, och när ingenting finns kvar av sig själv, finns enbart Han.

Pannan sjunker djupare in i mattan när Han, som är det som återstår, erbjuder sig inte som varken svar eller slutresultatet, utan som en komplex företeelse, obegripligt.