FN: s generalförsamling beviljade Palestina status som ”medlem stat observatör” för att hjälpa till att ”förverkliga
visionen om två stater, med en självständig palestinsk stat, suverän, demokratisk, livsduglig och angränsande till och
samexistera med Israel i fred och säkerhet på grundval av gränserna före 1967.”

Resolutionen antogs med 138 röster för, 41 nedlagda röster och 6 röster emot, bland de senare USA och Israel.

Omröstningen följdes av en lång applåd vid plenum i generalförsamlingen, den firades med stor glädje i de ockuperade
områdena på Västbanken och i Gazaremsan. Samtidigt beklagade Israels premiärminister och utrikesminister beslutet. Så
allting verkar mycket tydlig och nyhetsbyråer kan därför tala om en ”enorm diplomatisk seger för palestinierna.”

Om man analyserar det noggrant, har situationen en helt annan bild. Resultatet av omröstningen visar att USA och
Israel gjorde långt ifrån sitt bästa för att få motsatsen. De mobiliserade inte helt sina allierade för att förhindra
slutresultatet, utan tvärtom de såg till att möjliggöra antagandet av resolutionen.

Visst lät Obama administrationen den amerikanska kongressen att hota med att skära subventioner till den palestinska
myndigheten, men det var bara de offentliga gester, låtsas agerande för att garantera den populära konsensusen bland
palestinierna.

I praktiken kommer observatörens stol som hittills kontrollerades av PLO förbli i deras händer, men nu har de av
”icke-medlemsstat.” Men på marken, vilka konkreta resultat får man av denna semantiska utveckling? Inget!

Några ledarskribenter förklarar med ett doktorsallvar att Palestina nu kan gå till Internationella brottmålsdomstolen
(ICC) för att fördöma den israeliska ockupationen av deras territorier, som i själva verket utgör en krigsförbrytelse
mot bakgrund av den fjärde Genèvekonventionen. Verkligheten är att Palestina redan har anmält till ICC där de lämnade
in en rad klagomål under 2009, efter ”Operation Cast Lead”, klagomål som sover på åklagarens skrivbord. Chansen är
stor att Palestinas nya kategori tillfälligt låser upp situationen, som sedan i slutändan kommer att köra fast igen på
grund av något fördröjande hinder som hittills inte nämnts. Dessutom hittills har alla processer som Internationella
brottmålsdomstolen arbetat med visat att detta organ är ingenting annat än en kolonial instans och man måste vara
mycket naivt att tro något annat.

Andra redaktörer berättar att denna nya kategori kommer att öppna vägen för upptagande av Palestina till de olika
FN-organen … när Palestina är redan medlem i UNESCO, FN: s ekonomiska kommission för Västasien och
Asien-Stillahavsområdets grupp.

Vad är då syftet med denna resolution? Enkelt, uttryckt med bokstäverna i texten, ”att förverkliga visionen om två
stater.” Generalförsamlingen har just begravt FN plan för delningen av Palestina som antogs den 29 november 1947,
eller exakt för 65 år sedan. Vi kommer inte att prata mer om skapandet av en binationell stat, och mycket mindre än
en uni-nationell stat. Såsom kommer man att diskutera framöver enbart om två olika stater. Den enda praktiska effekten
av beslutet är att från och med nu, kan palestinierna inte hävda sin oförytterliga rätt att återvända till den mark
som blev tagna ifrån dem.

Mahmoud Abbas själv hade redan nämnt denna viktiga förändring i situationen, i en intervju med israeliska tv den 2
november, om att han ville se sin hemstad, staden Safed i Galiléen, eftersom det ligger i deras rätt att göra det,
”men inte att bo där.”

Chansen är stor att efter att sina offentliga smädelser framför TV kameran, Benjamin Netanyahu och Hillary Clinton
firade med champagne bakom stängda för denna resolution. PLO och Hamas, som bara tre veckor sedan uttryckte ilska över
Abbas uttalanden har just avsagt sig, utan att få något i gengäld, rätten för vilken tre generationer palestinier
drabbats av otaliga vedermödor och uppoffringar.

Dagen efter detta ”historiska röstning” utan närvaro av presskorrespondenter som trängdes i hallen för att delta i
omröstningen den föregående dag, antog samma generalförsamling ytterligare 6 resolutioner om den palestinska frågan.
Dess läsning leder till slutsatsen att allt som hände bakom kulisserna, döljer en överenskommelse mellan stormakterna
och den härskande palestinska klass, ett avtal, som vi hoppas i vilket fall som helst, är förhoppningsvis grunden för
ett antal starka åtaganden eftersom utan det skulle allt vara ingenting annat än en fars.

Vi går då mot en fortsättning av 1991 Madridkonferens. Å ena sidan är det nu erkänt att problemet inte är
israelisk-palestinsk men israelisk-arabisk. Dessutom kan Amerika inte vara det enda sponsor av förhandlingar, som med
nödvändighet måste innehålla Ryssland och förmodligen andra medlemmar i FN:s säkerhetsråd och Arabförbundet. Det är
därför generalförsamlingen krävde förverkligandet av en omfattande fredskonferens för Mellanöstern i Moskva, precis
som planerat för fyra år sedan i resolutionen 1850, vars implementering sköts alltid upp.

Konsensus punkter inkluderar återlämnandet av Golanhöjderna till Syrien (även om Israel skulle behålla vatten från
Tiberias sjön, även känd som Galileiska sjön) och att eventuellt inrätta en jordansk-palestinsk federation (med den
Hashemitiska monarkin eller inte). Däremot kan en omfattande fred bara byggas med en fredlig Syrien och kapabel att
stabilisera relationerna mellan de många etniska grupperna i regionen (som betyder… att hålla Bashar al-Assad vid
makten under övergångsperioden).

Allt detta liknar det som James Baker och Bill Clinton försökte uppnå 1991och vad Barack Obama själv planerade i
början av sin första mandatperiod, år 2009, när han nämnde i Kairo, palestiniernas rätt att ha sin egen stat. Men
detta projekt skiljer sig mycket från idealet för vilket palestinierna har kämpat i 64 år. Den tillåter att uppnå
fred, men inte rättvisa. Och det grundläggande problemet, den primära källan för de många aktuella konflikter, den
förblir desamma: staten Israels koloniala karaktär och apartheidsystemet som det har gett upphov till.